K-skrivet

Enkät via Google

2011-07-06T21:10:00.000+02:00

Till slut blev det till att prioritera bort SurveyMonkey och i stället försöka sig på Googles enkätskapande. Gränssnittet är tydligt och lättanvänt, och det går oerhört snabbt att lägga till nya frågor eller redigera gamla. Nackdelen är väl att det inte finns alla alternativ jag skulle vilja ha. Bland annat saknar jag möjligheten att kunna välja flera svarsalternativ, och funktionen att rangordna alternativ (Till exempel, rangordna de här fyra maträtterna efter hur goda du tycker de är). Det är också lätt att dela ut en länk som leder till enkäten. Dock är jag inte helt säker på hur anonymiserat det hela går att göra. Jag är lite orolig att jag kanske får nöja mig med konfidentialitet (oj, vad osäker jag är på den stavningen...).

Fler uppdateringar kommer.

SurveyMonkey

2011-07-05T20:40:00.001+02:00

Jag har bestämt mig för att genomföra enkäten med ett webbaserat enkätverktyg, och testar nu mig fram lite mellan olika verktyg. Än så länge har jag bara testat SurveyMonkey, men det verkar vara lättanvänt och trevligt. Det är på de flesta sätt bättre än PingPongs enkätskapande, mycket lättöverskådligt och snabbt. Dessutom är det otroligt lätt att dela ut en länk som leder folk direkt till enkäten. Nackdelen med gratisversionen som jag testar är att det bara går att ha upp till tio frågor, vilket kanske är lite i underkant, kan tyckas. I nuläget, innan jag har gjort frågorna jag tänkt använda i min studie, är det dock fullt möjligt att det räcker med tio, i annat fall får jag antingen leta upp ett annat verktyg eller betala avgiften för att uppgradera till PRO.

Det vore trevligt om ni kunde tänka er att svara på den ytterst korta och spretande testenkäten jag gjort. Det lär inte ta mer än en knapp minut. Tryck bara på länken nedan, så kommer ni direkt till enkäten.

http://www.surveymonkey.com/s/GJC6G8N

Litteraturtips

2011-07-05T16:15:00.001+02:00

Här kommer ytterligare tre böcker jag tänkte använda i mitt projektarbete. Anledningen till att jag väljer att presentera dem här är för att många av er andra som går kursen också kan ha stor användning för dem i ert projektarbete.

Först ut har vi Samhällsvetenskapliga metoder (2002) av Alan Bryman. Boken finns på såväl engelska som svenska och tar upp flera delar viktiga att tänka på vid forskning och undersökningar, både kvantitativa och kvalitativa. Han tar dessutom upp hur man kan kombinera de två sätten, diskuterar en del kring etik, samt hur en undersökning kan presenteras.

Vidare finns för de som vill göra en enkätstudie Enkätboken (2007) av Jan Trost som går igenom hur man gör en enkät och vad man bör tänka på vid utformande av frågor, utskick, sammanställning och liknande.

Sist ut är Närhet och distans (2007) av Pål Repstad. Boken behandlar bland annat observation, fältarbete, intervjuer och textanalys, och kan vara en bra grund vid projektarbetet.

Tankar kring litteratur inför projektarbetet

2011-07-04T12:16:00.001+02:00

AnnBritt Enochsson lyfter fram många problem och tankar om informationssökning och källkritik i sin bok Internetsökningens Didaktik (2007). Den riktar i första hand in sig på hur barn och ungdomar söker information, och innehåller en hel del utdrag från intervjuer och citat. Barnen och ungdomarnas egna tankar om informationssökning och källkritik blandas med Enochssons egna forskning.

Informationssökning och Lärande (2002) är en forskningsöversikt av Louise Limberg, Frances Hultgren och Bo Jarneving, alla mer eller mindre aktiva vid Bibliotekshögskolan i Borås. De tar bland annat upp hur elever söker information, informationsbehov och liknande, och undervisning i informationssökning.

Förmodligen kommer jag också använda mig av en eller flera texter av Carol Kuhlthau, som är en jätte inom just informationssökningsprocessen.

För tillfället är jag osäker på vilka fler exakta titlar jag kommer använda, då jag inte gjort någon direkt sökning än. Men mer kommer.

Tankar inför projektarbetet

2011-07-01T15:08:00.000+02:00

Det börjar bli dags att på allvar börja tänka på hur jag ska lägga upp projektarbetet och vad det ska handla om. Jag nämnde för ett tag sedan att jag är intresserad av att göra en mindre studie om källkritik på ett yrkesprogram på gymnasiet. Detta är fortfarande av intresse, och under dagen tänker jag ta kontakt med bror min som läser på ett sådant och höra om han och några av hans klasskamrater är intresserade av att göra en enkätundersökning. Det jag vill ta reda på i första hand är inte om de får utbildning i källkritik i skolan (även om detta kommer tas upp), utan hur de tänker och resonerar kring källkritik och hur de gör när och om de ska kolla upp fakta eller påståenden. Fördelen med denna ingång är att även om de inte har utbildning i skolan eller inte resonerar/tänker kring källkritik eller bryr sig om att kolla upp fakta är det också ett relevant resultat.

Jag är lite osäker på om jag ska satsa på en ren enkätundersökning eller om det kanske passar bättre att göra en mailintervju eller dylikt. Det hade varit fördelaktigt att göra intervjuer face-to-face, men jag vet inte om jag har tid att ha några intervjuer och transkribera dem. Det tar ju tyvärr en hel del tid.

Dessutom finns det en möjlighet att jag kan samarbeta med en vän som också har i uppgift att göra en undersökning. Vi har lite tankar på att samskriva enkäten/intervjufrågorna och använda oss av samma empiriska data till olika undersökningar.

Tankar kring litteratur att använda och liknande kommer förmodligen i helgen. Håll ut.

Att göra en enkät

2011-06-29T14:56:00.000+02:00

Att göra en enkät är svårare än man först tror. Det har jag fått uppleva samtliga gånger jag fått i uppgift att göra en. Innan man sätter igång är det lätt att tänka att "tjugo frågor går lätt att fixa, bara på frågorna om personens ålder och kön med mera försvinner ju runt fem stycken, sedan är det bara femton kvar." Sedan sätter man igång. Och oj, vad jag klagade över hur svårt det var att komma på frågor. Speciellt de där sista fem. De var hemska!

Så nu när det var dags igen var jag lite mer beredd på att det skulle vara lätt att överskatta det hela. Men den här gången överskattade jag inte frågorna i sig, utan verktyget. Innan jag började arbeta med Pingpongs enkätverktyg tyckte jag att jag hade ett gäng bra frågor i huvudet. Men när jag började insåg jag att all min uppmärksamhet i stället hamnade på att försöka få det att fungera alls. Laddningstiderna var långa, valen diffusa och det fanns inget lätt sätt att flytta runt frågorna. Frågorna var inte heller i grund numrerade, vilket ledde till att det var svårt att lägga till anvisningar om var man skulle ta vägen om man svarade ett visst alternativ. I slutändan blev det både en kortare och sämre enkät än vad jag hade planerat från början, men verktyget sög musten ur mig. Och det är inget bra betyg! Det måste finnas smidigare sätt att implementera enkätskapande i Pingpong. Ett snabbt verktyg med tydlig översikt och lätt att flytta runt och redigera frågorna vore ju att föredra, till exempel.

Google Docs

2011-06-29T13:16:00.000+02:00

Om man bortser från Google Docs horribla utseende och stela funktioner (bland annat hur komplicerat det är att flytta runt samlingar. Är ju helt omöjligt försöka få dem i den ordning man vill) är det ett väldigt bra verktyg för att dela dokument och/eller samskriva. De har nu också fixat till den tidigare hemska skrivytan och använder nu i stället ett A4-dokument, vilket jag föredrar framför en skärmbred skrivyta där det är omöjligt att se hur dokumentet ser ut i utskrift. Att skapa nya dokument är enkelt, likaså att dela dem.

Jag har inte tagit mig tid att på riktigt utnyttja funktionen, men kommer försöka göra det så snart jag får tillfälle. Men trots det ser jag ett antal fördelar. Bland annat att det inte krävs flera dokument som skickas via mail, man slipper nu att ett dokument har flera olika versioner, och om någon gör ändringar sker dessa direkt. Dessutom går det att ha diskussioner i realtid då man skriver, vilket gör det lätt att arbeta på distans med flera personer. Man slipper då också ha igång flera program samtidigt för att kunna diskutera vad som ska skrivas och hur.

Ett problem jag ser med Google Docs är det faktum att det inte går att använda det om man inte har internetuppkoppling. Jag skulle vilja se en lösning med en app eller program man kan starta från skrivbordet och få den senaste versionen av dokumenten och då kunna arbeta i det offline. Kan hända att det redan finns någon liknande lösning jag inte upptäckt, dock.

Ett annan nackdel med just molnet är ju att det inte finns någon kopia på en hårddisk, och om molnet av någon anledning skulle gå ner finns risken att man inte alls kan komma åt dokumenten.

I det stora hela är dock Google Docs en finfin lösning som jag inte riktigt utnyttjat än. Men det ska jag göra i framtiden, tänkte jag.

Youtube

2011-06-29T10:56:00.000+02:00

Youtube har gett oss en otroligt viktig plattform. Youtube har gett oss otroliga möjligheter. Vem som helst kan lägga ut en video, vem som helst kan kolla på videos (utöver det löjliga "du-är-i-fel-del-av-världen". Är inte lite meningen med en digital plattform att det inte ska spela någon roll var man befinner sig?) Youtube är en blandad kompott av föreläsningar, musikvideor, katter som spolar toaletten, mer eller mindre begåvade musiker, tutorials med mera. Där finns något för alla, oavsett vilket område som är av intresse.

Som framtida bibliotekarie är just möjligheten att sprida kurser, kunskap och information via youtube en fantastisk möjlighet. Bara att göra en spellista fylld med andras bidrag skulle förmodligen vara tillräckligt, och sedan fylla på där man anser att det fattas. En del av det jag diskuterade kring podcasts går ju att använda här också. Filma föreläsningar och besök på biblioteket och lägga upp så att de som inte kunde närvara kan ta del av det.

Informationssökning

2011-06-27T17:23:00.000+02:00

Anita Meurling har gjort en öppen informationssökningskurs på KTHs bibliotek. Den var bra. Lätt och pedagogisk, och inte onödigt lång. Jag har läst en hel del informationssökning innan, och fann att det mesta var upprepningar på sådant jag redan kan, men det skadar aldrig att repetera lite. Och för repetition var det en alldeles utmärkt resurs.

Informationssökning i dag är, enligt mig, som jag (förmodligen) redan sagt en av de absolut viktigaste färdigheterna. Många kastar ur sig att vi nu lever i ett Informations- eller kunskapssamhälle, men få bryr sig om att definiera vad de menar (ja, jag menar er, Piratpartiet). Likaså är det otroligt viktigt att hålla koll på varifrån information kommer, vem som presenterar den och varför. Samt var de har fått informationen från. Informationssökning och informationskompetens borde genomsyra hela skolan. Det är en förutsättning att lära sig ha koll för att kunna göra välinformerade beslut, och för att kunna ifrågasätta.

Podcasts

2011-06-22T14:22:00.000+02:00

Det är nu några få månader sedan jag upptäckte podcasts på riktigt. Det hela började med att komikern Magnus Betnér fick ett eget program på radiokanalen Bandit Rock. Eftersom jag gillar Betnér, men avskyr reklambaserad radio, hamnade jag i svårigheten att prioritera att lyssna på ett bra program lagt under en lång tid på en fast veckodag eller helt enkelt skippa det. Tack vare Twitter fick jag dock reda på lösningen - Podversionen. Musik och reklam bortklippt, vilket innebar att programmet blev en bra stund kortare, och nedladdningsbart och portabelt. Perfekt.

Ju mer jag sedan sökte i iTunes, desto mer intressanta podcasts fann jag. Lester & Koehler skrev (i en bok vars namn jag glömt) "Whatever the topic of interest, there's likely a blog on it." Det känns fantastiskt att den utvecklingen också kommit till podcasts. Förhoppningsvis kommer vi till en tid då radio mer eller mindre är överflödigt, och större delen av vårt behov fylls genom att lyssna på det vi faktiskt vill. Att "ha någonting att lyssna på i bakgrunden" kan kanske bytas ut mot "att ha någonting intressant att lyssna på i bakgrunden." Kanske nås vi av en utveckling där folk prioriterar att faktiskt lyssna på något som finns i deras intressesfär snarare än vad som helst bara för att ha något i bakgrunden.

Och dessutom - vem som helst kan göra en podcast. Ytterligare en viktig demokratiaspekt (som jag kanske inte har pratat om på den här bloggen. Om inte kopierar jag mina inlägg om Björklunds kunskapsförakt och min diskussion om skolan hit senare i veckan), alltså.

När det handlar om hur podcasts kan användas i professionssyfte finns gott om möjligheter. En idé vore ju att ha en podradio med bibliotekarierna på ett eller flera bibliotek som diskuterar aktuella ämnen på biblioteksfältet, källkritik, informationssökning, recensioner, anekdoter och liknande. Det är ett ypperligt sätt att "ta sig hem" till användarna. Det skulle dessutom vara ett bra tillfälle att bjuda in författare till biblioteket, spela in och sedan låta även de som inte haft möjligheten att ta sig till biblioteket att få ta del av författarbesöket. Bland annat.

Second Life

2011-06-22T12:38:00.000+02:00

Ojojoj.

Jag vet inte vad jag kan säga mer, egentligen.

Second Life.

Vilket skräp!

Nu vet jag inte om det beror på min dator. Jag hoppas innerligt det, för om 2nd Life inte är bättre än så här borde det aldrig ha kommit längre än betastadiet. Efter ungefär femton minuters utforskande i den andra världen är mina intryck följande:

Grafiken.

Det första jag tänkte på var grafiken. Den var absolut horribel! Miljöerna tog ungefär en minut att ladda, och till och med då såg de sämre ut än ja... första Tomb Raiderspelet.

Kontrollerna.

För att kunna röra mig krävdes det att Caps Lock var aktiverat. Och inte ens då hände särskilt mycket. Efter att ha tryckt ned framåtpilen en stund början min avatar till slut röra sig framåt (och lite åt sidan, av någon anledning), och då var det omöjligt att få stopp på honom. Ibland gick han rakt genom en vägg för att sedan teleporteras tillbaka tio meter och fortsätta vandra framåt. Jag fastnade i en trappa. Det krävdes en annan användare som hade stora problem att förklara hur man hoppade (jag är inte ens säker på att det var engelska han skrev på) och en sökning i hjälpfönstret för att kunna ta sig upp. I nästa rum kom instruktionerna om hur man flyger, vilket var det som krävdes för att ta sig upp för trappan. Smidigt.

Slutsats.

Jag tror aldrig jag upplevt någonting så dåligt de senaste åren på internet. Jag hoppas som sagt innerligt att det beror på min dator. Second Life som resurs i lärande? Nej tack. Inte som jag upplevt det. The Sims Online vore kanske bättre. Och det var ändå styrt av en in-game maffia, fyllt med prostitution och hot och korruption (Martinsson, Johan (2010) Världen som brann, ur Level Presenterar The Sims. nr 1/2010. s.68-73).

Läroplattformar

2011-06-21T15:23:00.000+02:00

Vad jag minns hade vi aldrig någon digital läroplattform under gymnasietiden, utan första kontakten för mig var när jag läste en termin japanska vid Göteborgs Universitet. Det var ett möte som fick mig att längta tillbaka till tiden utan plattform. Inte nog med att sidan var rörig, buggig och - inte minst - ful, den innehöll en del falsk information också. Som "Vi kommer uppdatera kontinuerligt under kursens gång, och kommer snart lägga ut de första uppgifterna här på sidan" stod det från det att kursen började till att den slutade. När jag sedan började i Borås introducerades vi till en plattform - PingPong. Den var inte så värst mycket snyggare, och många av funktionerna kändes onödiga eller ofullständiga. Två typexempel är Kalender och Miniräknare, två funktioner jag aldrig använt och förmodligen inte heller kommer använda mig av. Kalendern utnyttjas inte av skolan, men ger en möjligheten att lägga till en egen kalender från till exempel iCal. Hade det däremot utnyttjats på ett sådant sätt att lärarna lade in schemat (detta utifrån en campusutbildning), och att det sedan gick att synca med sin vanliga kalender vore det en funktion som i alla fall jag skulle använda. Miniräknaren känns också en aning överflödig. Inte minst för att jag har en räknare om är lättare att komma åt installerat på datorn.

Ett annat problem jag finner är det att kursaktiviteterna inte sorteras efter i kronologisk ordning, utan i den ordning jag varit inne på dem. Det finns alltså ingen standard över var en aktivitet ligger i listan, utan det krävs att man aktivt letar efter den varje gång.

Jag skulle verkligen vilja se en strömlinjeformad version av PingPong någon gång. Kanske som en app till mobilen och/eller datorn som går att starta direkt från skrivbordet. Läroplattformen FirstClass har anammat det sättet, och det fungerade enligt mig alldeles utmärkt. Lätt att hålla sig uppdaterad om vad som händer på sidan. Och jag skulle vilja ha mer möjligheter att lägga upp sidan som jag vill, kanske med olika teman, frihet att flytta runt de olika boxarna som jag vill och fritt kunna välja vilka delar som ska finnas med och inte.

Oj... Jag bara babblar. Dumt att skriva utan kaffe... Jag återkommer nog om samma ämne senare, fast mer välformulerat...

Tankar kring web 2.0 och projektarbetet

2011-06-20T12:30:00.000+02:00

Hela diskussionen kring web 2.0 känns svår att greppa. För mig som inte direkt upplevde särskilt mycket av web 1.0, har jag ibland problem att förstå den utveckling som gjorts. Facebook, MSN, bloggar, youtube, forum, soundcloud, google docs... Allt verkar på sätt och vis så naturligt. Så klart det finns, vad skulle man använda internet till annars, liksom? Men då och då kommer man in på en äldre hemsida, ni vet en sådan HTML-sida med limegrön text mot svart botten (gärna i antingen Times New Roman i alldeles för stort typsnitt, eller - bevara mig väl - Comic Sans) eller liknande hysteriska färgkombinationer. Och det är då man förstår på riktigt vilken utveckling som skett. Egentligen finns det kanske inte så mycket som säger att informationen på en sådan sida är sämre än på en snyggare och mer utvecklad, förutom det faktum att informationen förmodligen är gammal. Fast på sätt och vis har den saken ändå inte blivit bättre, i dag kryllar det av snygga sidor som ser seriösa ut som ändå bara innehåller skitsnack. Vaken.se är ett tydligt exempel på en sida med bra utseende men rutten insida. Att skribenterna är duktiga gör ju inte saken bättre.

Ett problem med det "nya" internet är väl just det, att det är lätt för gemene man att göra snygga sidor. Förr var det förmodligen lättare att sålla, för om en sida var välutvecklad tydde det kanske på att den också var seriös. Nu är källkritik viktigt på ett helt annat plan, och det är av största vikt att man är medveten om hur källkritik går till, och varför det är viktigt.

Jag har de senaste dagarna börjat tänka lite på projektet vi ska genomföra i slutet av kursen. Jag tänkte här presentera lite bakgrund till mina tankar:

Förra året fick vi en uppgift att göra en användarundervisning om informationssökning och källkritik, och jag bestämde mig då för att kontakta min bror som läser ett yrkesförberedande gymnasium och höra hur det ligger till med undervisningen inom källkritik och informationskompetens. Svaret jag fick var i princip: "Vad är källkritik? Vad ska man med det till?", något som gjorde mig förskräckt. Jag skulle därför i den här kursen vara intresserad av att göra en undersökning om just elever på yrkesförberedande program på gymnasial nivå om hur de ser på källkritik och informationssökning och hur de går till väga när de söker information på nätet.

The Wonder of RSS

2011-06-18T17:08:00.000+02:00

RSS, Real Simple Syndication, är ingenting jag förrän i går intresserat mig av. Jag kan fullständigt tacka sommarkursen för den insikten att RSS är en bra grej. Jag ansåg mig aldrig ha ett riktigt behov av att få uppdateringarna till mig, utan satsade i stället på att organisera bokmärken med länkar i olika ämnen för att snabbt kunna gå igenom sidor efter information och uppdateringar. Nu när jag testat det under ungefär en dags tid inser jag min naivitet. Den första halvtimman nöjde jag mig med Google Reader, men insåg snart att jag inte vill ha en webläsare uppe bara för att få uppdateringar. Vi har kommit längre än så! Jag begav mig ut på Mac App Store och fann en app vid namn Reeder som jag snabbt köpte efter att ha läst recensionerna och ägnade sedan en tid åt att lägga till bloggar och nyhetssajter jag följer. Det är fantastiskt. Säger jag nu i efterhand. Kanske ett dumt val att lägga till två stora dagstidningar (DN och Aftonbladet) plus en mindre (Borås Tidning), då min feed alltid är full med nyheter jag inte riktigt bryr mig om, men samtidigt vågar jag inte ta bort någon, för tänk om jag missar något?

Jag tror RSS kan vara förträffligt att använda sig av på arbetsplatsen, det är ett utmärkt verktyg att hålla sig uppdaterad med ny forskning, och det går snabbt att få nyheter från fältet. Här snackar vi effektiv omvärldsbevakning!

Bloggar om bloggar

2011-06-14T15:07:00.001+02:00

Om man tittar på topplistan över populära bloggar hos Bloggtoppen.se ser vi ett tämligen sorgligt resultat. Sveriges populäraste bloggar verkar till största del handla om vad bloggerskan (för det är bara tjejer på med på toppen) äter till frukost, vilket smink hon använder och var hon köpt sina kläder, uppblandat med youtubeklipp på när hon festar eller badar i Medelhavet. Om vi då för stunden utgår från Bloggtoppens topp-femlista verkar bloggar i första hand ha funktionen som öppen (någorlunda intelligensbefriad) dagbok som man fyller med saker som jag personligen inte kan förstå varför folk skulle vilja läsa.

Tänker vi i stället utifrån ett användarperspektiv (det vill säga de som läser bloggarna) tycks bloggar verka för att man ska slippa tänka själv. Kanske är det skönt att, efter en lång dag på jobbet eller i skolan, kunna komma hem och läsa något som inte kräver någon som helst eftertanke. Jag vet inte. Jag har bara så svårt för att förstå vad som driver en att läsa massa text som inte ger en någonting och som inte behöver bearbetas på något sätt. Kanske något instängd? Jo, kan mycket väl vara så. Men det här är en blogg, vilket betyder att jag också har rätt att skriva dumma saker, eller hur?

Hur språket på majoriteten av bloggarna är, eller användningen av smileys, tänker jag inte ens gå in på. Men om ni är intresserade kan jag tipsa om tredjeplatsen på Bloggtoppens lista.

I framtiden hoppas jag att vi får se många fler stora specialbloggar, bloggar som riktar in sig på ett ämne eller disciplin och fördjupar sig i den, så läsare som är intresserade verkligen kan få ut någonting av det. Om fem år vill jag att en blogg om kritiskt tänkande ska toppa listan! Jag vill tro på ett samhälle som värdesätter kunskap, inte skvaller.

Mitt eget bloggande efter den här kursen kommer nog inte vara så väldigt annorlunda än i dag. Jag har en blogg vid sidan av den här som jag utnyttjar för politiska tankar, prosa och annat som rör sig i mitt huvud. Jag är mycket noga med att inte riskera att få den som en dagbok över vad jag gjort under dagarna, utan som en plats där jag kan starta och utveckla diskussioner och tankar. Om ni är intresserade är adressen dit k-skrivet.soclog.se, men räkna med att vissa inlägg som läggs upp här också publiceras där, då jag anser att de kan vara av vikt för andra än kurskamrater att läsa.

EDIT: Just det... En fråga ska ställas också. Vad tror du krävs för att bli en toppbloggare i dag? Och hur tror du det kommer att ändras de kommande åren?

En liten tanke om metadata. Tack Michael Wesch.

2011-06-09T16:21:00.000+02:00

Efter att ha tittat på 11 minuter av Michael Weschs föreläsning insåg jag en sak. Wesch talar bland annat om att det börjar bli föråldrat att organisera sina digitala dokument i mappar, något som aldrig tidigare slagit mig. Jag har under den senaste tiden lagt allt mer tid på att organisera mina dokument och filer i mappar och undermappar för att kunna ha ordentlig koll på dem och kunna hitta dem utan problem. Men i och med att Wesch sade att det är ett ineffektivt system insåg jag att jag mycket hellre skulle vilja arbeta med metadata. Jag vill lägga nyckeltermer och ämnesord (kanske till och med kontrollerad vokabulär?) på mina dokument och sedan sköta hela återfinnandet genom ett sökformulär. Helst då i form av både ett enkelt sökfält (Quick and dirty) och i ett utökat format (inte "avancerad" sökning. Det är ett löjligt begrepp som jag anser borde ha dött ut för längesedan) för att kunna få mer eller mindre specifika träffar. Jag vill helt enkelt slippa bläddra i mappar för att komma åt mina filer, jag vill bara behöva göra en sökning.

Finns det något program för att klistra på metadata, tro? Om ni känner till något får ni mer än gärna tipsa mig.

Digtal kompetens eller informationskompetens?

2011-06-01T14:32:00.002+02:00

Under kursens gång har vi i uppgift att på en blogg teckna ned och utveckla våra reflektioner och så kallade aha-upplevelser. Som jag nämnde i förra inlägget är den här bloggen platsen för mina reflektioner.

Som den bibliotekariestudent kommer de flesta av mina tankar kretsa mer ur ett biblioteks- och informationsvetenskapligt perspektiv än ur ett skolperspektiv. Vad detta har för konsekvenser i kursen, som mer eller mindre i första hand verkar kretsa kring just skolan och elever, får vi se. Förhoppningsvis är det positivt, snarare än en begränsning. Kursen säger sig ju trots allt rikta sig till bibliotekarier också.

Här kommer den första reflektionen.

Det är egentligen mer en respons på en annans tankar, nämligen Ellwe som diskuterar digitala infödingar. Han säger en del tänkvärda saker, kolla in det, vettja. Det jag tog fasta på i hans diskussion var framför allt hans tankar kring vad digital kompetens är för något. Det kan vara värt att nämna att kursstarten för min del först är nästa vecka, så mina tankar här i dag grundar sig inte i någon litteratur, utan är mer generella. Ellwe tar upp att digital kompetens inte bara handlar om att kunna använda en dator, utan bland annat också om källkritik och att kunna söka och hantera information. Det var ungefär här som jag hajade till, för i min värld räknas dessa egenskaper in under informationskompetens (från engelskans information literacy) snarare än digital kompetens. Men efter en stunds tänkande insåg jag att är, om inte olika sidor på samma mynt så åtminstone en förlängning av varandra. För att kunna kalla sig digitalt kompetent måste man också vara informationskompetent, och för att vara kompetent med information krävs det ett visst mått av digital kompetens. Att hantera stora mängder information utan teknikens hjälp i dag är nästan otänkbart. Och att syssla med teknik utan att veta hur man handskas med information kan vara rent av farligt. Då slutar det med att man skriver källa Internet eller Google på sina inlämningsuppgifter. Och det vill vi inte se.

Återupplivar bloggen för KTH

2011-05-31T20:14:00.001+02:00

Hej hopp. Härmed återupplivar jag den här bloggen, med syftet att under de kommande veckorna samla mina tankar om kursen Digital kompetens och lärande - IKT och pedagogik för 21:a århundradet som jag ska läsa på KTH under sommaren.

Bara så ni vet, om ni skulle råka dyka in.

Skrivprocessen

2010-09-30T22:19:00.002+02:00

Kornelia har fått sin första fullständiga genomarbetning. Ord som inte ska vara med stryks med markeringspenna, förslag på nya ord eller ändringar skrivs till. I en anteckningsbok vid sidan av skrivs alla större förslag till förändringar ned - såsom nya scener, ändringar av namn, tillägg i beskrivningar och liknande. Texten läses på detta sätt igenom tre till fyra gånger med de olika verktygen i högsta hugg. Sedan är det dags att sätta sig vid datorn igen. Till att börja med gör jag alla småändringar. Ord tas bort, byter plats och läggs till. Vissa meningar byggs om. Men bara de jag har färdiga förslag till hur de ska se ut.

Det är så långt jag kommit hittills. I kommande skede ska de nya scenerna som ska vara med planeras. Några nya beskrivningar ska skrivas och en del förlängda dialoger likaså. Jag har tur, bara en scen ska helt skrivas om. Sedan har jag i nuläget förslag på två eller tre mindre scener som ska skrivas till.

För att hålla koll på vad jag gjort i de olika delarna av berättelsen använder jag mig av Scriveners Statusfunktion. I nuläget finns där ”To Do”, ”First Draft”, ”Second Draft”, ”Final Draft” samt ”Done”. Jag tänkte försöka beskriva processen såsom jag hoppas den kommer se ut, men en del ändringar kommer nog få göras i framtiden.

To Do - Här skrivs första utkastet till varje scen. Anteckningar om vad scenen ska innehålla, förslag och sammanfattning skrivs i separata delar i Scrivener som är lätta att hålla koll på och ändra.

First Draft - När första utkastet på scenen är klar ändrar jag status till First Draft, först då går jag vidare till nästa scen. När alla scener står som First Draft skriver jag ut texten och gör det jag precis gjort med Kornelia, det vill säga en första genomarbetning.

Second Draft - När alla ändringar är gjorda och alla nya scener tillagda (som också de ska gå igenom de föregående skedena) sätts status till Second Draft. Då skrivs texten än en gång ut och samma genomarbetning sker igen.

Final Draft - Efter ändringarna från Second Draft skickar jag ut texten till två eller tre personer som får hjälpa mig korrekturläsa och komma med förslag på förändringar. Alternativt låter jag Kuggen (skrivgrupp) hjälpa mig med detta. Samtidigt skriver också jag ut texten och går igenom den en sista gång.

Done - När förslagen från korrekturläsarna och mina egna förändringar är gjorda är texten klar. Då lämnas den orörd fram tills det att jag känner att en revidering behövs.

Där har ni det. Låter det som ett fungerande projekt? Förslag på förbättringar? Processen är än så länge bara inne i första skedet, och kommer behöva en del jobb.

Kornelia var inte alls lika dålig som jag hade trott. Vid första genomläsningen fann jag inte mycket jag ville ändra på, till min stora förvåning, men efter två gånger till var marginalerna färgade blå, som det ska vara. Nu ser jag fram emot att skriva lite nya scener och tillägg. Ska bli intressant.

Dagen efter

2010-09-29T12:57:00.002+02:00

Det var en bra idé att skriva ut texten och gå igenom den ordentligt innan jag gjorde några faktiska ändringar, upptäckte jag. Det fanns en del stora missar som jag skäms lite över att jag en fick med i originalet. Bland annat hade jag en del som var i fel tempus. Mycket pinsamt. Men jag kom igenom hela novellen i går, och jag gjorde en del ändringar. Ord och meningar som skulle bort, andra som skulle omformuleras, och vissa delar som lades till. Det här är något jag kommer fortsätta göra med samtliga nya noveller jag skriver, först och främst med Kornelia, som ska skrivas ut och få första genomarbetningen i dag.

Den nya versionen av Dödsväntan har nu skickats ut till två personer för en sista-minuten-korrekturläsning. Jag hoppas jag får en del input som jag hinner göra någonting av innan jag ska skicka in den senare i dag. Det vore fantastiskt bra.

Arbetsyta

2010-09-28T23:31:00.004+02:00

Så här kan det se ut när jag arbetar. Lila markeringspenna, tékopp, anteckningsbok från Moleskine, MacBook och en Terminatorlampa som inte får den uppmärksamhet den förtjänar.

Nu ligger också en gigantisk smörgås med kaviar vid min sida, likt en trogen följeslagare som långsamt förtärs under en dämpad tystnad.

Skrivdagboken - första inlägget.

2010-09-28T23:10:00.002+02:00

Första inlägget. Klockan är 23:04. För en stund sedan fick jag reda på om Umeå novellpris 2014. Inlämningsdag i morgon, 29/9. Jag kände att det kan nog vara något, att även om chansen är otroligt liten finns den ändå där. Jag bestämde mig för att skicka in ett bidrag.

Men vad ska jag då skicka in? Jag har ingen supertext. Min, enligt mig, bästa text - Dödsväntan - fick sin första refusering för inte så längesedan. Av eStory, som varken erbjuder ersättning till författarna som får sina texter publicerade genom dem eller har särskilt många aktiva författare som skriver för dem. Vad kan då Dödsväntan ha för chans i en stor tävling? Men se, det ger jag blanka fan i. Här ska inte skyltas med självömkan. Vet hut! Jag skrev ut den fem sidor långa novellen, och i nuläget sitter jag med markeringspenna och anteckningsblock och ska revidera. Det blir nattarbete för hela slanten. Vilket äventyr, eller hur? Det kanske kommer upp fler inlägg i skrivdagboken under nattens gång, beroende på om det är något som är värt att säga. Man vet aldrig.

Wish me luck.

Tillbaka efter sommaren

2010-09-28T21:50:00.000+02:00

Sommarlovet är över. Det var aldrig meningen att det ens skulle bli något uppehåll, men plötsligt tog studierna över. Två sommarkurser var helt enkelt för mycket för att jag skulle orka hålla k-skrivet uppdaterad vid sidan av också. Så kan det gå. Men nu är sommaren över, och nu blir det nya tag. Jag har precis slutfört första utkastet till min nya novell ”Kornelia”. Det är den första av flera berättelsen som utspelar sig i det lilla samhället Själstorp. Det finns redan idéer på ytterligare några noveller därifrån. Om jag publicerar dem en och en eller som en samling återstår dock att se.

Som ni kanske upptäckte kom följetongen Kentrul inte särskilt långt alls, tyvärr. Anledningen till detta var att startskottet låg lagom för att det skulle bli en död start i och med sommaren. Ibland har man otur. Jag är i nuläget osäker på om jag kommer fortsätta med Kentrul, eller om det kommer andra projekt som ersätter det. Vi får se.

Det som närmast kommer hända här på bloggen är att jag ska (försöka) komma igång med lite nya berättelser. Jag vet att häxan Fredrika är sugen på att få en fortsättning (om inte annat får jag en utskällning på 500 ord av henne), och jag ska försöka fixa någon som är sugen på att gästskriva ett litet scenario eller liknande. Sist men inte minst tänkte jag försöka starta upp en skrivdagbok här på k-skrivet. Inga stora hemligheter kommer avslöjas i den (för det använder jag anteckningsböcker), men det kommer gå att följa mitt skrivande i stora drag, och det är ju inte fy skam, eller hur?

Outline

2010-06-25T15:20:00.000+02:00

Jag testar något nytt. Jag outlinar en hel novell innan jag skriver den. För mig är det nytt. Jag ska förklara hur det brukar gå till när jag skriver noveller (eller arbetar på min roman också, för den delen).

Först kommer jag på ett ämne. Detta sker på alla möjliga sätt. Min novell Dödsväntan till exempel kom jag på när jag läste en annan novell med samma tema, nämligen en man som visste att han bara hade tjugofyra timmar kvar att leva. Jag tyckte ämnet var så otroligt bra att jag helt enkelt bestämde mig för att göra en egen tolkning av det. Ett annat sätt kan vara tänk om… eller vad skulle hända om…, något som också kan ge en hel del bra ämnen.

Sedan är det dags för planeringen. För Dödsväntan var planering en snabb övergående fas - den fanns inte. Jag visste vad jag ville skriva, så jag satte igång. Visst, jag hade några idéer på vad jag skulle ha med, men det allra mesta i berättelsen dök upp allt eftersom. Jag gillar, som jag ofta sagt tidigare, att upptäcka vad som kommer hända i samma stund som det skrivs ned. Mitt skrivande är på så sätt helt och hållet själviskt, men mer om det en annan gång.

När planeringen är gjord (eller avsaknaden av den) är det dags för själva skrivandet. Ett tomt ark i Microsoft Word var det som gällde förr i tiden, nu använder jag mig av Scrivener, som är bättre på alla plan. Word använder jag mig numera bara av för att konvertera den skrivna texten till PDF.Vanligtvis skriver jag novellen från början till slut. Kanske skriver jag också om några scener mitt i, men jag brukar inte hoppa särskilt mycket.

När jag kommit igenom hela berättelsen brukar jag gå tillbaka och ändra saker jag inte är riktigt nöjd med. Om det handlar om någon dialog eller miljöbeskrivning. Då är det också dags att ta bort de stycken som inte hör dit eller passar in. När detta är klart läser jag kanske igenom den. Jag är otroligt lat, och är inte mycket för att korrekturläsa. När den är färdigskriven är den färdig, brukar jag gå efter. Något jag jobbar på att bli bättre på.

Och med det är novellen klar. Några veckor senare när jag läser den igen och inser att den skulle kunna bli mycket bättre brukar jag skriva en reviderad version. Dock brukar den nya versionen inte läggas upp någonstans, utan ligger och samlar damm i min mapp med färdiga noveller.

I detta nu sitter jag och arbetar lite med en ny novell. Och jag tänker testa ett helt nytt sätt att skriva på. Inte språkmässigt, ty språket är jag mestadels ganska nöjd med, men däremot hur jag lägger upp arbetet med den. Jag har hittills fyllt en A4 samt nästan två sidor i min anteckningsbok med idéer, samt i Scrivener sammanfattat alla scener jag vill ha med. Fördelen med att gått ifrån Word är att jag inte längre har all text i ett enda stycke, utan kan dela upp dem som jag vill och sedan markera dem beroende på hur långt jag har kommit i dem. Jag kör oftast med To Do, First Draft, Revised Draft, Final Draft samt Done, som är standard för scenstatus. På så sätt har jag full koll på vad jag behöver arbeta mer med och vad som är färdigt.

Där finns också möjlighet att ha anteckningar, antingen för varje scen eller för hela projektet, och i och med det kan jag ha all information på samma ställe. Mycket effektivare än att ha olika dokument för olika information.

När novellen är färdigskriven kommer jag den här gången låta den ligga ungefär en vecka (med alarm i kalendern) innan jag korrekturläser och reviderar den. Kanske kommer den i och med det redan från första stund den läggs ut hålla högre kvalitet än mina tidigare. Jag ska försöka hålla er uppdaterade om hur det går.

Om ni vill läsa Dödsväntan eller någon av mina andra noveller finns de på http://kapitel1.se/kristoffer-karlsson.

Trevlig midsommar.

Parfymmaffian

2010-06-24T12:00:00.000+02:00

Hunden gnydde ynkligt, och en liten stund senare började också Fredrika känna den avskyvärda doften som med förvånande hastighet spred sig i huset. Corgin, vars namn nu var Olga, sprang mot hallen med sin matte tätt efter. Olga ökade farten och försvann från Fredrikas synfält när hon svängde till vänster mot ytterdörren. Morrandet byttes plötsligt ut mot ett förvånat skall. Doften blev starkare. Vad var det den luktade? Kanelbullar? Fredrika var inte säker. Så kom också hon runt hörnet, och hon stannade förskräckt.

”Parfymmaffian?”

”Det är vi!”

Fyra unga tjejer iklädda dagens populäraste modekläder och frisyrer stod i hallen. En tjock dimma av parfym stod runt dem. En av dem, den längsta tack vare sina höga klackar, höll Olga i ett fast grepp i famnen. Den stackars hunden gnydde, men gjorde inga helhjärtade försök att ta sig därifrån. Förmodligen var den halvt förlamad av parfymen.

”Vad gör ni här? Jag har inte sett er sedan… När jag tänker på det minns jag inte senast jag såg er”, sade Fredrika.

Parfymmaffians medlemmar log.

”Vi hade vägarna förbi”, sade en av dem.

”Jaha”, sade Fredrika.

”Vad har du gjort med altanen?”

”Jag tog bort den.”

”Varför det?”

”Den var till mer besvär än nytta.”

”Jaha.”

En tryckande tystnad uppstod. Bara parfymdimmans susande hördes. Olga hade somnat. Parfymmaffian skruvade på sig. En kollade in sina målade naglar, en annan betraktade en tavla föreställande en gul penna. Fredrika kliade sig bakom örat.

”Jaha”, sade hon. ”Vill ni ha te?”

I samlad tropp gick de genom huset. Omkring dem kröp tapeterna undan längst väggarna, och växterna drog sitt sista andetag innan de trädde in i dödens dal.

Det här huset är för evigt dömt, tänkte Fredrika. Kan de inte bara riva det och strö salt i jorden också, när de ändå håller på?

”Trevligt hus”, sade en av maffiamedlemmarna och strök ömt en sedan nyligen död växt. Olga, som nu bars av Fredrika, öppnade ena ögat och tittade på henne. Häxan mötte hundens blick och viskade:

”Sov du, sjunk in i den luktfria, djupa koma som också jag trånar efter men som jag ännu inte kan nå. Sov.”

Och hunden somnade.

Så ringde plötsligt telefonen. Fredrika kände en varmt glädje sprida sig i kroppen.

”Ta för er, ni vet var allt står”, sade hon till sina gäster och gjorde en svepande gest med armen innan hon snabbt gick ut ur rummet.

”Vet vi?” frågade maffiabossen. Sedan sken hon upp. ”Ja men det gör vi ju”.

De började plocka fram koppar, kastruller och te ur kökets enda lilla skåp och fyllde sedan på vatten i kastrullen och ställde den på spisen. De slog sig ned runt bordet som nyss inte funnits där, alla med benen i kors, och tog fram var sin tidning. Bossen tog fram sin mobil och spelade Lady Gaga, och de sjöng alla med.

Under tiden hade Fredrika plockat upp telefonen, men hade ännu inte svarat.

”Måste ju vänta på er”, sade hon och mötte vår blick. En kall kår spred sig längst berättarens rygg.

Måste hon göra så hela tiden? tänkte han och rös. Sedan sade han:

”Vänta en vecka, Fredrika. Klarar du det? En vecka med telefonen i hand utan att svara. Sedan ska du få din belöning. En vecka.”

Fredrika grimaserade men sade ingenting. I tanken förbannade hon den usling som var hennes berättare, men sade någonting, det gjorde hon inte.

Recension: Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov

2010-05-29T14:00:00.000+02:00

Diamantsvärdet och Träsvärdet, del ett, är första boken i Svärdens Väktare av Ryssamerikanen Nick Perumov. Den handlar om Agata, dankerflickan som jobbar som tjänare i ett resande cirkussällskap; krigaren Fess som är på uppdrag i Chvalin; den unga kejsaren som har problem med Regnbågen – magikerna som mer eller mindre styr landet samt Sidri, gnomen, som reser tillsammans med de Friborna Tavi och Khan-Torog. Boken innehåller, som ni märker, en hel del olika personer, och trots att de inte har särskilt mycket gemensamt finns där en stor nämnare: Dödsregnet. Dödsregnet är ett oväder som drar fram över landet varje år, släpper sin gröna, kletiga och dödliga sörja över allt och dödar alla som råkar befinna sig utomhus. Det är ett fenomen som inte ens Regnbågens bästa magiker kan hindra.

Boken är mörk, och världen den utspelar sig i är otroligt grym och våldsam. Där finns alla möjliga vidunder och varelser, bland annat danker, alver, gnomer, orcher, hamnskiftare och troll. Alla underlägsna hunnerna – människorna – och alla söker hämnd.

Perumov har ett annorlunda språk, det är inget som jag är van vid, i alla fall. Och i början var det lite knepigt att läsa. Ryska ord (med ryska tecken) förekommer överallt, och ibland är det svårt att hänga med då jag inte har en aning om hur de ska uttalas. Men det ger ändå stor kraft till dankernas språk, som just är meningen att vi inte ska förstå.

Jag tycker Diamantsvärdet och Träsvärdet är en bra bok. Världen är otroligt mystisk och svår att greppa, både för oss läsare och för de som lever i den. I en intervju sade Perumov att han bakade in mycket av vår världs problem i boken, och nu i efterhand märker man av dem. Rasism, förtryck och hunnernas kärlek till sig själva, samtidigt som Dödsregnet förpestar och förorenar världen. De har det inte lätt.

Språket är som sagt lite speciellt. Karaktärernas tankar pendlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv, och dialogerna kan ibland kännas stela. Men det är ingenting man inte kan leva med. Det är inte dåligt, bara annorlunda.

Betyg

Språk: 6

Handling: 8

Totalbetyg: 15

Läs också:

Mördarens Lärling, av Robin Hobb, är första delen i Berättelsen om Fjärrskådarna. Sonen är oäkting. Hans far är först i tronföljden, men som oäkta barn betyder det ingenting för honom. Han lärs istället upp till lönnmördare, och får utbildning i Färdigheten, en förmåga att ta sig in i andras tankar eller föra samtal över långa avstånd. Sedan födseln har han också Klokskapen, möjligheten att prata med djur, något som anses vara en hädisk och förbjuden magi. Riket står på avgrundens rand, och Sonen anses vara den enda som kan rädda det.

Betyg: 16

Jim handlar

2010-05-27T12:00:00.000+02:00

Jim Bimm handlar. Han är i en stor affär. Så stor att han nästan kan gå vilse. En tanke viner om och om igen genom hans huvud. En tanke som ingen får veta vad den handlar om. Den består av fyra siffror: 6123. I en röd korg plockar han i frukt och grönsaker. Han lägger inte märke till vad han lägger i. Fyra gurkor, tre bananer, fyra tomater, ett äpple, sju päron.

Sextioettjugotre, tänker han och lägger tre potatisar löst i korgen.

Jim går vidare. Hans blick löper löst längst omgivningen. Där finns det mesta. Mejeriprodukter, bröd, pålägg, köttchark, och godis. Godis. Han stannar.

6123.

Han vill ha godis. Korgen ställer han på golvet, han tar en påse och en skopa och börjar med tungspetsen stickande ut i mungipan plocka på sig godis.

6123, 6123, 6123.

Bakom godiset finns en frysdisk. En tjej går förbi Jim där han står och plockar godis. Han följer henne med blicken. Hon ställer sig vid frysdisken, suckar, och drar bort locket. Under locket finns snabbmat i alla dess former. Pizza, lasagne, infryst potatis och köttbullar, gratänger. Jim blir hungrig, men glömmer nästan direkt bort denna nya känsla. Tjejen – en ung asiat med långt, silkeslent, svart hår, åtsittade vit t-shirt och kort kjol – suckar igen och tittar ned på läckerheterna. Jims blick fokuserar. Hon böjer sig framåt. Han zoomar.

Sex tio tjugo tre, sex tio tjugo tre, sex tio, sex, sex, sex…

Under kjolen skymtar han någonting. Någonting ljust grönt. Han andas häftigt in. Är det vad han tror det är? Det är det. Han skrockar förtjust.

Sedan tar det slut. Tjejen får tag på vad hon är ute efter, Snabbpytt, och reser sig snabbt. Jim suckar. Hon vänder sig om, och han inser att han fortfarande står och stirrar. Med misstänksam blick studerar hon honom.

”Ville du något, eller?” frågar hon.

En röd hetta stiger snabbt från hans bröst och sprider sig vidare över hans kinder. Förläget vänder han sig om, och går med raska steg mot kassan.

6123612361236123, tänker han panikslaget när han lägger upp varorna på bandet. Kassörskan tittar häpet på honom, men säger ingenting. När han lagt upp allt på bandet går han fram till kassan, han nickar åt kassörskan, som nickar tillbaka och ler nervöst.

”Var det bra så?” frågar hon,

”Sextioett tjugotre”, svarade Jim Bimm.

”Ursäkta?”

Han blir ställd. Vad hade han sagt? Åh, herregud. Han hade avslöjat sin kod. Han ser sig omkring. Kön bakom honom är lång. Alla måste ha hört. Skit också! En stor kille i skinnjacka och glänsande vaxat hår står bakom honom. Han ler.

Åh gud, han hörde. Han kommer döda mig och ta mitt kort! Jag måste snabba på.

Med flinka fingrar drar han kortet i maskinen, slår in koden och springer därifrån. Killen med skinnjackan tittar snabbt på den springande mannen, sedan på hans varor, tillbaka på honom, och han ropar:

”Öh, du! Du glömde något!”

Jim bryr sig inte. Han vill inte dö.

Kentrul: Agaila

2010-05-21T21:00:00.000+02:00

Agaila diskade. Det var något hon alltid gjorde när hon var upprörd. De senaste veckorna hade varit värre än vanligt. Mycket värre. På något sätt hade kobolderna lyckats ta sig förbi alla besvärjelser hon lagt för att skydda trädgården och stugan. Sedan hade de förstört allt de hunnit med innan hon skrikande stormat ut ur stugan och jagat bort dem.

Irriterad staplade hon tallrikarna och glasen bredvid diskhon i höga torn. Hon nästan hoppades att de skulle falla och krossas mot golvet. Hon hoppades att de skulle dra med sig hennes ilska och förtvivlan, att för varje porslinsskärva skulle en del av det försvinna. Tills allt var borta. Det var en löjlig tanke, det visste hon, men den vägrade släppa taget. Ytterligare en tallrik. Snart hade hon inte fler. De skulle inte ramla. Men om hon ställde glasen ovanpå tallrikarna? Nej. Dumheter! Hon ruskade på huvudet.

Skärp dig nu, gamling, tänkte hon. Låt det inte reta upp dig. Det kunde varit värre. Var glad att de inte lyckades hitta din odling av Galörter istället för att vara arg för salladslandet.

Längst väggarna stod hyllor med böcker och glasburkar och -flaskor. De var fyllda med färgat pulver, malda ben från diverse smådjur, spindelväv, kentaursaliv, trollnaglar och diverse andra rariteter som ingen normal människa i Kentrul skulle få för sig att samla på sig. På ett polerat ekbord i ett hörn stod diverse redskap som kittlar, pressar, små flaskor med olikfärgade vätskor, krus, kärl. På väggen ovanför bordet hängde en avbildning av en orm som bet sig själv i svansen. På avstånd såg den oväntat levande ut, och Agaila var mycket stolt över den.

En hög smäll från utsidan fick henne att stanna mitt i en rörelse. Hon lyfte huvudet och lyssnade. Hon kunde höra ljudet av fotsteg och dämpade skratt. Med ens blev hon röd om kinderna. De små kräken! Men vänta bara, den här gången var hon beredd. På ett lågt bord bredvid ytterdörren stod ett brunt lerkrus. Agaila log när hon varligt plockade upp det och öppnade dörren. Kaoset utanför upphörde genast. Den gamla häxan drog med vänsterhanden igen dörren bakom sig och tittade ut över sin trädgård. Tio varelser, inte mycket större än barn, stirrade på henne. De var fula. Ruskigt fula. Brunt, segt skinn och gula ögon som nästan doldes av de låga ögonbrynen. Deras fingrar var knotiga med långa, gula naglar. De flesta av dem var iklädda trasor av någonting som en gång i tiden varit människokläder. Flera av dem hade verktyg i händerna. Spadar eller räfsor, andra hade bara enkla pinnar. Allt som allt var de elva stycken.

Det lugna ögonblicket av stillhet byttes genast ut mot totalt kaos igen. Kobolderna skrek högt är de på nytt gick bärsärkagång på Agailas trädgård. Tre av dem rusade mot häxan, som fortfarande log med kruset i handen. När de knappt var tre meter från henne stack hon snabbt ner handen i det och drog upp ett svart, illaluktande pulver. Kobolderna stelnade till och rynkade äcklade näsorna. Agaila mumlade något och kastade därefter pulvret mot dem. Hennes leende hade övergått till ett gulbrunt hånflin. De små odjuren stannade bara någon meter från henne, och de verkade rädda. Mycket rädda.

Djuret

2010-05-20T12:00:00.000+02:00

Två små ögon plirade ut från mörkret under altanen. Altanen var nybyggd, och kanske bara tillfällig. Hon hade inte bestämt sig än. Fredrika var mycket tacksam över att vara en häxa med odefinierade krafter. Allt blev så lätt då. Helt plötsligt hade hon en altan. Om hon inte trivdes med den skulle den sedan plötsligt inte finnas. Hennes enda stora problem här i världen var den förbannade berättaren. Snacka om att den killen ställde till problem för henne. Och inte kunde hon göra någonting åt honom. Han satt där, vid sin vita dator, med ett hånflin i ansiktet och ögon brinnande av ondska. Det var i alla fall så hon tänkte sig honom. Men nu hade hon inte tid att drömma, under trappan fanns ett odjur att hämta. Ett odjur som hade tagit hennes älskade – men fram tills alldeles nyligen helt meningslösa – trollstav. Hon satte sig på huk, kikade in i mörkret. Ett lågt morrande mötte henne och hon ramlade bakåt.

”Nu får det vara nog”, mumlade hon för sig själv och lutade sig fram på händer och knän. Hon började krypa framåt – mot ögonen och morrandet.

Jim Bimm gick obekymrat längst med de för tillfället namnlösa gatorna i staden. Han visslade. Det var en glad melodi. I dur. Men ibland gick den över till moll när han visslade lite falskt. Jim jobbade på djuraffären. Han hade inga barn men tre fiskar. Det hade gått två veckor sedan hans flickvän lämnade honom för hans bror, men han var ganska glad ändå. Hans brorsa var gift.

Längre fram på vägen stod ett hus. Av någon anledning tyckte Jim att det skiljde sig från de övriga husen på gatan. Vad han inte visste var att det var för att berättaren hade bestämt sig för att det helt enkelt skulle vara så. Jim accepterade snabbt det argumentet och ökade farten. Nästan framme såg han någonting sticka upp vid altanen, men han kunde inte riktigt urskilja vad det var. Jim slutade vissla. Han gick närmare. Nu kunde han nästan se det. Snart. Snart. Där! Det var en bakdel! Jim log för sig själv. Han fortsatte gå, och när han var precis bakom den stoppade han två fingrar i munnen och busvisslade.

Fredrika kände hur det drog sig tillbaka. Monstret. Odjuret. Det var för mörkt för att se, men hon kunde känna det. Hon hade det nästan. Bara lite till.

Ett högt tjut hördes, och Fredrika hoppade till. Altanens trä var hårt och obarmhärtigt. Hon skrek till och gned sig i huvudet med sin högra hand. Blod. Satan också! Bakom henne kunde hon höra snabba steg över grus. Det här var någons fel! Någon skulle få betala för det här! Någon skulle… Svarta rosor dansade framför hennes ögon och avbröt hennes sista tanke innan hon kraftlöst föll ihop.

En blöt, nyfiken nos tryckte sig mot hennes kind. Hon viftade lamt med handen och mumlade:

”Försvinn.”

Corgin släppte pinnen bredvid henne och kurade ihop sig vid hennes ansikte. Den var mycket noga med att hennes näsa låg tryckt mot pälsen. Den gillade luftdraget från den.

Recension: Under the Dome av Stephen King

2010-05-19T12:00:00.000+02:00

Under the Dome, av Stephen King, utspelar sig i den fiktiva staden Chester’s Mill i Maine. Det är bara några dagar kvar till Halloween, och livet lunkar sakta på. Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat med dåliga minnen från Irak, är på väg att lifta bort från staden när en osynlig barriär faller ned över staden. Ingen kan ta sig därifrån, ingen kan ta sig in. För de flesta i staden är detta en mardröm, men inte för Big Jim Rennie. För honom är barriären det bästa som kunde hända. Det är hans chans att få den totala politiska makt han drömmer om. Barbie blir utsedd av den amerikanska regeringen att styra staden i krisen, något som Big Jim inte alls tycker om. Och det är inte bara Big Jim som ogillar Barbie. Hans son, Junior, har också han ett särskilt hat reserverat mot honom. Nu är det upp till Barbie och hans vänner att inte bara överleva själva, utan också försöka rädda Chester’s Mill från detta underliga fenomen som ingen kan förklara.

Under the Dome är den första boken (förutom Carrie) av Stephen King jag läst som inte är en del av Det Mörka Tornet. Det är en tjock bok, 877 sidor för att vara exakt, och den tog mig lång tid att komma igenom. Men oj, vad bra den är. King har ett språk utan dess like. Hans förmåga att fånga människor i både tal, handling och tanke är häpnadsväckande. Såväl antagonister som protagonister är otroligt välgjorda. Vad som skiljer Under the Dome från många andra böcker jag läst är att det inte görs någon skillnad på hjältar och skurkar. Alla får lika mycket plats, och det sker ingen särbehandling för ”ena sidan”.

Utöver att alla personer känns mycket realistiska är boken också fylld av en gigantiskt persongalleri. Det är mycket namn att hålla reda på, och mycket agendor. Men efter ett tag kommer man i det och inser att allt kanske inte är nödvändigt att hålla reda på. Det är ingen deckarhistoria. Det är snarare en… Science fiction-, dystopisk och politisk roman. Du behöver inte hänga med i alla detaljer, berättelser flyter på ändå.

Stephen King är utan tvekan en av vår tids största populärförfattare. Hans stämpel som skräckförfattare borde vara borttvättad sedan länge, tycker man, men den verkar hänga kvar. Något som jag tycker är mycket synd. Under the Dome är ingen skräckroman, men många som inte uppskattar skräcklitteratur kanske drar sig för att läsa den för att namnet Stephen King står på framsidan. Försök ignorera det. För även om karaktärer dör till höger och vänster är det ingen klassisk skräck vi talar om. Nej, det här är någonting annat.

Betyg

Språk: 9

Handling: 8

Totalbetyg: 17/20

Läs också:

Revolvermannen (1982, nyutgåva 2003) är första delen i Stephen Kings episka serie Det Mörka Tornet om revolvermannen Rolad Deschain. Serien är inspirerad dels av Sagan om Ringen, dels av Sergio Leones Den onde, den gode, den fule. Berättelsen tar plats i ett universum parallellt med vårt, och det finns gott om likheter. Det är en historia full av mysterier och lösa trådar. Genren kan bäst beskrivas som westernfantasy, men i de följande böckerna förändras saker drastiskt när fler huvudpersoner introduceras. Det Mörka Tornet är bland det bästa jag läst, och jag rekommenderar den starkt till alla.

Betyg: 19

Recension: Mörkrädd av Andreas Roman

2010-05-18T22:00:00.000+02:00

David är sjukt mörkrädd. På ett sätt som inte går att jämföra med vanlig skotofobi. Hans rädsla för mörkret har följt med honom ända sedan barnsben, och den visar inga tecken på att försvinna. Efter terapi bestämmer han sig för att hyra en stuga uppe i norrlands skogar. Där ska han bo ensam tills hans rädsla försvunnit. Men det går inte som väntat. När natten tränger sig på är det någon som vill in.

Mörkrädd är Andreas Romans sjunde roman, och hans debutroman inom skräckgenren. Tyvärr finner jag den inte alls lika bra som hans tidigare böcker. Språket är halvdant och handlingen känns lite stel. De partier som är bäst är tyvärr också de som är sällsyntas, nämligen dialogerna. Roman är duktig på det där med tal. Dock utspelar sig större delen av boken i stugan i skogen. Natt efter natt efter natt. Efter ett tag blir det bara för mycket. Nätterna flyter ihop, de upprepar sig och blir otroligt enformigt. Att Roman inte lyckas fånga skräckkänslan särskilt bra ställer också till lite problem. Grejen med en skräckroman är ju att man ska bli rädd, eller hur? Tyvärr blir jag inte det av Mörkrädd. Däremot förstår jag Davids rädsla. David är rädd. Djävligt rädd. Jag önskar bara att jag kunde känt åtminstone lite av det.

Egentligen finns det inte mycket mer än så att säga om Mörkrädd. Det är en okej skräckdebut av en i övrigt ganska stark författare.

Betyg

Språk: 5

Handling: 5

Totalt: 10/20

Läs hellre:

Vigilante, 2006.

Vigilante handlar om Marcus, en ung man som fått nog av dagens ytliga sociala samhälle. Han bestämmer sig för att någon måste sätta stopp för idiotin. Någon måste förhindra våldtäkter, rökning i busskurer och misshandlar. Och om ingen annan gör det får väl han ta tag i det. En intensiv historia som ger en kuslig bild av människan.

Betyg: 14

Bad

2010-05-13T12:00:00.000+02:00

Hon föste försiktigt bort skummet med sin vänstra hand. Den högra höll hon strax under vattenytan, med två fingrar pekande upp mot taket. Hon höll andan och förde långsamt handen uppåt. När fingertopparna bröt vattenytan log hon svagt. Hon fortsatte höja handen, och stannade när knogarna var ovanför ytan. Då bytte hon riktning, och förde istället handen långsamt nedåt, mot badkarets botten. Handen sänktes, vattnet bröt ljuset, förvrängde fingrarna, Denise log. Ett plötsligt knackande på badrumsdörren fick henne att rycka till.

”Vad gör du där inne?”

Han lät otålig.

”Jag badar.”

”Tänkte du ligga i hela djävla dagen, eller?”

”Låt mig vara!”

En tryckande tystnad lade sig. Denise höll andan. Sedan hördes en hög smäll och dörren skallrade på sina fästen. Denise reste sig halvt upp ur badkaret och skrek:

”Du är ju för fan inte klok! Gå härifrån!”

Tystnaden svarade henne.

”Henrik? Snälla, låt mig bara ha den här stunden för mig själv?”

Mer tystnad, innan hon kunde urskilja svaga fotsteg som var på väg bort. Denise gled långsamt tillbaka ner i vattnet och lät det svälja henne. Bara två bleka knän stack upp som öar i en stilla ocean. På toalettstolen, handfatet och golvet stod levande ljus. En söt doft av vanilj blandad med rosor låg i luften. Det var varmt, kvavt, syrefattigt. Men under ytan märkte inte Denise något av det. Under ytan var hennes egna värld. En värld av ljud. Nagelns knackande mot badkarskanten förstärktes och tycktes eka runt omkring henne. Kranens långsamma droppande var nästan öronbedövande, trots att hon knappt märkte det. Det bästa av allt var att hon var helt ensam. När yttervärlden inte hördes fanns den inte. Därför älskade hon att sjunka ner i badkarets ljumna, smutsiga vatten.

Hon hade inte alltid tyckt om vatten. Nej, verkligen inte. Innan hon träffade Henrik stod hon knappt ut med det. Hon blev äcklad, rädd och alldeles kall inombords. En fobi sedan barnsben. Men snart visade det sig att även han ogillade vatten. Till att börja med var det en kul gemensam nämnare, något de kunde skoja över och skratta åt när de följde med vännerna till stranden. Sedan blev det hennes enda tillflyktsplats. Det var bara där hon kunde vara helt i fred. Bara där han inte kunde följa efter. Även om det så bara var badkaret.

Hon lade armbågarna på badkarskanten, lät fingertopparna hänga i vattnet. Sedan stängde hon ögonen och lutade sig bakåt. Huvudet fann väggen och sjönk sedan ned till handduken hon lagt bakom sig. Varmt och skönt. Och alldeles ensamt. Men inte länge till. Snart skulle hon vara tvungen att gå upp. Hon tittade på sina skrynkliga fingrar och suckade. Sedan reste hon sig långsamt upp, drog ur proppen och lät vattnet virvla ned i avloppet. Hon satte på duschen och sköljde snabbt av sig innan hon gick ur och torkade sig. Noga. Med långsamma rörelser tog hon på sig kläderna. En stund hon där, vid dörren, tvekandes, innan hon tog ett djupt andetag och låste upp.

”Så du är färdig nu? Det var fan på tiden!”

Hon suckade. Och längtade redan tillbaka till vattnets frid.

Tröjan

2010-05-06T12:00:00.001+02:00

Vår. De tjocka tröjorna försvann, ögonen doldes av solglasögon, och en kväljande stank av svett spred sig i de trånga korridorerna i köpcentret. Glass, skrikande barn och kvav luft. Med jackan i handen gick jag rastlöst mellan affärerna, väjde för stressade föräldrar med stora barnvagnar och svettluktande, medelålders män iklädda smutsiga, missfärgade linnen.

Jag armbågade mig fram, tog emot och skrek förolämpningar till höger och vänster. Till slut nådde jag en butik. Den var full av kläder. Jag visste precis vad jag var ute efter: en tröja –kortärmad, billig och snygg. Inga specifika krav, tänkte jag, för med specifika krav kommer jag inte finna något.

Ett butiksbiträde, för stunden släppt av de övriga vildsinta kunderna, gick stressat förbi mig. Jag kastade mig efter henne och tacklade henne. Hon föll och satte sig tungt på baken. Förvirrat såg hon sig omkring, sedan såg hon mig. En kund! Hon sken upp.

”Vad kan jag hjälpa er med?” frågade hon plastigt artigt.

”Jag söker efter ett plagg”, svarade jag.

”Ett plagg? Vad för plagg?”

”En så kallad T-shirt. Den ska vara billig, och den ska vara snygg.”

Hon rynkade pannan. Ögonen skymdes av ögonbrynen. För en sekund blev hennes ansikte helt tomt på uttryck, sedan fångade hon min blick igen.

”Vad kan jag hjälpa er med?”

”Ööh…”, sade jag. ”Jag skulle vilja titta på tröjor. Kortärmade, snygga och billiga.”

Tomheten föll över henne igen. Hon reste sig långsamt, utan att titta på mig, och gick därifrån. Jag skakade långsamt på huvudet.

Ingen servicekänsla.

”Kan jag hjälpa er med något?” sade en röst bakom mig. Jag vände mig om och stirrade in i ett par mörka ögon. De satt djupt. Alldeles för djupt. Jag kände mig svagt illamående. Det var som att stirra in i två brunnar. Brunnar, i vilka vattnet sinat och små grodor hjälplöst sprattlade på botten.

Stackars grodor.

”Ja”, sade jag när jag återfått handlingsförmågan. ”Jag söker en tröja. Kortärmad, billig, och snygg.”

Mannen med de djupa ögonen log. Han vände sig halvt om och pekade och sade:

”Där har ni de snygga tröjorna, och där borta”, han pekade åt ett annat håll. ”finns de billiga tröjorna. Var det något mer?”

”Nej, du missförstår mig”, sade jag. ”Jag söker tröjor som är både snygga och billiga.”

”Nu är du löjlig.”

”Vad då löjlig? Jag vill bara ha en tröja som ser både bra ut och inte kostar skjortan. Bildligt talat.”

”Sluta.”

”Där har du billiga tröjor, där är snygga. Mer än så kan jag inte hjälpa dig med.”

Jag suckade.

”Vet du någon annan butik som kan hjälpa mig?”

”Låt mig tänka. Hm. Med en sådan orimlig önskan, nej.”

”Men det var då fan.”

”Gå härifrån!”

”Sluta nu.”

”Du är förvisad från den här butiken.”

”Du är ju inte klok!”

”Stick!”

”Ja, ja. Jag ska.”

”Bra.”

Jag började irriterat gå därifrån. Jag kände hans blick bränna i ryggtavlan. Jag stannade, vände mig långsamt om.

”Grodmördare”, spottade jag fram.

Han slog händerna för munnen. Tårar började fylla hans ögon. Jag log. Bra, nu kan grodorna kanske komma därifrån.

Slutet för följetongen - början på något större

2010-05-02T21:04:00.002+02:00

God dag, go’vänner.

Ett gäng mindre berättelser, och en längre i fyra delar ligger nu uppe här på K-skrivet. Från början var planen att ha en följetong varje månad, men redan efter en månad tänkte jag ändra på det. Istället har jag nu börjat arbeta på ett annat, större, projekt. Men mer om det senare. Först ska jag förklara varför jag lägger ner följetongen. För det första: en novell á 2000 ord per månad kräver mycket jobb. För mycket jobb, i nuläget. Kanske hade det fungerat bättre om jag hade haft mer tid. För det andra: att skriva en lite längre berättelse i små delar (ca 500 ord per del) är väldigt omständigt. Varje del måste ha en början och ett slut, och det är svårt att få ett bra flyt i det hela. Samtidigt blir det svårt att ha längre delar på bloggen, då inläggen i så fall skulle bli väldigt långa.

Därför slutar jag med följetongen, för nu.

Istället påbörjar jag ett nytt, större och mer krävande projekt. Motsägelsefullt, inte sant? Det nya projektet utspelar sig i en värld där fantasy och sci-fi existerar sida vid sida. Egentligen finns det två stora anledningar jag skrotar det förra projektet och påbörjar det här. Jag vill ha en värld och karaktärer att utforska, och på bara 2000 ord finns ingen plats för det. Den andra anledningen är att jag inte har tid att komma på nya personer, platser, plotter, början och slut hela tiden. I och med det här projektet kommer jag ha en början, ett gäng personer och en grundidé. Sedan kommer jag arbeta utifrån den, utan att behöva känna kravet att jag bara har 2000 ord på mig att slutföra det.

Jag kommer fortfarande försöka publicera ett avsnitt varje lördag, men allt som oftast kommer en scen behöva mer än 500 ord. I de fallen kommer jag försöka publicera hela scenen i flera delar i flera dagar på rad. 500 ord per dag.

Samtidigt kommer jag försöka hålla torsdagsberättelserna igång. Två bokrecensioner lär dyka upp snart, samt en artikelliknande text med namnet Kill your darlings.

När första delen av den nya berättelsen kommer upp vet jag inte riktigt. Än så länge är allt i planeringsstadiet, men med lite tur kanske det kommer en del redan nu på lördag.

Då så, det var allt för den här gången. Håll ögonen öppna efter fler uppdateringar. Har också lite planer på en skrivdagbok, men vi får se. Tills dess, ta hand om er, så ses vi snart i Juhnskogen.

Hemfärd, del 2

2010-04-29T12:00:00.000+02:00

En tung hand föll på Rickards axel. Han stelnade till. En kall kår löpte längst hans rygg. Han vågade knappt andas. Omgiven av mörker, och alldeles ensam. En hand på axeln. Flåsande, illaluktande andetag i nacken. Han blundade, svalde, och tvingade sig ta ett steg framåt. Sedan ett till. Genom en gran skymtade han ett svagt ljus. Ännu ett steg. Flåsandet blev mer avlägset. Tyngden på axeln lättade. Ett steg. Ljuset blev tydligare. Den unkna lukten var borta. Handen på axeln också. Klumpen i halsen släppte. Lustigt, han hade inte lagt märke till den förrän den var borta.

Han klev upp för trappan till altanen, drog handen längst väggen. Han välkomnade ljudet av gummi mot trä. Lamporna avslöjade röda fläckar på väggen, avlägsnade mörkret tillfälligt. Men så blinkade lampan till. Rickard stannade igen. Ljuset slocknade. Han kunde skymta den vita dörren i det i övrigt svarta landskapet. De rosslande andetagen närmade sig. Han stoppade händerna i byxfickan, fick tag i nycklarna, och fumlade fram husnyckeln. Fotsteg närmade sig från andra sidan altanen. Nyckeln gled in i hålet utan problem, men han kunde inte vrida den.

Är den redan öppen?

Han tryckte ned dörrhandtaget och drog, men dörren gick inte upp.

Nej! Det är en mardröm. Sluta, sluta, sluta. Väck mig, någon!

Han försökte vrida nyckeln igen. Fortfarande ingenting. Luften började lukta illa. Gammal fisk och urin.

Tryck in dörren.

Med axeln tryckte han in dörren samtidigt som han vred om nyckeln. Han slet upp dörren, drog ur nyckeln och snubblade in.

I ett mörkt hörn satt hans mor. Huvudet hängde kraftlöst, och hennes kläder var fläckade av blod. Rickard skrek och vände sig mot dörren igen. Han försökte dra igen den, men någonting var i vägen. Lukten av urin spred sig i rummet. Rickard kände värmen sprida sig från skrevet ned för högra byxbenet. Dörren gick inte att stänga. Askgrå fingrar trevade längst dörrkanten, vägrade släppa taget.

”Släpp in honom”, viskade hans mor tätt intill hans öra.

Han vände sig panikslaget om. Ingen där. Hörnet där mammas lik nyss låg var tomt. Dörren gled långsamt igen, vänta otåligt på att någon skulle stänga den helt. De grå fingrarna hade försvunnit. Han tryckte ned dörrhandtaget, och stängde försiktigt dörren. Halsen brände. Värmen längst benet övergick till kyla. Lukten av urin fanns kvar.

”Rickard?” hördes en orolig röst från övervåningen. ”Rickard, är det du?”

Rickard suckade lättat. Han vred om låset på dörren och lutade sig mot den.

”Ja, mamma”, sade han. ”Det är jag.”

”Mår du bra?”

Han tvekade. Kastade en blick mot dörren. Han tände ljuset, tittade i hörnet.

”Jag mår bra”, sade han. ”Jag mår bra.”

Förföljd, del 4

2010-04-24T12:00:00.001+02:00

Bussen var nästan ensam på vägen. Lyktorna svepte över vägen och gjorde mörkret omkring en nyans svartare. Vägen kantades av täta buskar och träd som hängde ut och piskade fönstren i förbifarten. Olivia satt några säten bakom chauffören. Hennes väska låg på sätet bredvid henne. Någonstans längre bak satt han. Men inte långt bak. Han studerade henne. Hon kände det.

”Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, hade Susanna sagt. Jag vill tro på det. Jag måste tro på det. Han råkar bara vara på samma ställen som mig. Han råkar bara ta samma buss hem. Han råkar bara bo mitt ute i skogen. Varför har jag inte sett honom innan? Så många bor inte här ute. Fanfanfan.

Hon tryckte händerna mot varandra mellan knäna. Det här skulle gå bra. Det här skulle gå alldeles, djävla utmärkt. Hon såg sig nervöst över axeln. I sätet bakom henne satt en man i fyrtioårsåldern, rastlöst tuggande på ett tuggummi. Han luktade sprit. Lite längre bak satt mycket riktigt han. Han såg ut att rastlöst titta ut genom fönstret, kanske betrakta sin egna spegelbild i de mörka glaset. Olivia vände sig framåt igen. Hon andades ut. Förmodligen hade Susanna rätt. Hon var kanske lite paranoid, trots allt.

Dennis hade varit noga med att sätta sig tillräckligt långt bak för att hon inte skulle bli orolig, men ändå såpass nära att han kunde hålla koll på henne. Han tyckte han hade lyckats ganska bra. Ända sedan bussen lämnat stationen hade han granskat henne. En gång hade hon vänt sig om, tittat mot honom, men till och med då hade han hållit blicken fäst vid henne. Fast då genom rutans reflektion.

Det var inte långt kvar innan slutstationen när hon äntligen rätade på ryggen och lyfte väskan till knäet. Dennis tryckte snabbt på stoppknappen och väntade. Mycket riktigt, när bussen stannade reste sig Olivia upp och gick ut. Dennis följde efter.

Den kalla nattluften sköljde över dem när de gick av bussen vid en ensam hållplats ute i ingenstans. Olivia drog jackan tätare kring kroppen och började snabbt gå in på en liten väg som sträckte sig in i skogen. Dennis gick en bit bakom, med lugna, bestämda steg. När bussen var borta hörde han hennes ojämna, darrande andetag. Hon var rädd. Mycket rädd.

Du har ingenting att vara rädd för, tänkte Dennis. Här finns ingenting. Bara du. Bara jag.

Liksom Dennis hörde henne, hörde hon också honom. Trots hjärtats bultande i öronen, trots sina skräckslagna rossliga andetag, kunde hon höra honom. Hon hörde hur han slickade sig om torra läppar. Hur han svalde utan saliv. Hon hörde honom. Hon kände honom. De svettiga händerna. Det envetna bultandet i skrevet.

När han ökade stegen började hon springa. Men han var snabbare. Han kastade sig över henne, tryckte ned henne mot marken. Hon kände honom. Hans händer över hennes kropp. Hon hörde honom. Hans flåsande i hennes öra. Hans beska andedräkt mot hennes ansikte.

Hon var vackrare än någonsin. De röda läpparna, det svarta håret. I natten blev kontrasten ännu tydligare. Han tryckte sig mot henne, höll fast henne. Med en trevande hand fick han tag på en sten. Vass, trubbig, oviktigt. Viktig.

Ett slag. Rött.

Röda läppar.

Svart hår.

Rött blod.

Hon var vackrare än någonsin.

Gotcha!

Besök, del 2

2010-04-22T12:00:00.000+02:00

Han ställde sig bredbent framför mig och flinade. Ful som stryk var han, precis som förr i tiden. Bruna, ojämna tänder med snus som ramlat ner över de två mellersta. Det krossade porslinet skar in i mina armar och ben, och huvudet dunkade efter smällen. Blod rann från pannan ner i ögonen, men jag kunde inte ens förmå att blinka bort det. Sten tittade på mig och skakade sorgset på huvudet. Desperat började jag krypa bakåt på armbågarna, glaset skar in längre och blodet lämnade röda märken på golvet. Monstret framför mig log. Han tog tag i bordet med sin lediga hand och välte över det. Det slog i golvet med en hög smäll och slog omkull stolarna. Jag kved olyckligt, och Sten gick ytterligare ett steg närmare. Han tog ett nytt tag om slagträet med båda händerna, höjde det över huvudet. Tungspetsen kikade fram mellan de blottade tänderna. Han log fortfarande. Jag rullade åt höger, kände hur porslin pressades in i ryggen, armarna, magen. Träet slog ned bara någon decimeter från mig, slog sönder golvet och studsade upp igen. Sten tappade balansen och stapplade bakåt. Jag rullade över på rygg, sträckte mig efter en av de liggande stolarna och kastade den med all kraft mot Sten. Jag skrek. Av ursinne. Av smärta.

Han lyckades få upp armarna framför ansiktet och stolen slog emot hans underarmar. Innan slagträet slog i marken var jag uppe på fötter. En spark mot hans smalben, ett knä i ansiktet. Han stönade, vek sig, gick ned på knä.

”Ska vi skita i det här, eller?” frågade jag flåsande.

Sten tittade på mig under sänkta ögonbryn. Hans panna var blank av svett, och hår hängde ned över ansiktet.

”Ja, det kanske är lika bra”, sade han. Han skrattade till. Jag stämde nervöst in i skrattet. Darrhänt ställde jag upp en stol och satte mig på den. Sten sjönk långsamt ned mot golvet.

Den djäveln!

Innan jag hunnit resa mig upp stod han än en gång framför mig, än en gång med slagträet i ett fast grepp.

”Fast…”, sade han med låtsad eftertänksamhet. ”Vi kan ju lika gärna slutföra det, eller hur?”

”Du anar inte vilket as du är.”

Han skrattade. ”Kanske inte, men jag kan gissa.”

Har bara en chans.

Jag kastade mig mot honom, slog honom till golvet och slöt fingrarna runt pistolen han hade i byxlinningen. Tyngden från den gav mig mod. Jag ställde mig upp med pistolen riktad mot Stens huvud.

”Nu tar det slut”, sade jag. ”Nu tar det här helvetet slut.”

Sten bleknade, hans nyligen svettiga ansikte var nu helt torrt. Jag skrattade. Högt. Med båda händerna höll jag pistolen stadigt. Högra foten satte jag mot hans bröst och tryckte ned honom mot golvet. Hans ögon spärrades upp. Skräcken han utstrålade stärkte mig. Aldrig hade jag varit så lycklig. Aldrig skulle jag bli lika lycklig igen.

Förföljd, del 3

2010-04-17T12:00:00.002+02:00

Hur längesedan var det han senast hade någon? Två månader? Tre? Han kom inte riktigt ihåg. Ibland kändes det som en evighet, ibland som några minuter. Ibland lyckades han till och med koppla bort det, men det var inte ofta. Han visste att han var sjuk. Han var mycket medveten om det. Men han kunde inte sluta, och han kunde inte söka hjälp. För hjälp skulle han inte få. Han skulle förmodligen bli inburad och bli tvångsmatad med piller. Fan heller. Aldrig i livet.

McDonald’s luktade svett och stress. Personalen sprang fram och tillbaka bakom disken. Gjorde hamburgare, tappade upp dricka, tog beställningar, erbjöd plusmenyer. Nästan alla bord var upptagna. Småbarn skrek överallt och det luktade unket av blöta kläder. För bara en liten stund sedan hade det börjat regna. Först ingenting – bara några moln – sedan ett totalt skyfall. Olivia, Petra och Andrea hade skyndat in på McDonald’s, och Dennis och Martin hade kommit strax efter. Väl inne hade tjejerna lyckats hitta ett bord nästan längst in, och de hade gått och beställt. Dennis och Martin slog sig ned vid samma bord som en mamma och hennes son. Martin beställde en ostburgare, Dennis nöjde sig med en liten Cola.

De åt under tystnad. Bara deras bordskamrater pladdrade på. Tydligen hade sonen – Niklas – skolkat en hel del på senaste tiden, något som hans morsa inte tyckte det minsta om. Men han kunde ju redan allt de gick igenom i skolan, varför ska han då behöva gå? Inte för att det spelade någon roll, om mamma Kristina fick bestämma, dock. Ty det är inte därför du går i skolan, lilla gubben, det är för att man måste.

När mor och son till slut lämnade bordet flyttade Dennis snabbt bort de tomma stolarna till ett annat bord. Martin var den första som sade något:

”Vet du var hon bor?”

Dennis ryckte på axlarna.

”Det löser sig”, sade han.

Martin såg fundersam ut.

”Vad menar du ’det löser sig’?”

”Det löser sig”, sade Dennis otåligt. ”Lita på mig.”

Varken Olivia, Susanna eller Amanda såg att Dennis och Martin följde efter dem. Inte förrän de beställt och satt sig.

”Vad fan är det med dem?” frågade hon irriterat och nickade mot killarnas bord. Hennes vänner vände sig och tittade utan att försöka dölja det.

”De är ju söta”, sade Amanda och fnissade.

”Jag tycker de är skitläskiga”, sade Olivia. ”Tror ni de förföljer oss?”

”Vad då förföljer?”

”Ja, de var ju i skoaffären också.”

”Äsch, du är bara paranoid. Varför skulle de göra det? Brukar inte du tro gott om alla?”

”Jag försöker. Men det är inte alltid så lätt. Kolla på hans ögon, liksom. Helt djävla galna.”

De åt under tystnad, och när de var klara klädde de på sig och gick ut. Olivia såg hur deras ”förföljare” gjorde likadant, och hon kände hur håren i nacken reste sig.

”Klarar du dig nu då?” frågade Amanda.

”Jag tror det”, svarade Olivia.

”Bra. Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, sade Susanna. De kramades och sade hej då, och Susanna och Amanda gick till spårvagnarna, medan Olivia styrde stegen mot centralstationen.

Ingenting kommer att hända. Jag behöver inte oroa mig.

Om hon bara visste hur fel hon hade.

Förföljd, del 2

2010-04-10T12:00:00.001+02:00

När stöveln gled på tappade hon nästan balansen. Både Susanna och Amanda ramlade och satte sig på baken. De tittade på varandra och bröt ut i gapskratt. ”Olivia” slog lätt ryggen i väggen bakom henne. Hon tittade ut över havet av människor och log.

De är så vackra, tänkte hon och strök undan håret som fallit framför ögonen. Hon lät blicken glida över lokalen, och fastnade på en ung man som öppet stirrade på henne. Under en svart Adidaskeps stack brunt, ostyrigt hår ut. Det fick henne att tänka på en fågelskrämma under Halloween. Under en sekund möttes deras blickar. Hon kände en rodnad leta sig upp för halsen och slog snabbt ned blicken. Ur ögonvrån såg hon att han fortfarande tittade på henne, men hon vägrade titta åt hans håll.

”Nästa också?” frågade Susanna (Petra), fortfarande skrattande, och torkade bort en tår med baksidan av handen.

”Vad?” frågade Olivia skrämt och vände uppmärksamheten tillbaka till sina vänner.

”Ska du testa den andra också?”

”Nej”, sade Olivia frånvarande. ”Nej, det är för jobbigt.”

”För jobbigt? Men det är ju halva grejen”, sade Amanda och skrattade.

Varför stirrar han så?

”Kan vi inte gå och äta? Jag är hungrig”, sade Olivia och tittade vädjande på sina vänner. De tittade på varandra och ryckte på axlarna.

”Visst”, sade de unisont.

För Dennis var Olivias undvikande blick som ett slag i magen. En röd slöja av raseri lade sig över hans synfält. Han hann bara ta två steg innan han kände hur någon höll fast honom i ena armen, men när han vände sig om var det ingen där.

”Lugna dig, för fan”, viskade Martin bakom honom. Dennis blinkade hårt en gång och såg sig omkring. Det hade uppstått ett tomrum mellan honom och de övriga i butiken, och de tittade skrämt på honom. ”Du får inte tappa kontrollen så där. Släpp skohornet.”

Dennis rynkade pannan. Skohorn? Han tittade ned, och såg att han mycket riktigt höll ett blått skohorn i högra handen. Han släppte det och det skramlade när det nådde stengolvet.

När plockade jag upp det?

Hans käkar värkte och huvudet dunkade. Med darriga händer tog han av sig kepsen och torkade sig i pannan med baksidan av handen. Han dröp av svett. Hur fan gick det här till? Han tittade mot Olivia. Hon satt på golvet och försökte dra av stöveln och verkade inte ha sett något. Han andades ut. Det var inte förstört, han kunde fortfarande få henne.

Martin bad om ursäkt till de uppskrämda kunderna. Han förklarade snabbt att Dennis blir så ibland, men han kan inte hjälpa det. Förlåt så mycket, jag ber verkligen om ursäkt. Sedan sprang han ikapp Dennis, som följde efter Olivia mot McDonald’s. Han suckade djupt.

”Gotta catch ’em all”, mumlade han för sig själv när han saktade in bredvid Dennis.

”Sade du något?” frågade Dennis utan att ta blicken från tjejerna som gick en bit framför dem.

”Vad? Nej. Jag har inte sagt något.”

”Bra”, sade Dennis.

Martin himlade med ögonen och hoppades att Dennis inte såg det.

Hemfärd, del 1

2010-04-08T12:00:00.001+02:00

De plockade bort schackpjäserna och brädet, Rickard tog på sig ytterkläderna och de sade hej då. Dörren stängdes bakom honom efter en sista kort omfamning. Han fann sig stående i en cirkel av ljus, omgärdad av bäcksvart mörker. Det verkade ogenomträngligt. Ljusets skyddande aura dog ut alldeles för plötsligt i de yttre kanterna av cirkeln. Början av april. Våren vaknade ur sin dvala. På himlen fanns ingen måne. Inga stjärnor. Ingenting. Framför honom låg 100 meter skog. Tät skog, med endast en knappt synlig, barrtäckt stig att gå på. Han började långsamt gå. Än var han skyddad av ljuset. Ett steg till. Ingen fara än. Då släcktes lampan, och med ens kastade sig mörkret hänsynslöst över honom. Svalde honom.

Först såg han ingenting alls. Det har helt svart. Han var blind. Sedan återvände synen långsamt, ett svagt ljus från fönstret bakom honom lyste upp en svag rektangel vid marken på hans högra sida. Rickard vände sig om och kikade in genom fönstret. Hans vän var borta. I hallen var det mörkt. Ljuset kom från lampan i köksfönstret, och han visste att de aldrig släckte den om nätterna. Han ville bulta på dörren, trycka in ringklockans svagt lysande orangegula knapp tills någon kom och tände för honom igen. Istället knackade han svagt på fönsterrutan. Klockan var efter tre, vännens föräldrar jobbade tidigt på morgonen och blev ursinniga om någon väckte dem efter de lagt sig. Allt för många gånger hade Rickard blivit förbjuden att komma dit för att de varit för högljudda. Han knackade igen. Försiktigt. Fortfarande ingenting. Skit.

Lampan i köket släcktes.

Du skämtar!

Natten trängde sig närmare.

Den ska ju inte släckas…

Han kunde känna den.

Den har ju alltid varit tänd.

Mörker.

Sluta djävlas med mig…

Kyla.

Grabbar?

Han grävde i fickorna. Nycklar, småpengar, gem, kvitton, busskort. Där! Han ryckte upp mobiltelefonen. Några mynt ramlade ur, men han brydde sig inte. Kollade bara så att nycklarna fanns kvar. Det gjorde dem. Han tryckte bort knapplåset, riktade telefonen mot marken och började långsamt gå mot skogen. Efter några meter slocknade telefonens ljus. Rickard svor och tryckte bort knapplåset igen. In på menyn, stänga av autolås, höja ljusstyrkan. Så! Han började gå igen. Långsamt, men säkert. Någonting slog honom i ansiktet. Någonting blött och vasst. Han ropade till, stapplade åt höger, och vände telefonen mot… Granen. Han andades ut. En droppe landade på hans kind. Kall, våt. Rickard vände blicken mot himlen, insåg att det var moln som skymde stjärnorna, och svor högt när regnet obarmhärtigt började falla från skyn.

Han ökade stegen, fann utan svårighet stigen och traskade bestämt vidare. Han hade gått här säkert över hundra gånger. Det här var inga problem. På hans högra sida bakom träden, låg ett berg. På vänster var det bara skog, skog och skog.

Det här går bra, tänkte han. Vad skulle kunna hända?

Han stannade. Hörde han något? Fotsteg? Nej. Inbillning. Dumheter. En kvist knäcktes någonstans strax till vänster om honom.

Ett rådjur? Kan det vara älgen? Eller råbocken? Fan ta dig, Mats! Varför måste du alltid berätta massa historier. Ta det lugnt Rickard. Råbocken är inte så farlig som alla säger. Fast jag hörde att Felicia blivit jagad av den. Var tvungen att gömma sig i en buske, sade hon. Vad var det? Det lät som ett skall. Jag har hört dem skälla. Fan, fan, fan.

Så fort jag kommer hem är det lugnt. Innanför dörren är jag fri. Men tänk om det har hänt något där hemma? Tänk om någon mördare har smugit sig in och dödat mamma och pappa?

Plötsligt fanns där en klump i halsen. Han kunde knappt andas. Han föräldrar var döda! Nej, han inbillar sig bara. Så klart de inte är döda. De lever och mår bra. De ligger och sover. Inget att oroa sig för. Men tänk om? Nej! Dumheter!

Med gråten i halsen och tårarna som pressade på och sved i ögonen började han springa. Springa, utan att bry sig om granarnas barr som piskade honom i ansiktet. Utan att bry sig om skallen, vrålen och ropen som ekade bakom honom.

Påskspecial

2010-04-04T17:00:00.001+02:00

En dag försenad, tyvärr, men här kommer den: K-skrivets Påskspecial.

Alla som betydde något var där - Julia, Patrika, Ulla, ja, till och med Isabella var där. Det var perfekt flygväder, inte ett moln så lång ögat kunde nå. Och det säger en del, när det handlar om häxor. En bit bort steg grå rök långsamt mot himlen, men de hade lyckats med att hitta en plats som var fri från de eländiga brasorna. Fredrika stod med kvasten i högra näven och kitteln i den andra. Hennes katt, Oscar, satt på hennes axel och spann nöjt. Det här var hans favorittid på året. Till skillnad från många andra katter gillade han faktiskt att flyga. För att få honom att bada, däremot, krävdes ett halvt dussin besvärjelser.

Fredrika strök lite av det grå håret ur ansiktet. Hon hade fortfarande lite ont i kroppen efter kyrkan, men hon hade varit med om värre. De andra häxorna hade brett ut rutiga filtar på gräset och höll på att plocka fram fikat. Där fanns Patrikas fantastiska bullar, Julias utomstående hemmagjorda saft och Isabellas äppelpaj som hon hade med sig varje år. Det var en höjdare varje gång. Fredrika bistod med småsaker såsom kex, kaffe och frukt. Till och med katterna fick festa loss ordentligt. För dem erbjöds alla möjliga sorters fisk. Också diverse gnagare gick att få tag på. Oscar hade till och med lyckats fånga en fågel, som han stolt visade upp för de övriga katterna. En rejäl skata. Ingen dålig fångst. Nej, inte alls dålig.

Med tunga steg gick Fredrika och satte sig hos de andra. Blåkullafärden hade aldrig varit något för henne. Inte ens fikat innan brukade hon tycka var kul. Hon som alltid älskade fika annars. Hon kunde inte låta bli att känna sig lite som tjuren Ferdinand. Hon passade inte in, men alla andra älskade hela spektaklet. Ulla hade till och med lyckats få tag på ett barn.

”Min systerdotter”, förklarade hon med blicken nedvänd när de andra frågade. ”Hon har tjatat i ett helt år nu, så till slut gick jag med på det. Jag vet att vi sagt att vi inte ska ta med barn längre, men…”

”Det finns en anledning till det”, sade Isabella skarpt. ”Vill du bli bränd på bål, kanske?”

”Äsch, du driver bara med mig”, väste Ulla, men hon lät inte helt övertygad.

De andra häxorna skrattade högt, och den lilla flickan tittade storögt på dem.

”Bu!” skrek Julia åt henne, och när hon sprang och gömde sig bakom Ulla, som nu var helt röd i ansiktet, skrattade de ännu mer.

Fredrika ryckte uttråkat på axlarna. Varför följde hon med på det här år efter år?

De åt upp fikat och plockade ihop.

”Då bär det av, då. Är ni redo?” frågade Isabella. De andra nickade. Ulla hjälpte sin systerdotter upp på kvasten, och katten skuttade upp i flickans famn. De övriga katterna kröp ner i kittlarna som häxorna hade hängt bak på kvastarna.

”Tror ni det blir något sex i år?” frågade Julia.

”Nej, Satan har blivit så tråkig på senare år”, suckade Ulla. Hon höll händerna för öronen på flickan.

”Han börjar väl bli gammal”, sade Patrika.

”Gubbfan”, mumlade Isabella. ”Aldrig får man ligga.”

De sparkade ifrån och for med ett tjut upp i luften. Fredrika höll hårt om hatten och kontrollerade att kitteln med katten och spritflaskorna fortfarande fanns kvar. Hon kisade för vinddraget, svor i tanken över att hon låtit sig övertalas i år igen. Men långt inne i henne, knappt märkbart, kände hon ett svagt pirrande i magen. Kanske skulle det inte bli så illa, trots allt.

Förföljd, del 1

2010-04-03T12:00:00.002+02:00

Det vore på alla sätt fel att säga att Dennis letade efter henne. Det var mer att hon råkade befinna sig just där hans blick vilade. Han döpte henne till Olivia. Olivia med det svarta håret och rödmålade läpparna. Kontrasten fick Dennis att rysa av vällust.

”Hon?” frågade Martin.

Dennis vände sig mot honom och nickade.

”Hon”, bekräftade han.

”Du ska inte ta alla tre då?”

Martin skrattade och blinkade åt Dennis som ignorerade honom och istället vände sig mot Olivia igen. Han ryckte till. Han hade inte ens sett de två andra.

Andrea och Petra, tänkte han.

”Nej”, sade han. ”De är oviktiga.”

Runt omkring dem drog sommaren sitt sista andetag. Dagarna var fortfarande varma, men under kvällarna regerade hösten och gjorde dem råa och mörka. Det var eftermiddag, och Nordstan var fullpackad med människor. Alla på sitt eget ärende, ingen hade tid för någon annan. Olivia och hennes vänner stod utanför en skobutik. De såg ut att, med vida gester, diskutera om de skulle gå in eller inte. Dennis och Martin stod vid bankomaterna en bit längre bort. De betraktade nu under tystnad tjejerna. Till slut bestämde de sig för att gå in i affären, och Dennis och Martin följde efter.

Den fräna doften av läder och skinn slog emot dem redan innan de hade kommit in på butikens område. En våg av illamående sköljde över Dennis. Han rynkade näsan.

Äckligt.

Han tittade sig runt i havet av människor som testade skor eller väntade på sina respektive. Olivia syntes inte till, och en klump av panik trängde fram i Dennis hals. Han greppade Martins arm, hårt, och tittade sig nervöst omkring.

”Ser du dem?” frågade han oroligt.

”Släpp mig, det gör ont.”

”Ser du dem!?”

Han drog Martin till sig, höll fast hans blick med sin och klämde hårdare runt hans arm. Svett bröt fram i Martins panna och han bleknade märkbart.

Den här gången dödar han mig, tänkte han skräckslaget. Han vände bort blicken från Dennis iskalla, blå ögon. Sedan fick han syn på henne. Hon satt på en liten stol vid en spegel och försökte, med hjälp av sina vänner, dra på sig ett par svarta stövlar. Han tog tag i Dennis och ruskade om honom.

”Där”, sade han och pekade med sin lediga hand. Dennis släppte honom med blicken och tittade dit Martin pekade. Han såg henne, och andades lättad ut. Martin ryckte loss armen från hans nu kraftlösa grepp. Han drog försiktigt upp ärmen på tröjan och såg röda märken efter Dennis hand.

Olivia satt framåtlutad över stolen. Andrea och Petra satt på huk på golvet framför henne och de försökte gemensamt dra på en svart stövel. Den andra stod orörd bredvid. Hennes raka, svarta hår föll framför ansiktet och dolde de bleka kinderna och blå ögonen. Vid varje ryck för att dra på stöveln skymtades de rödmålade läpparna och Dennis kände än en gång ett habegär utan dess like.

Stöveln gled på och ett förvånat litet utrop undslapp de tre vännerna. Petra och Andrea ramlade bakåt och satte sig klumpigt på golvet. De började skratta hysteriskt. Olivia tittade leende upp, och hon såg att han betraktade henne.

Deras blickar möttes.

Besök, del 1

2010-04-01T12:00:00.001+02:00

På ett ögonblick tömdes vardagsrummet. Den bruna skinnsoffan jag fått av min moster, det nyköpta matsalsbordet med kristallkronan hängandes över, bokhyllan fylld med populärförfattare och bestsellers. På bara en sekund var allt borta. Kvar fanns endast jag, Christian, och århundradets största skitstövel i form av Sten. Det var inte första gången Sten kom och hälsade på mig utan mitt tillåtande, men om jag fick bestämma skulle det vara hans sista. Ingen kommer långt med krossade knäskålar och utslitna ögon.

Sten var stor. Mycket större än mig. Och han hade ett djävla slagträ av metall i handen, och i byxlinningen, under tröjan, såg jag konturerna av en pistol.

Djävla skit, tänkte jag. Hur kunde jag låta honom komma in i huset osedd?

”Kom igen Sten”, sade jag mjukt. ”Vi var ju polare en gång i tiden, för fan.”

Bjässen framför mig böjde huvudet bakåt och undslapp sig ett gapskratt.

”Christian lilla, det var innan du sålde dig som en smutsig liten hora till Olof och förrådde både mig och Gunilla. Inte nog med det. Du hade stake att låna pengar av henne innan du förrådde henne! Och nu tror du att jag ska skona dig för att vi var kompisar en gång i tiden!?”

Jag ryggade tillbaka. Det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle gå. Sten tog ett steg mot mig. Han torkade av svetten på händerna mot T-shirten och tog ett bättre grepp om slagträt. Jag tittade mig desperat omkring. Fanns där ingenting jag kunde använda?

Om jag ändå hade tagit med mig pistolen.

Sedan några år tillbaka hade jag haft problem med blåsan. Flera gånger per natt var jag tvungen att springa på toaletten, och vanligtvis var jag paranoid nog att ta med mig ett vapen. Men inte i natt. Nej fan, inte i natt.

Plötsligt drog han armarna bakåt och svingade slagträt mot mig med förödande kraft. Jag hann precis ducka, och kände vinddraget i håret.

En träff och det är ute med mig. Han kommer krossa min djävla skalle!

En min av förvåning svepte över Stens ansikte när jag duckade undan. Han lyfte armarna för att slå igen. Jag hoppade snabbt ett steg åt häger och slog honom så hårt jag kunde i sidan. En intensiv smärta blommade genast upp i handen. Han tappade andan och stapplade bakåt, och jag backade bort från honom.

”Lugna ned dig, för fan!” ropade jag. Jag slog i något, förmodligen bordet. Sten rätade på sig. Han andades tungt men behärskat. Någonstans i mitt inre beundrade jag honom för hans lugn. Samtidigt hatade jag honom för det.

”Lugna ned mig? Vad ska vi göra då? Prata om det?”

Han rusade mot mig. Den här gången hade jag inte samma tur. Han greppade mig runt halsen och kastade mig över bordet. Jag föll framstupa över det och ljus, glas och tallrikar från gårdagens middag slog i golvet med mig. Jag lyckades ta emot mig med armbågarna men slog ändå huvudet hårt i golvet. Med ens blev allt suddigt. Bordet kastades åt sidan, och jag såg hur Sten klev fram mot mig, tornade upp sig framför mig.

Herregud. Djävla skit!

Information

2010-03-30T19:54:00.004+02:00

Jag har skrivit det första utkastet på den första idén till hur boken ska börja nu. 560 ord in känner jag mig fortfarande ganska nöjd med det (trots att jag skrivit om de 150 första ungefär sexton gånger). Jag har helt ändrat perspektiv från hur min grundidé var, och jag tror det här är mycket bättre.

Än så länge har jag nästan 2000 ord förarbete, och jag är inte klar på långa vägar med det än. Det känns som att det, varje gång jag tycker jag börjar få en bra överblick över allt, dyker upp tjugo nya områden jag måste reda ut. Inte konstigt att mina två tidigare bokidéer gick i stöpet. Där gjorde jag ju inget förarbete alls. Hellre ett års förarbete på halvtid än att påbörja skrivandet för tidigt för att jag är stressad den här gången.

Jag har helt och hållet skrotat Microsoft Word i förmån för Scrivener nu. Vet inte vad jag skulle gjort utan det. Allt blev så otroligt mycket lättare när jag hittade det. Nu slipper jag ha massa lösa dokument utspridda över hela datorn. Istället har jag allt i samma dokument, utan att det blir det minsta rörigt.

För övrigt har jag insett att Dir En Grey är alldeles utmärkt musik att arbeta till. Förr använde jag mig mycket av Gorillaz, men nu är det med Diru som gäller. Speciellt plattorna Uroboros och Vulgar är helt fantastiska att arbeta till.

På lördag kommer första delen av aprils följetong upp – Förföljd. Det kommer publiceras ett nytt avsnitt varje lördag under april. I maj kommer den ersättas av en annan följetong som förmodligen blir en omarbetning på en tidigare opublicerad novell vid namn Gläntan. Varje avsnitt kommer, liksom torsdagsberättelserna, vara runt 500 ord.

På tal om torsdagar. Jag har skrivit klart första delen till torsdagens avsnitt. Det är en lite annorlunda berättelse än de tidigare. Dels är ämnet av en annan natur är det jag lagt upp här tidigare, dels testar jag lite saker jag inte har gjort så mycket innan. Till sist blir den också två delar lång. Så det blir en liten miniföljetong, så att säga.

Det var väl det jag hade för i dag.

Tankeplats nummer fem

2010-03-27T17:00:00.002+01:00

Sista delen i serien om tankeplatser. Jag hoppas det har varit till nytta för någon. Om inte ger jag er tillåtelse att gnälla och skicka mig tips på platser som ni tycker är bättre än mina.

Dåså, sista tipset. Är ni redo? Har ni värmt upp ordentligt? Popcornen är framme, drickan likaså? Bra. Då kör vi.

Sista tipset jag har är ingen direkt avgränsad plats. Tvärtom. Det är allt annat. Det är den Stora Vida Världen. Promenader är utmärkta. Vissa använder dem för att rensa huvudet innan de skriver, andra för att kunna tänka på vad de ska skriva. Jag brukar göra en blandning. När jag väl är ute och går då, vill säga. Det var ett tag sedan jag gjorde det sist. Tyvärr, för det hjälper verkligen i skrivandet. Försök skaffa rutin. Först gå, sedan in och skriv. Det blir ofta bäst så.

Tankeplats nummer fem: Stora Vida Världen

Fördelar: Du kanske måste duscha efteråt (vilket ger dig tankeplats nummer tre), du kan få bieffekten kondition.

Nackdelar: Du kanske måste duscha efteråt (vilket gör att du inte kan börja skriva direkt).

Tankeplats nummer fyra

2010-03-25T17:00:00.000+01:00

Nedbäddad i sängen. Anteckningsblocket redo på nattduksbordet. Boken igenslagen. Fötterna instoppade och täcket uppdraget till näsan. Nu väntar bara en sak: En god natts sömn.

Inte om Fröken Inspiration får bestämma, inte. Då kommer idéerna flygande. Varje gång du släckt läslampan och nästan somnat får du en superidé. Den är så bra att du bara måste skriva ned den, annars kommer du glömma den, det vet du.Tänd lampan, be om ursäkt till sambon, och skriv ned vad du kommit på. Nu kan du pusta ut, du klarade det. Släck lampan igen, och försök somna. Men djupt inifrån dig hör du hennes röst igen. Gäckande. ”Här har du en idé, slöfock. Vad ska du göra? Skriva ned den direkt eller hoppas att du kommer ihåg den tills i morgon? Den är bra, eller hur? Vågar du verkligen riskera att glömma den?”

Sängen är en av de bästa tankeplatserna. Samtidigt är det den mest frustrerande. För idéerna kommer ju bara när du nästan sover. Jag vet inte hur många gånger jag haft datorn bredvid sängen när jag ska sova, bara för att snabbt kunna slå upp den och skriva ned vad jag kommit på. Ibland blir jag sittande i över en timma. Lite arg blir man. Men det är ju idéer, så man bör väl inte klaga.

Tankeplats nummer fyra: Sängen

Fördelar: Det är varmt. Idéerna kommer nästan alltid.

Nackdelar: Idéerna kommer nästan alltid när du är för trött för att skriva ned dem. Din sambo kan döda dig.

Kyrkan

2010-03-25T12:00:00.002+01:00

Det var den tredje söndagen efter första måndagen i månaden. Solen började lossa vinterns grepp om staden – göra den flytande igen. Häxan Fredrika gick drömmande längst trottoaren och stirrade intensivt på sina inre syner. Iklädd en luggsliten jeansjacka, ett par svarta byxor och trätofflor vandrade hon upp för Engelbrektsgatan. Bredvid henne gick en äldre man med ett begynnande grått hår och en alldeles för kort jacka som han nervöst drog i. Till skillnad från Fredrika, som gick vårdslöst sina träskor till trots, gick Bert mycket försiktigt. Varje steg tycktes utstuderat, hans ansikte var en ständigt rörlig mask av ansträngning. Plötsligt stannade Fredrika, och Bert gick in i ryggen på henne. Hon grymtade irriterat.

”Vad är det här?” frågade hon och gjorde en gest mot plankorna som stod lutade mot kyrkväggen. Bert ryckte på axlarna och sade:

”De håller väl upp kyrkan.”

Det var uppenbart ett skämt. Han skrattade – förlåt, frustade – till och med högt när han sade det. Fredrika tittade tankfullt på kyrkan.

”Håller upp kyrkan?”

”Ja, så den inte ska ramla.”

Hon tittade storögt på honom. ”Är det sant?”

”Ja”, svarade han utan omsvep. Gud, vad lustig jag är, tänkte han och frustade i tanken. En riktig pajas, det är vad jag är.

De gick vidare, men Fredrika kastade den ena blicken efter den andra bakåt mot kyrkan. Bert undrade vad som pågick i det gamla huvudet, men han vågade inte fråga i rädslan för att få ett ärligt svar. När de kommit förbi motionsstudion som låg längre upp vände sig Fredrika om och frågade:

”Ska vi vända om?”

Bert, som inte riktigt visste varför de var ute och gick från första början, nickade.

”Visst”, sade han och kastade en skräckslagen blick på backen de precis kommit upp för.

Nu ska vi gå ned för isen. Ge mig en hörsal och ända min plåga! tänkte han, men sade ingenting. En bit ner tog han mod till sig och kallade på Fredrika. Hon stannade och vände sig mot honom. Han var tyst en stund, funderade på hur han skulle formulera sig.

”Varför halkar du inte?” sade han till slut.

Hon flinade och lyfte foten mot honom. Han stirrade häpet, och slog sig i pannan med öppen hand.

Dubbar. Kärringen har dubbar under träskorna.

Fredrika sänkte foten och blinkade åt honom, sedan började hon gå igen. Hon visslade glatt och svängde med armarna längst sidorna. De kom till kyrkan igen, och Bert insåg att det var därför de hade vänt om. Fredrika hade skrotat sitt egentliga ärende för att komma tillbaka till kyrkan. Hon stannade och tittade än en gång på plankorna.

”Du kan gå vidare”, sade hon och pekade mot centrum. Bert ryckte på axlarna och började gå. Han vände sig om och vinkade åt henne, men hon var upptagen med plankan.

När han nästan var nere vid skolan hörde han ett avlägset Thomp och han tittade bakåt. Fredrika stod med armarna i sidorna och tittade stolt på plankan vid hennes fötter. Hennes tänder glimmade i solskenet.

Sedan ramlade kyrkan.

Tankeplats nummer tre

2010-03-23T17:00:00.000+01:00

Den tredje tankeplatsen är Duschen. Till skillnad från bussen är duschen nästan helt tom på intryck (och förmodligen också på folk). Här finns bara du. Ingen musik, inga anteckningar, ingen rörelse. Bara det eviga forsandet av vattnet.

Det här är min personliga favorit när det gäller tankeplatser. Duschen har alltid varit en farlig plats för mig, ty den verkar kasta någon förbannelse över mig som gör det omöjligt att lämna den. Inte för att jag klagar (det brukar de som står på tur att duscha stå för), jag får ju massa arbete gjort. De allra flesta bra idéer till berättelser har jag hittat här. Kanske beror det på att det är en plats som saknar allt som har med omvärld och miljö att göra. Här existerar bara du och dina tankar. Ge dem tid, låt dem ta plats. Men tänk på vattenkostnaden.

Tankeplats nummer tre. Duschen.

Fördelar: Ingen omvärld. Varmt. Du blir ren.

Nackdelar: Vattenräkningen kan bli dyr. Bieffekter som torr hud. Arga familjemedlemmar.

Rekommenderas sida: Boktipset.se

2010-03-22T14:00:00.000+01:00

Om du gillar att läsa, eller se vad andra läser, är Boktipset.se rätt plats för dig. Här kan du skapa dina egna listor på böcker du har läst, böcker du vill läsa, böcker du har i bokhyllan, eller vilken djäkla lista som helst. Du kan skriva och läsa recensioner, betygsätta böcker och dela med dig av dina listor. Det är också en alldeles utmärkt sida om du vill få boktips. När du har betygsatt ett visst antal böcker du läst kommer sidan nämligen leta upp liknande böcker som den tror du kommer gilla. I vissa fall stämmer det inte alls, andra gånger stämmer det hur bra som helst.

Det går också att följa andra. Där finns en hel del svenska författare och andra kändisar som bloggar, lägger upp sina favoritlistor och allt vad det är. När du följer någon får du se dennes uppdateringar när det gäller nya böcker den läser, betygsätter och liknande.

Där finns också ett forum, som jag tyvärr inte använt någonting, så jag har ingenting att säga om det. Men testa det, vettja. Och berätta för mig hur det var.

Tankeplats nummer två

2010-03-21T17:00:00.000+01:00

Utanför fönstret viner världen förbi. Du sitter med datorn eller anteckningsboken i knät, med iPoden i öronen och musiken på tillräcklig hög volym för att stänga ute den närmsta omvärlden, men lågt nog för att kunna tänka. Tankeplats nummer två är bussen. Eller tåget. Det beror lite på.

På bussen finns ingenstans du kan fly. Du kan inte gå iväg och göra någonting annat. Du är fast. Men det behöver inte vara dåligt. Tvärtom. Du har världens chans att låta tankarna dra iväg var du vill. Inom vissa ramar då, förstås. Om du vill tänka på ditt skrivprojekt får du hålla tankarna någorlunda i styr så de inte springer iväg till planering av resten av årets mat, till exempel. På bussen finns massor av saker att hämta inspiration ifrån. Ta ur musiken och titta dig omkring. Titta på dina medresenärer. Lyssna på deras samtal (men var diskret). Beskriv dem. Hur ser de ut? Hur för de sig? Hur pratar de? Beskriv dem detaljerat, beskriv dem löst. Gå nu tillbaka till fönstret. Vad finns utanför? Hus, skog, vatten, åkrar, stad? Oavsett vad det är, se till att beskriva det för dig själv så gott det går. Skriv stödord, anteckningar, noveller. Eller bara författa tankar.

Tankeplats nummer två: Bussen/Tåget

Fördelar: Du kan inte (fysiskt) rymma. Du får mängder med intryck att välja mellan.

Nackdelar: Du måste åka någonstans. Det kan kosta en del. Bussen kommer förmodligen vara försenad.

Tankeplats nummer ett

2010-03-19T17:00:00.001+01:00

Diskhandskar på, diskhon fyllt av varmt vatten och diskmedel och diskborsten i högsta hugg. Bredvid dig på diskbänken står allt smutsigt porslin i tydligt uppdelade högar för tallrikar, glas och bestick. Vi förbereder oss för en otroligt enformig syssla, nämligen att Diska. Men diska kan, till skillnad från till exempel dammsugning, stimulera tankarna på ett ypperligt sätt. Detta beror förmodligen på att det oftast inte krävs någon som helst tankeverksamhet för sysslan. Kanske för att få bort den där jobbiga spenatfläcken, eller att komma på hur sjutton du ska få rent vispen som är full med baconrester, men i övrigt är det ganska hjärnvilande arbete. Detta ger en perfekt tid att tänka.

Jag använder själv den här platsen ofta. Och det brukar ge resultat. För några dagar sedan, vid disken, fick jag för mig att ändra perspektiv på hela första delen av min planerade bok. Och jag tror den blir bättre med de nya idéerna. I går kom jag på idén med Tankeplatser. Så det fungerar, i alla fall för mig. Inte för att det gör att man ser fram mot disken. Nej, jag hatar fortfarande att ta tag i det, men väl där är det inte riktigt lika farligt längre.

Tankeplats nummer ett: Disken.

Fördelar: Enkelspårigt arbete lämnar koncentration åt tänkande. Diskberget minskar.

Nackdelar: Diska är otroligt tråkigt. För lång person, för låg diskbänk kan ge ryggont. Det är svårt att göra anteckningar med diskhandskar.

Tankeplatser, introduktion

2010-03-18T17:00:00.000+01:00

Har ni svårt att hitta platser att verkligen tänka? Finner ni inte ro att hitta den inspiration ni känner att ni behöver för att kunna skriva? Kanske kommer lösningen till problemet här.

Jag kommer här att, med start i morgon – fredag, publicera en serie med förslag på platser som jag tycker är utmärkta att tänka på. Tankeplatser, kanske? Alla platser kommer vara lättåtkomliga, och alla kommer ha tillgång till dem. Kanske kommer de för vissa inte vara till någon hjälp alls, medan tipsen kan komma till stor användning för andra. Om ni har fler förslag på platser som ni brukar använda er av för att få igång tankarna tar jag mer än gärna emot dessa.

Jag tänkte publicera ett nytt inlägg i serien varannan dag klockan 17:00, med start i morgon, som sagt.

Dåså, ses i morgon.

Mikrofonen

2010-03-18T12:00:00.001+01:00

Han öppnade nervöst dörren och kikade in. Det låga mumlandet som hördes utanför växte till ett högljutt tjattrande. Han svalde och stängde dörren igen, ljudnivån sänktes. Bert torkade nervöst bort svetten från pannan med baksidan av handen. Han började bli för gammal för det här. Förr i tiden var det ju rena barnleken. Fast det var förstås innan de började med de här amerikanska salarna. Hörsal kallades de tydligen. Det var i alla fall vad hans kollegor hade sagt i lärarrummet. Där gick det varmt om skolans nya hööörsalar. ”De är så bra”, sades det, ”Det är så skönt att ha mikrofon till hjälp så man slipper slita ut rösten”. En annan – Linda, hade Bert fått för sig att hon hette – tyckte det var så fantastiskt att få en sådan bra överblick över studenterna. Bert, snart pensionsfärdig och med en förkärlek till Powerpoint, hatade dem. Han knäppte upp översta knappen på skjortan och sträckte på sig.

Det här går bra, tänkte han och öppnade dörren och steg in.

Det mesta av studenternas surrande tystnade, och han kände deras blickar följa honom. Vägen från dörren till skrivbordet kändes som en mil, och varje steg var en plåga. Tortyr bevakad av nästan hundra personer, alla barnsligt nyfikna. Han ville vända sig mot dem och skrika. Skrika åt dem att sluta stirra, att ägna sig åt sina egna problem. Men han kunde inte. Varför skulle han? På skrivbordet stod datorn, och bredvid den låg ett headset. Han tittade oroligt på dem. Kände blickarna. Värmen spred sig över ryggen, och armhålorna blev varma. Bert plockade upp headsetet, han hoppades att han såg mer självsäker ut än han kände sig när han trädde den tunna, svarta plasten runt nacken och rättade till mikrofonen framför munnen.

”Hörs jag?” frågade han i vanligt samtalsläge. Spridda tveksamma skakningar på huvuden i lokalen, och ett eller annat ”Nej”. Han lyfte mikrofonen närmare munnen, och upprepade frågan. Nej, inte nu heller. Trevande fingrar sökte sig till dosan headsetet var kopplat till. Där! En volymknapp. Han höjde, och sedan sade han:

”Nu då?”

Nu var det några studenter som nickade. Han skrattade nervöst, ett frustande, och böjde sig mot datorn. Han såg inte att flera studenter ryggade tillbaka av det plötsliga ljudet. Nu kände han sig säkrare. Datorn fungerade utan större problem, och mikrofonen var igång den också. Finfint. Han frustade igen.

”Dåså”, började han och började gå över golvet. Nu var han tillbaka, nu var han i form. ”Vi börjar med –”

Ett högt tjut avbröt honom, och han backade snabbt undan och tittade sig förvirrat omkring. Några studenter stoppade fingrar i öronen. ”Rundgång”, sade en av dem.

”Vad?” frågade Bert, lite högre än han planerat och ett nytt tjut fick honom att hoppa till.

”Rundgång”, sade studenten igen. ”Sänk volymen.”

Sänk volymen? Men då hörs jag ju inte…

”Nej, det här går inte”, sade han och krånglade av mikrofonen och lade bort den. ”Jag får prata högre, helt enkelt”, sade han med en röst som hade varit perfekt för mikrofonen på lägre volym.

Rekommenderad sida: Kaptitel1.se

2010-03-12T15:57:00.007+01:00

Kapitel1.se är en utmärkt sida för alla som skriver att få kommentarer och hjälp med sina texter. Du har möjlighet att lägga ut dina texter, både noveller, poesi och hela böcker, för andra att läsa, kommentera och ge betyg. Det finns också tillgång till ett forum. Tyvärr drar forumet ner sidans helhet då stämningen ofta ligger på mellanstadienivå. Personangrepp, baktal och troll regerar, och de trådar som håller hög kvalitet döljer sig emellanåt mycket väl. Ändå rekommenderar jag forumet starkt för dig som bara är där för just skrivandet. Skapar du en tråd och ber om hjälp kommer hjälpen så gott som alltid (även om svaret på frågor som "Jag hittar inte inspiration eller lust att skriva för tillfället. Vad ska jag göra?" brukar få svar i stil med "Du kanske inte passar att skriva. Har du tänkt på att lägga av?". Men det är överkomligt).

Det förekommer en hel del tävlingar. Utöver den årliga tävlingen Bok-SM (Som Sara Lövenstam vann 2009 med boken Udda) finns där gott om informella tävlingar på forumet, och nu har även Månadens Manus startat.

Bakom sidan står Piratbolaget.

Vill du läsa mina noveller på Kapitel1 finns de här. Kommentarer och tankar mottages gärna.

Lite information

2010-03-11T19:00:00.001+01:00

Lite information kan vara på sin plats.

Nu i början kommer bloggen förmodligen uppdateras mer frekvent än i senare i skede. Detta på grund av en del information jag vill få ut i god tid. Till att börja med gäller det berättelserna. Den första, Bussen, ligger redan uppe, och nästa är redan på god väg. Jag kommer försöka lägga upp en berättelse varje, eller varannan, torsdag med start i dag. Varje berättelse kommer vara fristående, även om personer kommer stanna kvar och vara med från och till. Jag har också planer på en längre berättelse, publicerad i följetong, som kanske kommer upp under April. Vi får se hur det blir med det.

I övrigt är jag mycket positiv till gästbloggare. Det är ett utmärkt sätt att synas på ställen där man vanligtvis inte syns. Enda kravet för att få gästblogga på K-skrivet är att inlägget behandlar ämnet, det vill säga skrivande eller litteratur. Men det går ju att tolka ganska brett.

Over and out.

Bussen

2010-03-11T14:15:00.001+01:00

Jag satt på bussen. Det var fortfarande snö ute, men solen låg på och gjorde livet outhärdligt för oss stackare som valt att ta på oss den tjocka jackan i dag också. Jag menar, det var ju inte som att solen gjorde några ansträngningar för att visa dess existens under morgonen. Bussen var nästan full, sånär på två tomma platser vid pensionärsplatserna och ett tomt säte bredvid mig. Som vanligt färdades vi i ungefär 140 på de smala, isiga vägarna. Bilarna vi mötte fick panikslaget väja undan när fordonens motsvarighet till drakar kom framrusande på vägen.

"Störst går först!" gapar chauffören, och skrattar rått när han prejar en gammal dam på cykel av vägen. Tre hundra meter längre fram får han syn på något. En busshållplats, av glassplittret på snön runt fyra metallstänger att döma. Mitt i detta kaos stod en varelse, hoppfullt väntandes på bussen. Kanske stannar den den här gången? Chauffören ställde sig bromsen. Två hundra meter bränt gummi senare stannade monstret flåsande, och dörrarna öppnades med ett pysande. Sedan stängdes de plötsligt igen. Och öppnades än en gång. Varelsen steg på. Huden var fylld av rynkor som skulle göra Grand Canyon grön av avund, och håret var grått och stripigt. Varelsen – som vid närmare inspektion kunde bedömas vara en äldre kvinna – släpade en grön väska på hjul bakom sig, den såg ut att vara fylld av stenbumlingar. Hon lade busskortet på avläsaren och fick fem snabba pip i följd som svar. Busschauffören, i full fart att bläddra i en porrtidning, ryckte på axlarna och nickade åt henne. Hon gick på.

Efter två vacklande steg var bussen återigen uppe i 140 kilometer. Hon traskade bestämt förbi de två lediga platserna på hennes vänstra sida och ställde sig och stirrade på mig. Jag pausade musiken, tog ur den vita plasten från örat och tittade frågande på henne.

"Flytta på väskan", sade hon argt.

"Ursäkta?" svarade jag bestört. "Du gick precis förbi två lediga platser längre fram." Jag log och visade med en tydlig gest mot de lediga platserna. Hennes ögon borrade sig fast i mina. Jag kände svetten tränga fram i pannan och svalde högljutt. Med ens hade jag ingen saliv kvar i munnen. "Men…", försökte jag trevande.

"Flytta på väskan, unge man. Vet du inte hur man uppför sig mot äldre?"

Jag flyttade förskräckt väskan från sätet till knäet, och damen slog sig genast ned. Hon kämpade med att hålla blicken rakt fram, men ur ögonvrån såg jag ur den hela tiden sökte sig till de tomma platserna. Eller snarare till den som satt mitt emot dem. Varje gång detta hände flammade hennes ögon upp i lågor. Lågor av rent hat, förstod jag senare. Den som hennes blick sökte sig till var en annan dam i ungefär hennes egna ålder, det vill säga runt 330 år, och varje gång deras blickar möttes sken hon upp i ett elakt grin. Läpparna drogs bakåt och blottade det utrymme som en gång i tiden hade varit platsen för tänder. Nu fanns där bara ett gapande, svart hål.

"Vad har hon gjort?" frågade jag försiktigt.

Hon vände sig plötsligt om och spände blicken i mig och sade:

"Du dricker kaffe?" Det var ingen fråga, men jag nickade ändå febrilt. "Hon övertalade dem att ta bort kaffebrödet". Spottet yrde kring hennes mun och andedräkten luktade hundbajs. Men jag förstod. Jag förstod henne precis.

Välkommen

2010-03-11T14:09:00.002+01:00

K-skrivet är min nya, mer riktade, blogg. Här kommer det finnas information om mina projekt, skrivtips, små berättelser, kanske till och med små uppgifter till läsare (till exempel skriv en kort historia på ett bestämt ämne, skicka den till mig, jag publicerar den här), beroende på intresse. Framför allt kommer den rikta sig mot allt som har med mitt skrivande att göra. Inga inlägg som liknar dagboksformat, om det inte är med temat skrivande då, vill säga.

De historier jag lägger upp kommer variera i hur verklighetsförankrade de är. Vissa är baserade på verkliga händelser, andra tagna ur luften, andra med några korn sanning i. You'll never know.