Parfymmaffian

Hunden gnydde ynkligt, och en liten stund senare började också Fredrika känna den avskyvärda doften som med förvånande hastighet spred sig i huset. Corgin, vars namn nu var Olga, sprang mot hallen med sin matte tätt efter. Olga ökade farten och försvann från Fredrikas synfält när hon svängde till vänster mot ytterdörren. Morrandet byttes plötsligt ut mot ett förvånat skall. Doften blev starkare. Vad var det den luktade? Kanelbullar? Fredrika var inte säker. Så kom också hon runt hörnet, och hon stannade förskräckt.

”Parfymmaffian?”

”Det är vi!”

Fyra unga tjejer iklädda dagens populäraste modekläder och frisyrer stod i hallen. En tjock dimma av parfym stod runt dem. En av dem, den längsta tack vare sina höga klackar, höll Olga i ett fast grepp i famnen. Den stackars hunden gnydde, men gjorde inga helhjärtade försök att ta sig därifrån. Förmodligen var den halvt förlamad av parfymen.

”Vad gör ni här? Jag har inte sett er sedan… När jag tänker på det minns jag inte senast jag såg er”, sade Fredrika.

Parfymmaffians medlemmar log.

”Vi hade vägarna förbi”, sade en av dem.

”Jaha”, sade Fredrika.

”Vad har du gjort med altanen?”

”Jag tog bort den.”

”Varför det?”

”Den var till mer besvär än nytta.”

”Jaha.”

En tryckande tystnad uppstod. Bara parfymdimmans susande hördes. Olga hade somnat. Parfymmaffian skruvade på sig. En kollade in sina målade naglar, en annan betraktade en tavla föreställande en gul penna. Fredrika kliade sig bakom örat.

”Jaha”, sade hon. ”Vill ni ha te?”

I samlad tropp gick de genom huset. Omkring dem kröp tapeterna undan längst väggarna, och växterna drog sitt sista andetag innan de trädde in i dödens dal.

Det här huset är för evigt dömt, tänkte Fredrika. Kan de inte bara riva det och strö salt i jorden också, när de ändå håller på?

”Trevligt hus”, sade en av maffiamedlemmarna och strök ömt en sedan nyligen död växt. Olga, som nu bars av Fredrika, öppnade ena ögat och tittade på henne. Häxan mötte hundens blick och viskade:

”Sov du, sjunk in i den luktfria, djupa koma som också jag trånar efter men som jag ännu inte kan nå. Sov.”

Och hunden somnade.

Så ringde plötsligt telefonen. Fredrika kände en varmt glädje sprida sig i kroppen.

”Ta för er, ni vet var allt står”, sade hon till sina gäster och gjorde en svepande gest med armen innan hon snabbt gick ut ur rummet.

”Vet vi?” frågade maffiabossen. Sedan sken hon upp. ”Ja men det gör vi ju”.

De började plocka fram koppar, kastruller och te ur kökets enda lilla skåp och fyllde sedan på vatten i kastrullen och ställde den på spisen. De slog sig ned runt bordet som nyss inte funnits där, alla med benen i kors, och tog fram var sin tidning. Bossen tog fram sin mobil och spelade Lady Gaga, och de sjöng alla med.

Under tiden hade Fredrika plockat upp telefonen, men hade ännu inte svarat.

”Måste ju vänta på er”, sade hon och mötte vår blick. En kall kår spred sig längst berättarens rygg.

Måste hon göra så hela tiden? tänkte han och rös. Sedan sade han:

”Vänta en vecka, Fredrika. Klarar du det? En vecka med telefonen i hand utan att svara. Sedan ska du få din belöning. En vecka.”

Fredrika grimaserade men sade ingenting. I tanken förbannade hon den usling som var hennes berättare, men sade någonting, det gjorde hon inte.

Jim handlar

Jim Bimm handlar. Han är i en stor affär. Så stor att han nästan kan gå vilse. En tanke viner om och om igen genom hans huvud. En tanke som ingen får veta vad den handlar om. Den består av fyra siffror: 6123. I en röd korg plockar han i frukt och grönsaker. Han lägger inte märke till vad han lägger i. Fyra gurkor, tre bananer, fyra tomater, ett äpple, sju päron.

Sextioettjugotre, tänker han och lägger tre potatisar löst i korgen.

Jim går vidare. Hans blick löper löst längst omgivningen. Där finns det mesta. Mejeriprodukter, bröd, pålägg, köttchark, och godis. Godis. Han stannar.

6123.

Han vill ha godis. Korgen ställer han på golvet, han tar en påse och en skopa och börjar med tungspetsen stickande ut i mungipan plocka på sig godis.

6123, 6123, 6123.

Bakom godiset finns en frysdisk. En tjej går förbi Jim där han står och plockar godis. Han följer henne med blicken. Hon ställer sig vid frysdisken, suckar, och drar bort locket. Under locket finns snabbmat i alla dess former. Pizza, lasagne, infryst potatis och köttbullar, gratänger. Jim blir hungrig, men glömmer nästan direkt bort denna nya känsla. Tjejen – en ung asiat med långt, silkeslent, svart hår, åtsittade vit t-shirt och kort kjol – suckar igen och tittar ned på läckerheterna. Jims blick fokuserar. Hon böjer sig framåt. Han zoomar.

Sex tio tjugo tre, sex tio tjugo tre, sex tio, sex, sex, sex…

Under kjolen skymtar han någonting. Någonting ljust grönt. Han andas häftigt in. Är det vad han tror det är? Det är det. Han skrockar förtjust.

Sedan tar det slut. Tjejen får tag på vad hon är ute efter, Snabbpytt, och reser sig snabbt. Jim suckar. Hon vänder sig om, och han inser att han fortfarande står och stirrar. Med misstänksam blick studerar hon honom.

”Ville du något, eller?” frågar hon.

En röd hetta stiger snabbt från hans bröst och sprider sig vidare över hans kinder. Förläget vänder han sig om, och går med raska steg mot kassan.

6123612361236123, tänker han panikslaget när han lägger upp varorna på bandet. Kassörskan tittar häpet på honom, men säger ingenting. När han lagt upp allt på bandet går han fram till kassan, han nickar åt kassörskan, som nickar tillbaka och ler nervöst.

”Var det bra så?” frågar hon,

”Sextioett tjugotre”, svarade Jim Bimm.

”Ursäkta?”

Han blir ställd. Vad hade han sagt? Åh, herregud. Han hade avslöjat sin kod. Han ser sig omkring. Kön bakom honom är lång. Alla måste ha hört. Skit också! En stor kille i skinnjacka och glänsande vaxat hår står bakom honom. Han ler.

Åh gud, han hörde. Han kommer döda mig och ta mitt kort! Jag måste snabba på.

Med flinka fingrar drar han kortet i maskinen, slår in koden och springer därifrån. Killen med skinnjackan tittar snabbt på den springande mannen, sedan på hans varor, tillbaka på honom, och han ropar:

”Öh, du! Du glömde något!”

Jim bryr sig inte. Han vill inte dö.

Kentrul: Agaila

Agaila diskade. Det var något hon alltid gjorde när hon var upprörd. De senaste veckorna hade varit värre än vanligt. Mycket värre. På något sätt hade kobolderna lyckats ta sig förbi alla besvärjelser hon lagt för att skydda trädgården och stugan. Sedan hade de förstört allt de hunnit med innan hon skrikande stormat ut ur stugan och jagat bort dem.

Irriterad staplade hon tallrikarna och glasen bredvid diskhon i höga torn. Hon nästan hoppades att de skulle falla och krossas mot golvet. Hon hoppades att de skulle dra med sig hennes ilska och förtvivlan, att för varje porslinsskärva skulle en del av det försvinna. Tills allt var borta. Det var en löjlig tanke, det visste hon, men den vägrade släppa taget. Ytterligare en tallrik. Snart hade hon inte fler. De skulle inte ramla. Men om hon ställde glasen ovanpå tallrikarna? Nej. Dumheter! Hon ruskade på huvudet.

Skärp dig nu, gamling, tänkte hon. Låt det inte reta upp dig. Det kunde varit värre. Var glad att de inte lyckades hitta din odling av Galörter istället för att vara arg för salladslandet.

Längst väggarna stod hyllor med böcker och glasburkar och -flaskor. De var fyllda med färgat pulver, malda ben från diverse smådjur, spindelväv, kentaursaliv, trollnaglar och diverse andra rariteter som ingen normal människa i Kentrul skulle få för sig att samla på sig. På ett polerat ekbord i ett hörn stod diverse redskap som kittlar, pressar, små flaskor med olikfärgade vätskor, krus, kärl. På väggen ovanför bordet hängde en avbildning av en orm som bet sig själv i svansen. På avstånd såg den oväntat levande ut, och Agaila var mycket stolt över den.

En hög smäll från utsidan fick henne att stanna mitt i en rörelse. Hon lyfte huvudet och lyssnade. Hon kunde höra ljudet av fotsteg och dämpade skratt. Med ens blev hon röd om kinderna. De små kräken! Men vänta bara, den här gången var hon beredd. På ett lågt bord bredvid ytterdörren stod ett brunt lerkrus. Agaila log när hon varligt plockade upp det och öppnade dörren. Kaoset utanför upphörde genast. Den gamla häxan drog med vänsterhanden igen dörren bakom sig och tittade ut över sin trädgård. Tio varelser, inte mycket större än barn, stirrade på henne. De var fula. Ruskigt fula. Brunt, segt skinn och gula ögon som nästan doldes av de låga ögonbrynen. Deras fingrar var knotiga med långa, gula naglar. De flesta av dem var iklädda trasor av någonting som en gång i tiden varit människokläder. Flera av dem hade verktyg i händerna. Spadar eller räfsor, andra hade bara enkla pinnar. Allt som allt var de elva stycken.

Det lugna ögonblicket av stillhet byttes genast ut mot totalt kaos igen. Kobolderna skrek högt är de på nytt gick bärsärkagång på Agailas trädgård. Tre av dem rusade mot häxan, som fortfarande log med kruset i handen. När de knappt var tre meter från henne stack hon snabbt ner handen i det och drog upp ett svart, illaluktande pulver. Kobolderna stelnade till och rynkade äcklade näsorna. Agaila mumlade något och kastade därefter pulvret mot dem. Hennes leende hade övergått till ett gulbrunt hånflin. De små odjuren stannade bara någon meter från henne, och de verkade rädda. Mycket rädda.

Djuret

Två små ögon plirade ut från mörkret under altanen. Altanen var nybyggd, och kanske bara tillfällig. Hon hade inte bestämt sig än. Fredrika var mycket tacksam över att vara en häxa med odefinierade krafter. Allt blev så lätt då. Helt plötsligt hade hon en altan. Om hon inte trivdes med den skulle den sedan plötsligt inte finnas. Hennes enda stora problem här i världen var den förbannade berättaren. Snacka om att den killen ställde till problem för henne. Och inte kunde hon göra någonting åt honom. Han satt där, vid sin vita dator, med ett hånflin i ansiktet och ögon brinnande av ondska. Det var i alla fall så hon tänkte sig honom. Men nu hade hon inte tid att drömma, under trappan fanns ett odjur att hämta. Ett odjur som hade tagit hennes älskade – men fram tills alldeles nyligen helt meningslösa – trollstav. Hon satte sig på huk, kikade in i mörkret. Ett lågt morrande mötte henne och hon ramlade bakåt.

”Nu får det vara nog”, mumlade hon för sig själv och lutade sig fram på händer och knän. Hon började krypa framåt – mot ögonen och morrandet.

Jim Bimm gick obekymrat längst med de för tillfället namnlösa gatorna i staden. Han visslade. Det var en glad melodi. I dur. Men ibland gick den över till moll när han visslade lite falskt. Jim jobbade på djuraffären. Han hade inga barn men tre fiskar. Det hade gått två veckor sedan hans flickvän lämnade honom för hans bror, men han var ganska glad ändå. Hans brorsa var gift.

Längre fram på vägen stod ett hus. Av någon anledning tyckte Jim att det skiljde sig från de övriga husen på gatan. Vad han inte visste var att det var för att berättaren hade bestämt sig för att det helt enkelt skulle vara så. Jim accepterade snabbt det argumentet och ökade farten. Nästan framme såg han någonting sticka upp vid altanen, men han kunde inte riktigt urskilja vad det var. Jim slutade vissla. Han gick närmare. Nu kunde han nästan se det. Snart. Snart. Där! Det var en bakdel! Jim log för sig själv. Han fortsatte gå, och när han var precis bakom den stoppade han två fingrar i munnen och busvisslade.

Fredrika kände hur det drog sig tillbaka. Monstret. Odjuret. Det var för mörkt för att se, men hon kunde känna det. Hon hade det nästan. Bara lite till.

Ett högt tjut hördes, och Fredrika hoppade till. Altanens trä var hårt och obarmhärtigt. Hon skrek till och gned sig i huvudet med sin högra hand. Blod. Satan också! Bakom henne kunde hon höra snabba steg över grus. Det här var någons fel! Någon skulle få betala för det här! Någon skulle… Svarta rosor dansade framför hennes ögon och avbröt hennes sista tanke innan hon kraftlöst föll ihop.

En blöt, nyfiken nos tryckte sig mot hennes kind. Hon viftade lamt med handen och mumlade:

”Försvinn.”

Corgin släppte pinnen bredvid henne och kurade ihop sig vid hennes ansikte. Den var mycket noga med att hennes näsa låg tryckt mot pälsen. Den gillade luftdraget från den.

Bad

Hon föste försiktigt bort skummet med sin vänstra hand. Den högra höll hon strax under vattenytan, med två fingrar pekande upp mot taket. Hon höll andan och förde långsamt handen uppåt. När fingertopparna bröt vattenytan log hon svagt. Hon fortsatte höja handen, och stannade när knogarna var ovanför ytan. Då bytte hon riktning, och förde istället handen långsamt nedåt, mot badkarets botten. Handen sänktes, vattnet bröt ljuset, förvrängde fingrarna, Denise log. Ett plötsligt knackande på badrumsdörren fick henne att rycka till.

”Vad gör du där inne?”

Han lät otålig.

”Jag badar.”

”Tänkte du ligga i hela djävla dagen, eller?”

”Låt mig vara!”

En tryckande tystnad lade sig. Denise höll andan. Sedan hördes en hög smäll och dörren skallrade på sina fästen. Denise reste sig halvt upp ur badkaret och skrek:

”Du är ju för fan inte klok! Gå härifrån!”

Tystnaden svarade henne.

”Henrik? Snälla, låt mig bara ha den här stunden för mig själv?”

Mer tystnad, innan hon kunde urskilja svaga fotsteg som var på väg bort. Denise gled långsamt tillbaka ner i vattnet och lät det svälja henne. Bara två bleka knän stack upp som öar i en stilla ocean. På toalettstolen, handfatet och golvet stod levande ljus. En söt doft av vanilj blandad med rosor låg i luften. Det var varmt, kvavt, syrefattigt. Men under ytan märkte inte Denise något av det. Under ytan var hennes egna värld. En värld av ljud. Nagelns knackande mot badkarskanten förstärktes och tycktes eka runt omkring henne. Kranens långsamma droppande var nästan öronbedövande, trots att hon knappt märkte det. Det bästa av allt var att hon var helt ensam. När yttervärlden inte hördes fanns den inte. Därför älskade hon att sjunka ner i badkarets ljumna, smutsiga vatten.

Hon hade inte alltid tyckt om vatten. Nej, verkligen inte. Innan hon träffade Henrik stod hon knappt ut med det. Hon blev äcklad, rädd och alldeles kall inombords. En fobi sedan barnsben. Men snart visade det sig att även han ogillade vatten. Till att börja med var det en kul gemensam nämnare, något de kunde skoja över och skratta åt när de följde med vännerna till stranden. Sedan blev det hennes enda tillflyktsplats. Det var bara där hon kunde vara helt i fred. Bara där han inte kunde följa efter. Även om det så bara var badkaret.

Hon lade armbågarna på badkarskanten, lät fingertopparna hänga i vattnet. Sedan stängde hon ögonen och lutade sig bakåt. Huvudet fann väggen och sjönk sedan ned till handduken hon lagt bakom sig. Varmt och skönt. Och alldeles ensamt. Men inte länge till. Snart skulle hon vara tvungen att gå upp. Hon tittade på sina skrynkliga fingrar och suckade. Sedan reste hon sig långsamt upp, drog ur proppen och lät vattnet virvla ned i avloppet. Hon satte på duschen och sköljde snabbt av sig innan hon gick ur och torkade sig. Noga. Med långsamma rörelser tog hon på sig kläderna. En stund hon där, vid dörren, tvekandes, innan hon tog ett djupt andetag och låste upp.

”Så du är färdig nu? Det var fan på tiden!”

Hon suckade. Och längtade redan tillbaka till vattnets frid.

Tröjan

Vår. De tjocka tröjorna försvann, ögonen doldes av solglasögon, och en kväljande stank av svett spred sig i de trånga korridorerna i köpcentret. Glass, skrikande barn och kvav luft. Med jackan i handen gick jag rastlöst mellan affärerna, väjde för stressade föräldrar med stora barnvagnar och svettluktande, medelålders män iklädda smutsiga, missfärgade linnen.

Jag armbågade mig fram, tog emot och skrek förolämpningar till höger och vänster. Till slut nådde jag en butik. Den var full av kläder. Jag visste precis vad jag var ute efter: en tröja –kortärmad, billig och snygg. Inga specifika krav, tänkte jag, för med specifika krav kommer jag inte finna något.

Ett butiksbiträde, för stunden släppt av de övriga vildsinta kunderna, gick stressat förbi mig. Jag kastade mig efter henne och tacklade henne. Hon föll och satte sig tungt på baken. Förvirrat såg hon sig omkring, sedan såg hon mig. En kund! Hon sken upp.

”Vad kan jag hjälpa er med?” frågade hon plastigt artigt.

”Jag söker efter ett plagg”, svarade jag.

”Ett plagg? Vad för plagg?”

”En så kallad T-shirt. Den ska vara billig, och den ska vara snygg.”

Hon rynkade pannan. Ögonen skymdes av ögonbrynen. För en sekund blev hennes ansikte helt tomt på uttryck, sedan fångade hon min blick igen.

”Vad kan jag hjälpa er med?”

”Ööh…”, sade jag. ”Jag skulle vilja titta på tröjor. Kortärmade, snygga och billiga.”

Tomheten föll över henne igen. Hon reste sig långsamt, utan att titta på mig, och gick därifrån. Jag skakade långsamt på huvudet.

Ingen servicekänsla.

”Kan jag hjälpa er med något?” sade en röst bakom mig. Jag vände mig om och stirrade in i ett par mörka ögon. De satt djupt. Alldeles för djupt. Jag kände mig svagt illamående. Det var som att stirra in i två brunnar. Brunnar, i vilka vattnet sinat och små grodor hjälplöst sprattlade på botten.

Stackars grodor.

”Ja”, sade jag när jag återfått handlingsförmågan. ”Jag söker en tröja. Kortärmad, billig, och snygg.”

Mannen med de djupa ögonen log. Han vände sig halvt om och pekade och sade:

”Där har ni de snygga tröjorna, och där borta”, han pekade åt ett annat håll. ”finns de billiga tröjorna. Var det något mer?”

”Nej, du missförstår mig”, sade jag. ”Jag söker tröjor som är både snygga och billiga.”

”Nu är du löjlig.”

”Vad då löjlig? Jag vill bara ha en tröja som ser både bra ut och inte kostar skjortan. Bildligt talat.”

”Sluta.”

”Där har du billiga tröjor, där är snygga. Mer än så kan jag inte hjälpa dig med.”

Jag suckade.

”Vet du någon annan butik som kan hjälpa mig?”

”Låt mig tänka. Hm. Med en sådan orimlig önskan, nej.”

”Men det var då fan.”

”Gå härifrån!”

”Sluta nu.”

”Du är förvisad från den här butiken.”

”Du är ju inte klok!”

”Stick!”

”Ja, ja. Jag ska.”

”Bra.”

Jag började irriterat gå därifrån. Jag kände hans blick bränna i ryggtavlan. Jag stannade, vände mig långsamt om.

”Grodmördare”, spottade jag fram.

Han slog händerna för munnen. Tårar började fylla hans ögon. Jag log. Bra, nu kan grodorna kanske komma därifrån.

Hemfärd, del 2

En tung hand föll på Rickards axel. Han stelnade till. En kall kår löpte längst hans rygg. Han vågade knappt andas. Omgiven av mörker, och alldeles ensam. En hand på axeln. Flåsande, illaluktande andetag i nacken. Han blundade, svalde, och tvingade sig ta ett steg framåt. Sedan ett till. Genom en gran skymtade han ett svagt ljus. Ännu ett steg. Flåsandet blev mer avlägset. Tyngden på axeln lättade. Ett steg. Ljuset blev tydligare. Den unkna lukten var borta. Handen på axeln också. Klumpen i halsen släppte. Lustigt, han hade inte lagt märke till den förrän den var borta.

Han klev upp för trappan till altanen, drog handen längst väggen. Han välkomnade ljudet av gummi mot trä. Lamporna avslöjade röda fläckar på väggen, avlägsnade mörkret tillfälligt. Men så blinkade lampan till. Rickard stannade igen. Ljuset slocknade. Han kunde skymta den vita dörren i det i övrigt svarta landskapet. De rosslande andetagen närmade sig. Han stoppade händerna i byxfickan, fick tag i nycklarna, och fumlade fram husnyckeln. Fotsteg närmade sig från andra sidan altanen. Nyckeln gled in i hålet utan problem, men han kunde inte vrida den.

Är den redan öppen?

Han tryckte ned dörrhandtaget och drog, men dörren gick inte upp.

Nej! Det är en mardröm. Sluta, sluta, sluta. Väck mig, någon!

Han försökte vrida nyckeln igen. Fortfarande ingenting. Luften började lukta illa. Gammal fisk och urin.

Tryck in dörren.

Med axeln tryckte han in dörren samtidigt som han vred om nyckeln. Han slet upp dörren, drog ur nyckeln och snubblade in.

I ett mörkt hörn satt hans mor. Huvudet hängde kraftlöst, och hennes kläder var fläckade av blod. Rickard skrek och vände sig mot dörren igen. Han försökte dra igen den, men någonting var i vägen. Lukten av urin spred sig i rummet. Rickard kände värmen sprida sig från skrevet ned för högra byxbenet. Dörren gick inte att stänga. Askgrå fingrar trevade längst dörrkanten, vägrade släppa taget.

”Släpp in honom”, viskade hans mor tätt intill hans öra.

Han vände sig panikslaget om. Ingen där. Hörnet där mammas lik nyss låg var tomt. Dörren gled långsamt igen, vänta otåligt på att någon skulle stänga den helt. De grå fingrarna hade försvunnit. Han tryckte ned dörrhandtaget, och stängde försiktigt dörren. Halsen brände. Värmen längst benet övergick till kyla. Lukten av urin fanns kvar.

”Rickard?” hördes en orolig röst från övervåningen. ”Rickard, är det du?”

Rickard suckade lättat. Han vred om låset på dörren och lutade sig mot den.

”Ja, mamma”, sade han. ”Det är jag.”

”Mår du bra?”

Han tvekade. Kastade en blick mot dörren. Han tände ljuset, tittade i hörnet.

”Jag mår bra”, sade han. ”Jag mår bra.”

Förföljd, del 4

Bussen var nästan ensam på vägen. Lyktorna svepte över vägen och gjorde mörkret omkring en nyans svartare. Vägen kantades av täta buskar och träd som hängde ut och piskade fönstren i förbifarten. Olivia satt några säten bakom chauffören. Hennes väska låg på sätet bredvid henne. Någonstans längre bak satt han. Men inte långt bak. Han studerade henne. Hon kände det.

”Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, hade Susanna sagt. Jag vill tro på det. Jag måste tro på det. Han råkar bara vara på samma ställen som mig. Han råkar bara ta samma buss hem. Han råkar bara bo mitt ute i skogen. Varför har jag inte sett honom innan? Så många bor inte här ute. Fanfanfan.

Hon tryckte händerna mot varandra mellan knäna. Det här skulle gå bra. Det här skulle gå alldeles, djävla utmärkt. Hon såg sig nervöst över axeln. I sätet bakom henne satt en man i fyrtioårsåldern, rastlöst tuggande på ett tuggummi. Han luktade sprit. Lite längre bak satt mycket riktigt han. Han såg ut att rastlöst titta ut genom fönstret, kanske betrakta sin egna spegelbild i de mörka glaset. Olivia vände sig framåt igen. Hon andades ut. Förmodligen hade Susanna rätt. Hon var kanske lite paranoid, trots allt.

Dennis hade varit noga med att sätta sig tillräckligt långt bak för att hon inte skulle bli orolig, men ändå såpass nära att han kunde hålla koll på henne. Han tyckte han hade lyckats ganska bra. Ända sedan bussen lämnat stationen hade han granskat henne. En gång hade hon vänt sig om, tittat mot honom, men till och med då hade han hållit blicken fäst vid henne. Fast då genom rutans reflektion.

Det var inte långt kvar innan slutstationen när hon äntligen rätade på ryggen och lyfte väskan till knäet. Dennis tryckte snabbt på stoppknappen och väntade. Mycket riktigt, när bussen stannade reste sig Olivia upp och gick ut. Dennis följde efter.

Den kalla nattluften sköljde över dem när de gick av bussen vid en ensam hållplats ute i ingenstans. Olivia drog jackan tätare kring kroppen och började snabbt gå in på en liten väg som sträckte sig in i skogen. Dennis gick en bit bakom, med lugna, bestämda steg. När bussen var borta hörde han hennes ojämna, darrande andetag. Hon var rädd. Mycket rädd.

Du har ingenting att vara rädd för, tänkte Dennis. Här finns ingenting. Bara du. Bara jag.

Liksom Dennis hörde henne, hörde hon också honom. Trots hjärtats bultande i öronen, trots sina skräckslagna rossliga andetag, kunde hon höra honom. Hon hörde hur han slickade sig om torra läppar. Hur han svalde utan saliv. Hon hörde honom. Hon kände honom. De svettiga händerna. Det envetna bultandet i skrevet.

När han ökade stegen började hon springa. Men han var snabbare. Han kastade sig över henne, tryckte ned henne mot marken. Hon kände honom. Hans händer över hennes kropp. Hon hörde honom. Hans flåsande i hennes öra. Hans beska andedräkt mot hennes ansikte.

Hon var vackrare än någonsin. De röda läpparna, det svarta håret. I natten blev kontrasten ännu tydligare. Han tryckte sig mot henne, höll fast henne. Med en trevande hand fick han tag på en sten. Vass, trubbig, oviktigt. Viktig.

Ett slag. Rött.

Röda läppar.

Svart hår.

Rött blod.

Hon var vackrare än någonsin.

Gotcha!

Besök, del 2

Han ställde sig bredbent framför mig och flinade. Ful som stryk var han, precis som förr i tiden. Bruna, ojämna tänder med snus som ramlat ner över de två mellersta. Det krossade porslinet skar in i mina armar och ben, och huvudet dunkade efter smällen. Blod rann från pannan ner i ögonen, men jag kunde inte ens förmå att blinka bort det. Sten tittade på mig och skakade sorgset på huvudet. Desperat började jag krypa bakåt på armbågarna, glaset skar in längre och blodet lämnade röda märken på golvet. Monstret framför mig log. Han tog tag i bordet med sin lediga hand och välte över det. Det slog i golvet med en hög smäll och slog omkull stolarna. Jag kved olyckligt, och Sten gick ytterligare ett steg närmare. Han tog ett nytt tag om slagträet med båda händerna, höjde det över huvudet. Tungspetsen kikade fram mellan de blottade tänderna. Han log fortfarande. Jag rullade åt höger, kände hur porslin pressades in i ryggen, armarna, magen. Träet slog ned bara någon decimeter från mig, slog sönder golvet och studsade upp igen. Sten tappade balansen och stapplade bakåt. Jag rullade över på rygg, sträckte mig efter en av de liggande stolarna och kastade den med all kraft mot Sten. Jag skrek. Av ursinne. Av smärta.

Han lyckades få upp armarna framför ansiktet och stolen slog emot hans underarmar. Innan slagträet slog i marken var jag uppe på fötter. En spark mot hans smalben, ett knä i ansiktet. Han stönade, vek sig, gick ned på knä.

”Ska vi skita i det här, eller?” frågade jag flåsande.

Sten tittade på mig under sänkta ögonbryn. Hans panna var blank av svett, och hår hängde ned över ansiktet.

”Ja, det kanske är lika bra”, sade han. Han skrattade till. Jag stämde nervöst in i skrattet. Darrhänt ställde jag upp en stol och satte mig på den. Sten sjönk långsamt ned mot golvet.

Den djäveln!

Innan jag hunnit resa mig upp stod han än en gång framför mig, än en gång med slagträet i ett fast grepp.

”Fast…”, sade han med låtsad eftertänksamhet. ”Vi kan ju lika gärna slutföra det, eller hur?”

”Du anar inte vilket as du är.”

Han skrattade. ”Kanske inte, men jag kan gissa.”

Har bara en chans.

Jag kastade mig mot honom, slog honom till golvet och slöt fingrarna runt pistolen han hade i byxlinningen. Tyngden från den gav mig mod. Jag ställde mig upp med pistolen riktad mot Stens huvud.

”Nu tar det slut”, sade jag. ”Nu tar det här helvetet slut.”

Sten bleknade, hans nyligen svettiga ansikte var nu helt torrt. Jag skrattade. Högt. Med båda händerna höll jag pistolen stadigt. Högra foten satte jag mot hans bröst och tryckte ned honom mot golvet. Hans ögon spärrades upp. Skräcken han utstrålade stärkte mig. Aldrig hade jag varit så lycklig. Aldrig skulle jag bli lika lycklig igen.

Förföljd, del 3

Hur längesedan var det han senast hade någon? Två månader? Tre? Han kom inte riktigt ihåg. Ibland kändes det som en evighet, ibland som några minuter. Ibland lyckades han till och med koppla bort det, men det var inte ofta. Han visste att han var sjuk. Han var mycket medveten om det. Men han kunde inte sluta, och han kunde inte söka hjälp. För hjälp skulle han inte få. Han skulle förmodligen bli inburad och bli tvångsmatad med piller. Fan heller. Aldrig i livet.

McDonald’s luktade svett och stress. Personalen sprang fram och tillbaka bakom disken. Gjorde hamburgare, tappade upp dricka, tog beställningar, erbjöd plusmenyer. Nästan alla bord var upptagna. Småbarn skrek överallt och det luktade unket av blöta kläder. För bara en liten stund sedan hade det börjat regna. Först ingenting – bara några moln – sedan ett totalt skyfall. Olivia, Petra och Andrea hade skyndat in på McDonald’s, och Dennis och Martin hade kommit strax efter. Väl inne hade tjejerna lyckats hitta ett bord nästan längst in, och de hade gått och beställt. Dennis och Martin slog sig ned vid samma bord som en mamma och hennes son. Martin beställde en ostburgare, Dennis nöjde sig med en liten Cola.

De åt under tystnad. Bara deras bordskamrater pladdrade på. Tydligen hade sonen – Niklas – skolkat en hel del på senaste tiden, något som hans morsa inte tyckte det minsta om. Men han kunde ju redan allt de gick igenom i skolan, varför ska han då behöva gå? Inte för att det spelade någon roll, om mamma Kristina fick bestämma, dock. Ty det är inte därför du går i skolan, lilla gubben, det är för att man måste.

När mor och son till slut lämnade bordet flyttade Dennis snabbt bort de tomma stolarna till ett annat bord. Martin var den första som sade något:

”Vet du var hon bor?”

Dennis ryckte på axlarna.

”Det löser sig”, sade han.

Martin såg fundersam ut.

”Vad menar du ’det löser sig’?”

”Det löser sig”, sade Dennis otåligt. ”Lita på mig.”

Varken Olivia, Susanna eller Amanda såg att Dennis och Martin följde efter dem. Inte förrän de beställt och satt sig.

”Vad fan är det med dem?” frågade hon irriterat och nickade mot killarnas bord. Hennes vänner vände sig och tittade utan att försöka dölja det.

”De är ju söta”, sade Amanda och fnissade.

”Jag tycker de är skitläskiga”, sade Olivia. ”Tror ni de förföljer oss?”

”Vad då förföljer?”

”Ja, de var ju i skoaffären också.”

”Äsch, du är bara paranoid. Varför skulle de göra det? Brukar inte du tro gott om alla?”

”Jag försöker. Men det är inte alltid så lätt. Kolla på hans ögon, liksom. Helt djävla galna.”

De åt under tystnad, och när de var klara klädde de på sig och gick ut. Olivia såg hur deras ”förföljare” gjorde likadant, och hon kände hur håren i nacken reste sig.

”Klarar du dig nu då?” frågade Amanda.

”Jag tror det”, svarade Olivia.

”Bra. Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, sade Susanna. De kramades och sade hej då, och Susanna och Amanda gick till spårvagnarna, medan Olivia styrde stegen mot centralstationen.

Ingenting kommer att hända. Jag behöver inte oroa mig.

Om hon bara visste hur fel hon hade.