Förföljd, del 4

Bussen var nästan ensam på vägen. Lyktorna svepte över vägen och gjorde mörkret omkring en nyans svartare. Vägen kantades av täta buskar och träd som hängde ut och piskade fönstren i förbifarten. Olivia satt några säten bakom chauffören. Hennes väska låg på sätet bredvid henne. Någonstans längre bak satt han. Men inte långt bak. Han studerade henne. Hon kände det.

”Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, hade Susanna sagt. Jag vill tro på det. Jag måste tro på det. Han råkar bara vara på samma ställen som mig. Han råkar bara ta samma buss hem. Han råkar bara bo mitt ute i skogen. Varför har jag inte sett honom innan? Så många bor inte här ute. Fanfanfan.

Hon tryckte händerna mot varandra mellan knäna. Det här skulle gå bra. Det här skulle gå alldeles, djävla utmärkt. Hon såg sig nervöst över axeln. I sätet bakom henne satt en man i fyrtioårsåldern, rastlöst tuggande på ett tuggummi. Han luktade sprit. Lite längre bak satt mycket riktigt han. Han såg ut att rastlöst titta ut genom fönstret, kanske betrakta sin egna spegelbild i de mörka glaset. Olivia vände sig framåt igen. Hon andades ut. Förmodligen hade Susanna rätt. Hon var kanske lite paranoid, trots allt.

Dennis hade varit noga med att sätta sig tillräckligt långt bak för att hon inte skulle bli orolig, men ändå såpass nära att han kunde hålla koll på henne. Han tyckte han hade lyckats ganska bra. Ända sedan bussen lämnat stationen hade han granskat henne. En gång hade hon vänt sig om, tittat mot honom, men till och med då hade han hållit blicken fäst vid henne. Fast då genom rutans reflektion.

Det var inte långt kvar innan slutstationen när hon äntligen rätade på ryggen och lyfte väskan till knäet. Dennis tryckte snabbt på stoppknappen och väntade. Mycket riktigt, när bussen stannade reste sig Olivia upp och gick ut. Dennis följde efter.

Den kalla nattluften sköljde över dem när de gick av bussen vid en ensam hållplats ute i ingenstans. Olivia drog jackan tätare kring kroppen och började snabbt gå in på en liten väg som sträckte sig in i skogen. Dennis gick en bit bakom, med lugna, bestämda steg. När bussen var borta hörde han hennes ojämna, darrande andetag. Hon var rädd. Mycket rädd.

Du har ingenting att vara rädd för, tänkte Dennis. Här finns ingenting. Bara du. Bara jag.

Liksom Dennis hörde henne, hörde hon också honom. Trots hjärtats bultande i öronen, trots sina skräckslagna rossliga andetag, kunde hon höra honom. Hon hörde hur han slickade sig om torra läppar. Hur han svalde utan saliv. Hon hörde honom. Hon kände honom. De svettiga händerna. Det envetna bultandet i skrevet.

När han ökade stegen började hon springa. Men han var snabbare. Han kastade sig över henne, tryckte ned henne mot marken. Hon kände honom. Hans händer över hennes kropp. Hon hörde honom. Hans flåsande i hennes öra. Hans beska andedräkt mot hennes ansikte.

Hon var vackrare än någonsin. De röda läpparna, det svarta håret. I natten blev kontrasten ännu tydligare. Han tryckte sig mot henne, höll fast henne. Med en trevande hand fick han tag på en sten. Vass, trubbig, oviktigt. Viktig.

Ett slag. Rött.

Röda läppar.

Svart hår.

Rött blod.

Hon var vackrare än någonsin.

Gotcha!

Förföljd, del 3

Hur längesedan var det han senast hade någon? Två månader? Tre? Han kom inte riktigt ihåg. Ibland kändes det som en evighet, ibland som några minuter. Ibland lyckades han till och med koppla bort det, men det var inte ofta. Han visste att han var sjuk. Han var mycket medveten om det. Men han kunde inte sluta, och han kunde inte söka hjälp. För hjälp skulle han inte få. Han skulle förmodligen bli inburad och bli tvångsmatad med piller. Fan heller. Aldrig i livet.

McDonald’s luktade svett och stress. Personalen sprang fram och tillbaka bakom disken. Gjorde hamburgare, tappade upp dricka, tog beställningar, erbjöd plusmenyer. Nästan alla bord var upptagna. Småbarn skrek överallt och det luktade unket av blöta kläder. För bara en liten stund sedan hade det börjat regna. Först ingenting – bara några moln – sedan ett totalt skyfall. Olivia, Petra och Andrea hade skyndat in på McDonald’s, och Dennis och Martin hade kommit strax efter. Väl inne hade tjejerna lyckats hitta ett bord nästan längst in, och de hade gått och beställt. Dennis och Martin slog sig ned vid samma bord som en mamma och hennes son. Martin beställde en ostburgare, Dennis nöjde sig med en liten Cola.

De åt under tystnad. Bara deras bordskamrater pladdrade på. Tydligen hade sonen – Niklas – skolkat en hel del på senaste tiden, något som hans morsa inte tyckte det minsta om. Men han kunde ju redan allt de gick igenom i skolan, varför ska han då behöva gå? Inte för att det spelade någon roll, om mamma Kristina fick bestämma, dock. Ty det är inte därför du går i skolan, lilla gubben, det är för att man måste.

När mor och son till slut lämnade bordet flyttade Dennis snabbt bort de tomma stolarna till ett annat bord. Martin var den första som sade något:

”Vet du var hon bor?”

Dennis ryckte på axlarna.

”Det löser sig”, sade han.

Martin såg fundersam ut.

”Vad menar du ’det löser sig’?”

”Det löser sig”, sade Dennis otåligt. ”Lita på mig.”

Varken Olivia, Susanna eller Amanda såg att Dennis och Martin följde efter dem. Inte förrän de beställt och satt sig.

”Vad fan är det med dem?” frågade hon irriterat och nickade mot killarnas bord. Hennes vänner vände sig och tittade utan att försöka dölja det.

”De är ju söta”, sade Amanda och fnissade.

”Jag tycker de är skitläskiga”, sade Olivia. ”Tror ni de förföljer oss?”

”Vad då förföljer?”

”Ja, de var ju i skoaffären också.”

”Äsch, du är bara paranoid. Varför skulle de göra det? Brukar inte du tro gott om alla?”

”Jag försöker. Men det är inte alltid så lätt. Kolla på hans ögon, liksom. Helt djävla galna.”

De åt under tystnad, och när de var klara klädde de på sig och gick ut. Olivia såg hur deras ”förföljare” gjorde likadant, och hon kände hur håren i nacken reste sig.

”Klarar du dig nu då?” frågade Amanda.

”Jag tror det”, svarade Olivia.

”Bra. Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, sade Susanna. De kramades och sade hej då, och Susanna och Amanda gick till spårvagnarna, medan Olivia styrde stegen mot centralstationen.

Ingenting kommer att hända. Jag behöver inte oroa mig.

Om hon bara visste hur fel hon hade.

Förföljd, del 2

När stöveln gled på tappade hon nästan balansen. Både Susanna och Amanda ramlade och satte sig på baken. De tittade på varandra och bröt ut i gapskratt. ”Olivia” slog lätt ryggen i väggen bakom henne. Hon tittade ut över havet av människor och log.

De är så vackra, tänkte hon och strök undan håret som fallit framför ögonen. Hon lät blicken glida över lokalen, och fastnade på en ung man som öppet stirrade på henne. Under en svart Adidaskeps stack brunt, ostyrigt hår ut. Det fick henne att tänka på en fågelskrämma under Halloween. Under en sekund möttes deras blickar. Hon kände en rodnad leta sig upp för halsen och slog snabbt ned blicken. Ur ögonvrån såg hon att han fortfarande tittade på henne, men hon vägrade titta åt hans håll.

”Nästa också?” frågade Susanna (Petra), fortfarande skrattande, och torkade bort en tår med baksidan av handen.

”Vad?” frågade Olivia skrämt och vände uppmärksamheten tillbaka till sina vänner.

”Ska du testa den andra också?”

”Nej”, sade Olivia frånvarande. ”Nej, det är för jobbigt.”

”För jobbigt? Men det är ju halva grejen”, sade Amanda och skrattade.

Varför stirrar han så?

”Kan vi inte gå och äta? Jag är hungrig”, sade Olivia och tittade vädjande på sina vänner. De tittade på varandra och ryckte på axlarna.

”Visst”, sade de unisont.

För Dennis var Olivias undvikande blick som ett slag i magen. En röd slöja av raseri lade sig över hans synfält. Han hann bara ta två steg innan han kände hur någon höll fast honom i ena armen, men när han vände sig om var det ingen där.

”Lugna dig, för fan”, viskade Martin bakom honom. Dennis blinkade hårt en gång och såg sig omkring. Det hade uppstått ett tomrum mellan honom och de övriga i butiken, och de tittade skrämt på honom. ”Du får inte tappa kontrollen så där. Släpp skohornet.”

Dennis rynkade pannan. Skohorn? Han tittade ned, och såg att han mycket riktigt höll ett blått skohorn i högra handen. Han släppte det och det skramlade när det nådde stengolvet.

När plockade jag upp det?

Hans käkar värkte och huvudet dunkade. Med darriga händer tog han av sig kepsen och torkade sig i pannan med baksidan av handen. Han dröp av svett. Hur fan gick det här till? Han tittade mot Olivia. Hon satt på golvet och försökte dra av stöveln och verkade inte ha sett något. Han andades ut. Det var inte förstört, han kunde fortfarande få henne.

Martin bad om ursäkt till de uppskrämda kunderna. Han förklarade snabbt att Dennis blir så ibland, men han kan inte hjälpa det. Förlåt så mycket, jag ber verkligen om ursäkt. Sedan sprang han ikapp Dennis, som följde efter Olivia mot McDonald’s. Han suckade djupt.

”Gotta catch ’em all”, mumlade han för sig själv när han saktade in bredvid Dennis.

”Sade du något?” frågade Dennis utan att ta blicken från tjejerna som gick en bit framför dem.

”Vad? Nej. Jag har inte sagt något.”

”Bra”, sade Dennis.

Martin himlade med ögonen och hoppades att Dennis inte såg det.

Förföljd, del 1

Det vore på alla sätt fel att säga att Dennis letade efter henne. Det var mer att hon råkade befinna sig just där hans blick vilade. Han döpte henne till Olivia. Olivia med det svarta håret och rödmålade läpparna. Kontrasten fick Dennis att rysa av vällust.

”Hon?” frågade Martin.

Dennis vände sig mot honom och nickade.

”Hon”, bekräftade han.

”Du ska inte ta alla tre då?”

Martin skrattade och blinkade åt Dennis som ignorerade honom och istället vände sig mot Olivia igen. Han ryckte till. Han hade inte ens sett de två andra.

Andrea och Petra, tänkte han.

”Nej”, sade han. ”De är oviktiga.”

Runt omkring dem drog sommaren sitt sista andetag. Dagarna var fortfarande varma, men under kvällarna regerade hösten och gjorde dem råa och mörka. Det var eftermiddag, och Nordstan var fullpackad med människor. Alla på sitt eget ärende, ingen hade tid för någon annan. Olivia och hennes vänner stod utanför en skobutik. De såg ut att, med vida gester, diskutera om de skulle gå in eller inte. Dennis och Martin stod vid bankomaterna en bit längre bort. De betraktade nu under tystnad tjejerna. Till slut bestämde de sig för att gå in i affären, och Dennis och Martin följde efter.

Den fräna doften av läder och skinn slog emot dem redan innan de hade kommit in på butikens område. En våg av illamående sköljde över Dennis. Han rynkade näsan.

Äckligt.

Han tittade sig runt i havet av människor som testade skor eller väntade på sina respektive. Olivia syntes inte till, och en klump av panik trängde fram i Dennis hals. Han greppade Martins arm, hårt, och tittade sig nervöst omkring.

”Ser du dem?” frågade han oroligt.

”Släpp mig, det gör ont.”

”Ser du dem!?”

Han drog Martin till sig, höll fast hans blick med sin och klämde hårdare runt hans arm. Svett bröt fram i Martins panna och han bleknade märkbart.

Den här gången dödar han mig, tänkte han skräckslaget. Han vände bort blicken från Dennis iskalla, blå ögon. Sedan fick han syn på henne. Hon satt på en liten stol vid en spegel och försökte, med hjälp av sina vänner, dra på sig ett par svarta stövlar. Han tog tag i Dennis och ruskade om honom.

”Där”, sade han och pekade med sin lediga hand. Dennis släppte honom med blicken och tittade dit Martin pekade. Han såg henne, och andades lättad ut. Martin ryckte loss armen från hans nu kraftlösa grepp. Han drog försiktigt upp ärmen på tröjan och såg röda märken efter Dennis hand.

Olivia satt framåtlutad över stolen. Andrea och Petra satt på huk på golvet framför henne och de försökte gemensamt dra på en svart stövel. Den andra stod orörd bredvid. Hennes raka, svarta hår föll framför ansiktet och dolde de bleka kinderna och blå ögonen. Vid varje ryck för att dra på stöveln skymtades de rödmålade läpparna och Dennis kände än en gång ett habegär utan dess like.

Stöveln gled på och ett förvånat litet utrop undslapp de tre vännerna. Petra och Andrea ramlade bakåt och satte sig klumpigt på golvet. De började skratta hysteriskt. Olivia tittade leende upp, och hon såg att han betraktade henne.

Deras blickar möttes.