Besök, del 2

Han ställde sig bredbent framför mig och flinade. Ful som stryk var han, precis som förr i tiden. Bruna, ojämna tänder med snus som ramlat ner över de två mellersta. Det krossade porslinet skar in i mina armar och ben, och huvudet dunkade efter smällen. Blod rann från pannan ner i ögonen, men jag kunde inte ens förmå att blinka bort det. Sten tittade på mig och skakade sorgset på huvudet. Desperat började jag krypa bakåt på armbågarna, glaset skar in längre och blodet lämnade röda märken på golvet. Monstret framför mig log. Han tog tag i bordet med sin lediga hand och välte över det. Det slog i golvet med en hög smäll och slog omkull stolarna. Jag kved olyckligt, och Sten gick ytterligare ett steg närmare. Han tog ett nytt tag om slagträet med båda händerna, höjde det över huvudet. Tungspetsen kikade fram mellan de blottade tänderna. Han log fortfarande. Jag rullade åt höger, kände hur porslin pressades in i ryggen, armarna, magen. Träet slog ned bara någon decimeter från mig, slog sönder golvet och studsade upp igen. Sten tappade balansen och stapplade bakåt. Jag rullade över på rygg, sträckte mig efter en av de liggande stolarna och kastade den med all kraft mot Sten. Jag skrek. Av ursinne. Av smärta.

Han lyckades få upp armarna framför ansiktet och stolen slog emot hans underarmar. Innan slagträet slog i marken var jag uppe på fötter. En spark mot hans smalben, ett knä i ansiktet. Han stönade, vek sig, gick ned på knä.

”Ska vi skita i det här, eller?” frågade jag flåsande.

Sten tittade på mig under sänkta ögonbryn. Hans panna var blank av svett, och hår hängde ned över ansiktet.

”Ja, det kanske är lika bra”, sade han. Han skrattade till. Jag stämde nervöst in i skrattet. Darrhänt ställde jag upp en stol och satte mig på den. Sten sjönk långsamt ned mot golvet.

Den djäveln!

Innan jag hunnit resa mig upp stod han än en gång framför mig, än en gång med slagträet i ett fast grepp.

”Fast…”, sade han med låtsad eftertänksamhet. ”Vi kan ju lika gärna slutföra det, eller hur?”

”Du anar inte vilket as du är.”

Han skrattade. ”Kanske inte, men jag kan gissa.”

Har bara en chans.

Jag kastade mig mot honom, slog honom till golvet och slöt fingrarna runt pistolen han hade i byxlinningen. Tyngden från den gav mig mod. Jag ställde mig upp med pistolen riktad mot Stens huvud.

”Nu tar det slut”, sade jag. ”Nu tar det här helvetet slut.”

Sten bleknade, hans nyligen svettiga ansikte var nu helt torrt. Jag skrattade. Högt. Med båda händerna höll jag pistolen stadigt. Högra foten satte jag mot hans bröst och tryckte ned honom mot golvet. Hans ögon spärrades upp. Skräcken han utstrålade stärkte mig. Aldrig hade jag varit så lycklig. Aldrig skulle jag bli lika lycklig igen.

Besök, del 1

På ett ögonblick tömdes vardagsrummet. Den bruna skinnsoffan jag fått av min moster, det nyköpta matsalsbordet med kristallkronan hängandes över, bokhyllan fylld med populärförfattare och bestsellers. På bara en sekund var allt borta. Kvar fanns endast jag, Christian, och århundradets största skitstövel i form av Sten. Det var inte första gången Sten kom och hälsade på mig utan mitt tillåtande, men om jag fick bestämma skulle det vara hans sista. Ingen kommer långt med krossade knäskålar och utslitna ögon.

Sten var stor. Mycket större än mig. Och han hade ett djävla slagträ av metall i handen, och i byxlinningen, under tröjan, såg jag konturerna av en pistol.

Djävla skit, tänkte jag. Hur kunde jag låta honom komma in i huset osedd?

”Kom igen Sten”, sade jag mjukt. ”Vi var ju polare en gång i tiden, för fan.”

Bjässen framför mig böjde huvudet bakåt och undslapp sig ett gapskratt.

”Christian lilla, det var innan du sålde dig som en smutsig liten hora till Olof och förrådde både mig och Gunilla. Inte nog med det. Du hade stake att låna pengar av henne innan du förrådde henne! Och nu tror du att jag ska skona dig för att vi var kompisar en gång i tiden!?”

Jag ryggade tillbaka. Det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle gå. Sten tog ett steg mot mig. Han torkade av svetten på händerna mot T-shirten och tog ett bättre grepp om slagträt. Jag tittade mig desperat omkring. Fanns där ingenting jag kunde använda?

Om jag ändå hade tagit med mig pistolen.

Sedan några år tillbaka hade jag haft problem med blåsan. Flera gånger per natt var jag tvungen att springa på toaletten, och vanligtvis var jag paranoid nog att ta med mig ett vapen. Men inte i natt. Nej fan, inte i natt.

Plötsligt drog han armarna bakåt och svingade slagträt mot mig med förödande kraft. Jag hann precis ducka, och kände vinddraget i håret.

En träff och det är ute med mig. Han kommer krossa min djävla skalle!

En min av förvåning svepte över Stens ansikte när jag duckade undan. Han lyfte armarna för att slå igen. Jag hoppade snabbt ett steg åt häger och slog honom så hårt jag kunde i sidan. En intensiv smärta blommade genast upp i handen. Han tappade andan och stapplade bakåt, och jag backade bort från honom.

”Lugna ned dig, för fan!” ropade jag. Jag slog i något, förmodligen bordet. Sten rätade på sig. Han andades tungt men behärskat. Någonstans i mitt inre beundrade jag honom för hans lugn. Samtidigt hatade jag honom för det.

”Lugna ned mig? Vad ska vi göra då? Prata om det?”

Han rusade mot mig. Den här gången hade jag inte samma tur. Han greppade mig runt halsen och kastade mig över bordet. Jag föll framstupa över det och ljus, glas och tallrikar från gårdagens middag slog i golvet med mig. Jag lyckades ta emot mig med armbågarna men slog ändå huvudet hårt i golvet. Med ens blev allt suddigt. Bordet kastades åt sidan, och jag såg hur Sten klev fram mot mig, tornade upp sig framför mig.

Herregud. Djävla skit!