Recension: Under the Dome av Stephen King

Under the Dome, av Stephen King, utspelar sig i den fiktiva staden Chester’s Mill i Maine. Det är bara några dagar kvar till Halloween, och livet lunkar sakta på. Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat med dåliga minnen från Irak, är på väg att lifta bort från staden när en osynlig barriär faller ned över staden. Ingen kan ta sig därifrån, ingen kan ta sig in. För de flesta i staden är detta en mardröm, men inte för Big Jim Rennie. För honom är barriären det bästa som kunde hända. Det är hans chans att få den totala politiska makt han drömmer om. Barbie blir utsedd av den amerikanska regeringen att styra staden i krisen, något som Big Jim inte alls tycker om. Och det är inte bara Big Jim som ogillar Barbie. Hans son, Junior, har också han ett särskilt hat reserverat mot honom. Nu är det upp till Barbie och hans vänner att inte bara överleva själva, utan också försöka rädda Chester’s Mill från detta underliga fenomen som ingen kan förklara.

Under the Dome är den första boken (förutom Carrie) av Stephen King jag läst som inte är en del av Det Mörka Tornet. Det är en tjock bok, 877 sidor för att vara exakt, och den tog mig lång tid att komma igenom. Men oj, vad bra den är. King har ett språk utan dess like. Hans förmåga att fånga människor i både tal, handling och tanke är häpnadsväckande. Såväl antagonister som protagonister är otroligt välgjorda. Vad som skiljer Under the Dome från många andra böcker jag läst är att det inte görs någon skillnad på hjältar och skurkar. Alla får lika mycket plats, och det sker ingen särbehandling för ”ena sidan”.

Utöver att alla personer känns mycket realistiska är boken också fylld av en gigantiskt persongalleri. Det är mycket namn att hålla reda på, och mycket agendor. Men efter ett tag kommer man i det och inser att allt kanske inte är nödvändigt att hålla reda på. Det är ingen deckarhistoria. Det är snarare en… Science fiction-, dystopisk och politisk roman. Du behöver inte hänga med i alla detaljer, berättelser flyter på ändå.

Stephen King är utan tvekan en av vår tids största populärförfattare. Hans stämpel som skräckförfattare borde vara borttvättad sedan länge, tycker man, men den verkar hänga kvar. Något som jag tycker är mycket synd. Under the Dome är ingen skräckroman, men många som inte uppskattar skräcklitteratur kanske drar sig för att läsa den för att namnet Stephen King står på framsidan. Försök ignorera det. För även om karaktärer dör till höger och vänster är det ingen klassisk skräck vi talar om. Nej, det här är någonting annat.

Betyg

Språk: 9

Handling: 8

Totalbetyg: 17/20

Läs också:

Revolvermannen (1982, nyutgåva 2003) är första delen i Stephen Kings episka serie Det Mörka Tornet om revolvermannen Rolad Deschain. Serien är inspirerad dels av Sagan om Ringen, dels av Sergio Leones Den onde, den gode, den fule. Berättelsen tar plats i ett universum parallellt med vårt, och det finns gott om likheter. Det är en historia full av mysterier och lösa trådar. Genren kan bäst beskrivas som westernfantasy, men i de följande böckerna förändras saker drastiskt när fler huvudpersoner introduceras. Det Mörka Tornet är bland det bästa jag läst, och jag rekommenderar den starkt till alla.

Betyg: 19

Recension: Mörkrädd av Andreas Roman

David är sjukt mörkrädd. På ett sätt som inte går att jämföra med vanlig skotofobi. Hans rädsla för mörkret har följt med honom ända sedan barnsben, och den visar inga tecken på att försvinna. Efter terapi bestämmer han sig för att hyra en stuga uppe i norrlands skogar. Där ska han bo ensam tills hans rädsla försvunnit. Men det går inte som väntat. När natten tränger sig på är det någon som vill in.

Mörkrädd är Andreas Romans sjunde roman, och hans debutroman inom skräckgenren. Tyvärr finner jag den inte alls lika bra som hans tidigare böcker. Språket är halvdant och handlingen känns lite stel. De partier som är bäst är tyvärr också de som är sällsyntas, nämligen dialogerna. Roman är duktig på det där med tal. Dock utspelar sig större delen av boken i stugan i skogen. Natt efter natt efter natt. Efter ett tag blir det bara för mycket. Nätterna flyter ihop, de upprepar sig och blir otroligt enformigt. Att Roman inte lyckas fånga skräckkänslan särskilt bra ställer också till lite problem. Grejen med en skräckroman är ju att man ska bli rädd, eller hur? Tyvärr blir jag inte det av Mörkrädd. Däremot förstår jag Davids rädsla. David är rädd. Djävligt rädd. Jag önskar bara att jag kunde känt åtminstone lite av det.

Egentligen finns det inte mycket mer än så att säga om Mörkrädd. Det är en okej skräckdebut av en i övrigt ganska stark författare.

Betyg

Språk: 5

Handling: 5

Totalt: 10/20

Läs hellre:

Vigilante, 2006.

Vigilante handlar om Marcus, en ung man som fått nog av dagens ytliga sociala samhälle. Han bestämmer sig för att någon måste sätta stopp för idiotin. Någon måste förhindra våldtäkter, rökning i busskurer och misshandlar. Och om ingen annan gör det får väl han ta tag i det. En intensiv historia som ger en kuslig bild av människan.

Betyg: 14

Bad

Hon föste försiktigt bort skummet med sin vänstra hand. Den högra höll hon strax under vattenytan, med två fingrar pekande upp mot taket. Hon höll andan och förde långsamt handen uppåt. När fingertopparna bröt vattenytan log hon svagt. Hon fortsatte höja handen, och stannade när knogarna var ovanför ytan. Då bytte hon riktning, och förde istället handen långsamt nedåt, mot badkarets botten. Handen sänktes, vattnet bröt ljuset, förvrängde fingrarna, Denise log. Ett plötsligt knackande på badrumsdörren fick henne att rycka till.

”Vad gör du där inne?”

Han lät otålig.

”Jag badar.”

”Tänkte du ligga i hela djävla dagen, eller?”

”Låt mig vara!”

En tryckande tystnad lade sig. Denise höll andan. Sedan hördes en hög smäll och dörren skallrade på sina fästen. Denise reste sig halvt upp ur badkaret och skrek:

”Du är ju för fan inte klok! Gå härifrån!”

Tystnaden svarade henne.

”Henrik? Snälla, låt mig bara ha den här stunden för mig själv?”

Mer tystnad, innan hon kunde urskilja svaga fotsteg som var på väg bort. Denise gled långsamt tillbaka ner i vattnet och lät det svälja henne. Bara två bleka knän stack upp som öar i en stilla ocean. På toalettstolen, handfatet och golvet stod levande ljus. En söt doft av vanilj blandad med rosor låg i luften. Det var varmt, kvavt, syrefattigt. Men under ytan märkte inte Denise något av det. Under ytan var hennes egna värld. En värld av ljud. Nagelns knackande mot badkarskanten förstärktes och tycktes eka runt omkring henne. Kranens långsamma droppande var nästan öronbedövande, trots att hon knappt märkte det. Det bästa av allt var att hon var helt ensam. När yttervärlden inte hördes fanns den inte. Därför älskade hon att sjunka ner i badkarets ljumna, smutsiga vatten.

Hon hade inte alltid tyckt om vatten. Nej, verkligen inte. Innan hon träffade Henrik stod hon knappt ut med det. Hon blev äcklad, rädd och alldeles kall inombords. En fobi sedan barnsben. Men snart visade det sig att även han ogillade vatten. Till att börja med var det en kul gemensam nämnare, något de kunde skoja över och skratta åt när de följde med vännerna till stranden. Sedan blev det hennes enda tillflyktsplats. Det var bara där hon kunde vara helt i fred. Bara där han inte kunde följa efter. Även om det så bara var badkaret.

Hon lade armbågarna på badkarskanten, lät fingertopparna hänga i vattnet. Sedan stängde hon ögonen och lutade sig bakåt. Huvudet fann väggen och sjönk sedan ned till handduken hon lagt bakom sig. Varmt och skönt. Och alldeles ensamt. Men inte länge till. Snart skulle hon vara tvungen att gå upp. Hon tittade på sina skrynkliga fingrar och suckade. Sedan reste hon sig långsamt upp, drog ur proppen och lät vattnet virvla ned i avloppet. Hon satte på duschen och sköljde snabbt av sig innan hon gick ur och torkade sig. Noga. Med långsamma rörelser tog hon på sig kläderna. En stund hon där, vid dörren, tvekandes, innan hon tog ett djupt andetag och låste upp.

”Så du är färdig nu? Det var fan på tiden!”

Hon suckade. Och längtade redan tillbaka till vattnets frid.

Tröjan

Vår. De tjocka tröjorna försvann, ögonen doldes av solglasögon, och en kväljande stank av svett spred sig i de trånga korridorerna i köpcentret. Glass, skrikande barn och kvav luft. Med jackan i handen gick jag rastlöst mellan affärerna, väjde för stressade föräldrar med stora barnvagnar och svettluktande, medelålders män iklädda smutsiga, missfärgade linnen.

Jag armbågade mig fram, tog emot och skrek förolämpningar till höger och vänster. Till slut nådde jag en butik. Den var full av kläder. Jag visste precis vad jag var ute efter: en tröja –kortärmad, billig och snygg. Inga specifika krav, tänkte jag, för med specifika krav kommer jag inte finna något.

Ett butiksbiträde, för stunden släppt av de övriga vildsinta kunderna, gick stressat förbi mig. Jag kastade mig efter henne och tacklade henne. Hon föll och satte sig tungt på baken. Förvirrat såg hon sig omkring, sedan såg hon mig. En kund! Hon sken upp.

”Vad kan jag hjälpa er med?” frågade hon plastigt artigt.

”Jag söker efter ett plagg”, svarade jag.

”Ett plagg? Vad för plagg?”

”En så kallad T-shirt. Den ska vara billig, och den ska vara snygg.”

Hon rynkade pannan. Ögonen skymdes av ögonbrynen. För en sekund blev hennes ansikte helt tomt på uttryck, sedan fångade hon min blick igen.

”Vad kan jag hjälpa er med?”

”Ööh…”, sade jag. ”Jag skulle vilja titta på tröjor. Kortärmade, snygga och billiga.”

Tomheten föll över henne igen. Hon reste sig långsamt, utan att titta på mig, och gick därifrån. Jag skakade långsamt på huvudet.

Ingen servicekänsla.

”Kan jag hjälpa er med något?” sade en röst bakom mig. Jag vände mig om och stirrade in i ett par mörka ögon. De satt djupt. Alldeles för djupt. Jag kände mig svagt illamående. Det var som att stirra in i två brunnar. Brunnar, i vilka vattnet sinat och små grodor hjälplöst sprattlade på botten.

Stackars grodor.

”Ja”, sade jag när jag återfått handlingsförmågan. ”Jag söker en tröja. Kortärmad, billig, och snygg.”

Mannen med de djupa ögonen log. Han vände sig halvt om och pekade och sade:

”Där har ni de snygga tröjorna, och där borta”, han pekade åt ett annat håll. ”finns de billiga tröjorna. Var det något mer?”

”Nej, du missförstår mig”, sade jag. ”Jag söker tröjor som är både snygga och billiga.”

”Nu är du löjlig.”

”Vad då löjlig? Jag vill bara ha en tröja som ser både bra ut och inte kostar skjortan. Bildligt talat.”

”Sluta.”

”Där har du billiga tröjor, där är snygga. Mer än så kan jag inte hjälpa dig med.”

Jag suckade.

”Vet du någon annan butik som kan hjälpa mig?”

”Låt mig tänka. Hm. Med en sådan orimlig önskan, nej.”

”Men det var då fan.”

”Gå härifrån!”

”Sluta nu.”

”Du är förvisad från den här butiken.”

”Du är ju inte klok!”

”Stick!”

”Ja, ja. Jag ska.”

”Bra.”

Jag började irriterat gå därifrån. Jag kände hans blick bränna i ryggtavlan. Jag stannade, vände mig långsamt om.

”Grodmördare”, spottade jag fram.

Han slog händerna för munnen. Tårar började fylla hans ögon. Jag log. Bra, nu kan grodorna kanske komma därifrån.

Slutet för följetongen - början på något större

God dag, go’vänner.

Ett gäng mindre berättelser, och en längre i fyra delar ligger nu uppe här på K-skrivet. Från början var planen att ha en följetong varje månad, men redan efter en månad tänkte jag ändra på det. Istället har jag nu börjat arbeta på ett annat, större, projekt. Men mer om det senare. Först ska jag förklara varför jag lägger ner följetongen. För det första: en novell á 2000 ord per månad kräver mycket jobb. För mycket jobb, i nuläget. Kanske hade det fungerat bättre om jag hade haft mer tid. För det andra: att skriva en lite längre berättelse i små delar (ca 500 ord per del) är väldigt omständigt. Varje del måste ha en början och ett slut, och det är svårt att få ett bra flyt i det hela. Samtidigt blir det svårt att ha längre delar på bloggen, då inläggen i så fall skulle bli väldigt långa.

Därför slutar jag med följetongen, för nu.

Istället påbörjar jag ett nytt, större och mer krävande projekt. Motsägelsefullt, inte sant? Det nya projektet utspelar sig i en värld där fantasy och sci-fi existerar sida vid sida. Egentligen finns det två stora anledningar jag skrotar det förra projektet och påbörjar det här. Jag vill ha en värld och karaktärer att utforska, och på bara 2000 ord finns ingen plats för det. Den andra anledningen är att jag inte har tid att komma på nya personer, platser, plotter, början och slut hela tiden. I och med det här projektet kommer jag ha en början, ett gäng personer och en grundidé. Sedan kommer jag arbeta utifrån den, utan att behöva känna kravet att jag bara har 2000 ord på mig att slutföra det.

Jag kommer fortfarande försöka publicera ett avsnitt varje lördag, men allt som oftast kommer en scen behöva mer än 500 ord. I de fallen kommer jag försöka publicera hela scenen i flera delar i flera dagar på rad. 500 ord per dag.

Samtidigt kommer jag försöka hålla torsdagsberättelserna igång. Två bokrecensioner lär dyka upp snart, samt en artikelliknande text med namnet Kill your darlings.

När första delen av den nya berättelsen kommer upp vet jag inte riktigt. Än så länge är allt i planeringsstadiet, men med lite tur kanske det kommer en del redan nu på lördag.

Då så, det var allt för den här gången. Håll ögonen öppna efter fler uppdateringar. Har också lite planer på en skrivdagbok, men vi får se. Tills dess, ta hand om er, så ses vi snart i Juhnskogen.

Hemfärd, del 2

En tung hand föll på Rickards axel. Han stelnade till. En kall kår löpte längst hans rygg. Han vågade knappt andas. Omgiven av mörker, och alldeles ensam. En hand på axeln. Flåsande, illaluktande andetag i nacken. Han blundade, svalde, och tvingade sig ta ett steg framåt. Sedan ett till. Genom en gran skymtade han ett svagt ljus. Ännu ett steg. Flåsandet blev mer avlägset. Tyngden på axeln lättade. Ett steg. Ljuset blev tydligare. Den unkna lukten var borta. Handen på axeln också. Klumpen i halsen släppte. Lustigt, han hade inte lagt märke till den förrän den var borta.

Han klev upp för trappan till altanen, drog handen längst väggen. Han välkomnade ljudet av gummi mot trä. Lamporna avslöjade röda fläckar på väggen, avlägsnade mörkret tillfälligt. Men så blinkade lampan till. Rickard stannade igen. Ljuset slocknade. Han kunde skymta den vita dörren i det i övrigt svarta landskapet. De rosslande andetagen närmade sig. Han stoppade händerna i byxfickan, fick tag i nycklarna, och fumlade fram husnyckeln. Fotsteg närmade sig från andra sidan altanen. Nyckeln gled in i hålet utan problem, men han kunde inte vrida den.

Är den redan öppen?

Han tryckte ned dörrhandtaget och drog, men dörren gick inte upp.

Nej! Det är en mardröm. Sluta, sluta, sluta. Väck mig, någon!

Han försökte vrida nyckeln igen. Fortfarande ingenting. Luften började lukta illa. Gammal fisk och urin.

Tryck in dörren.

Med axeln tryckte han in dörren samtidigt som han vred om nyckeln. Han slet upp dörren, drog ur nyckeln och snubblade in.

I ett mörkt hörn satt hans mor. Huvudet hängde kraftlöst, och hennes kläder var fläckade av blod. Rickard skrek och vände sig mot dörren igen. Han försökte dra igen den, men någonting var i vägen. Lukten av urin spred sig i rummet. Rickard kände värmen sprida sig från skrevet ned för högra byxbenet. Dörren gick inte att stänga. Askgrå fingrar trevade längst dörrkanten, vägrade släppa taget.

”Släpp in honom”, viskade hans mor tätt intill hans öra.

Han vände sig panikslaget om. Ingen där. Hörnet där mammas lik nyss låg var tomt. Dörren gled långsamt igen, vänta otåligt på att någon skulle stänga den helt. De grå fingrarna hade försvunnit. Han tryckte ned dörrhandtaget, och stängde försiktigt dörren. Halsen brände. Värmen längst benet övergick till kyla. Lukten av urin fanns kvar.

”Rickard?” hördes en orolig röst från övervåningen. ”Rickard, är det du?”

Rickard suckade lättat. Han vred om låset på dörren och lutade sig mot den.

”Ja, mamma”, sade han. ”Det är jag.”

”Mår du bra?”

Han tvekade. Kastade en blick mot dörren. Han tände ljuset, tittade i hörnet.

”Jag mår bra”, sade han. ”Jag mår bra.”

Förföljd, del 4

Bussen var nästan ensam på vägen. Lyktorna svepte över vägen och gjorde mörkret omkring en nyans svartare. Vägen kantades av täta buskar och träd som hängde ut och piskade fönstren i förbifarten. Olivia satt några säten bakom chauffören. Hennes väska låg på sätet bredvid henne. Någonstans längre bak satt han. Men inte långt bak. Han studerade henne. Hon kände det.

”Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, hade Susanna sagt. Jag vill tro på det. Jag måste tro på det. Han råkar bara vara på samma ställen som mig. Han råkar bara ta samma buss hem. Han råkar bara bo mitt ute i skogen. Varför har jag inte sett honom innan? Så många bor inte här ute. Fanfanfan.

Hon tryckte händerna mot varandra mellan knäna. Det här skulle gå bra. Det här skulle gå alldeles, djävla utmärkt. Hon såg sig nervöst över axeln. I sätet bakom henne satt en man i fyrtioårsåldern, rastlöst tuggande på ett tuggummi. Han luktade sprit. Lite längre bak satt mycket riktigt han. Han såg ut att rastlöst titta ut genom fönstret, kanske betrakta sin egna spegelbild i de mörka glaset. Olivia vände sig framåt igen. Hon andades ut. Förmodligen hade Susanna rätt. Hon var kanske lite paranoid, trots allt.

Dennis hade varit noga med att sätta sig tillräckligt långt bak för att hon inte skulle bli orolig, men ändå såpass nära att han kunde hålla koll på henne. Han tyckte han hade lyckats ganska bra. Ända sedan bussen lämnat stationen hade han granskat henne. En gång hade hon vänt sig om, tittat mot honom, men till och med då hade han hållit blicken fäst vid henne. Fast då genom rutans reflektion.

Det var inte långt kvar innan slutstationen när hon äntligen rätade på ryggen och lyfte väskan till knäet. Dennis tryckte snabbt på stoppknappen och väntade. Mycket riktigt, när bussen stannade reste sig Olivia upp och gick ut. Dennis följde efter.

Den kalla nattluften sköljde över dem när de gick av bussen vid en ensam hållplats ute i ingenstans. Olivia drog jackan tätare kring kroppen och började snabbt gå in på en liten väg som sträckte sig in i skogen. Dennis gick en bit bakom, med lugna, bestämda steg. När bussen var borta hörde han hennes ojämna, darrande andetag. Hon var rädd. Mycket rädd.

Du har ingenting att vara rädd för, tänkte Dennis. Här finns ingenting. Bara du. Bara jag.

Liksom Dennis hörde henne, hörde hon också honom. Trots hjärtats bultande i öronen, trots sina skräckslagna rossliga andetag, kunde hon höra honom. Hon hörde hur han slickade sig om torra läppar. Hur han svalde utan saliv. Hon hörde honom. Hon kände honom. De svettiga händerna. Det envetna bultandet i skrevet.

När han ökade stegen började hon springa. Men han var snabbare. Han kastade sig över henne, tryckte ned henne mot marken. Hon kände honom. Hans händer över hennes kropp. Hon hörde honom. Hans flåsande i hennes öra. Hans beska andedräkt mot hennes ansikte.

Hon var vackrare än någonsin. De röda läpparna, det svarta håret. I natten blev kontrasten ännu tydligare. Han tryckte sig mot henne, höll fast henne. Med en trevande hand fick han tag på en sten. Vass, trubbig, oviktigt. Viktig.

Ett slag. Rött.

Röda läppar.

Svart hår.

Rött blod.

Hon var vackrare än någonsin.

Gotcha!