Outline

Jag testar något nytt. Jag outlinar en hel novell innan jag skriver den. För mig är det nytt. Jag ska förklara hur det brukar gå till när jag skriver noveller (eller arbetar på min roman också, för den delen).

Först kommer jag på ett ämne. Detta sker på alla möjliga sätt. Min novell Dödsväntan till exempel kom jag på när jag läste en annan novell med samma tema, nämligen en man som visste att han bara hade tjugofyra timmar kvar att leva. Jag tyckte ämnet var så otroligt bra att jag helt enkelt bestämde mig för att göra en egen tolkning av det. Ett annat sätt kan vara tänk om… eller vad skulle hända om…, något som också kan ge en hel del bra ämnen.

Sedan är det dags för planeringen. För Dödsväntan var planering en snabb övergående fas - den fanns inte. Jag visste vad jag ville skriva, så jag satte igång. Visst, jag hade några idéer på vad jag skulle ha med, men det allra mesta i berättelsen dök upp allt eftersom. Jag gillar, som jag ofta sagt tidigare, att upptäcka vad som kommer hända i samma stund som det skrivs ned. Mitt skrivande är på så sätt helt och hållet själviskt, men mer om det en annan gång.

När planeringen är gjord (eller avsaknaden av den) är det dags för själva skrivandet. Ett tomt ark i Microsoft Word var det som gällde förr i tiden, nu använder jag mig av Scrivener, som är bättre på alla plan. Word använder jag mig numera bara av för att konvertera den skrivna texten till PDF.Vanligtvis skriver jag novellen från början till slut. Kanske skriver jag också om några scener mitt i, men jag brukar inte hoppa särskilt mycket.

När jag kommit igenom hela berättelsen brukar jag gå tillbaka och ändra saker jag inte är riktigt nöjd med. Om det handlar om någon dialog eller miljöbeskrivning. Då är det också dags att ta bort de stycken som inte hör dit eller passar in. När detta är klart läser jag kanske igenom den. Jag är otroligt lat, och är inte mycket för att korrekturläsa. När den är färdigskriven är den färdig, brukar jag gå efter. Något jag jobbar på att bli bättre på.

Och med det är novellen klar. Några veckor senare när jag läser den igen och inser att den skulle kunna bli mycket bättre brukar jag skriva en reviderad version. Dock brukar den nya versionen inte läggas upp någonstans, utan ligger och samlar damm i min mapp med färdiga noveller.

I detta nu sitter jag och arbetar lite med en ny novell. Och jag tänker testa ett helt nytt sätt att skriva på. Inte språkmässigt, ty språket är jag mestadels ganska nöjd med, men däremot hur jag lägger upp arbetet med den. Jag har hittills fyllt en A4 samt nästan två sidor i min anteckningsbok med idéer, samt i Scrivener sammanfattat alla scener jag vill ha med. Fördelen med att gått ifrån Word är att jag inte längre har all text i ett enda stycke, utan kan dela upp dem som jag vill och sedan markera dem beroende på hur långt jag har kommit i dem. Jag kör oftast med To Do, First Draft, Revised Draft, Final Draft samt Done, som är standard för scenstatus. På så sätt har jag full koll på vad jag behöver arbeta mer med och vad som är färdigt.

Där finns också möjlighet att ha anteckningar, antingen för varje scen eller för hela projektet, och i och med det kan jag ha all information på samma ställe. Mycket effektivare än att ha olika dokument för olika information.

När novellen är färdigskriven kommer jag den här gången låta den ligga ungefär en vecka (med alarm i kalendern) innan jag korrekturläser och reviderar den. Kanske kommer den i och med det redan från första stund den läggs ut hålla högre kvalitet än mina tidigare. Jag ska försöka hålla er uppdaterade om hur det går.

Om ni vill läsa Dödsväntan eller någon av mina andra noveller finns de på http://kapitel1.se/kristoffer-karlsson.

Trevlig midsommar.

Parfymmaffian

Hunden gnydde ynkligt, och en liten stund senare började också Fredrika känna den avskyvärda doften som med förvånande hastighet spred sig i huset. Corgin, vars namn nu var Olga, sprang mot hallen med sin matte tätt efter. Olga ökade farten och försvann från Fredrikas synfält när hon svängde till vänster mot ytterdörren. Morrandet byttes plötsligt ut mot ett förvånat skall. Doften blev starkare. Vad var det den luktade? Kanelbullar? Fredrika var inte säker. Så kom också hon runt hörnet, och hon stannade förskräckt.

”Parfymmaffian?”

”Det är vi!”

Fyra unga tjejer iklädda dagens populäraste modekläder och frisyrer stod i hallen. En tjock dimma av parfym stod runt dem. En av dem, den längsta tack vare sina höga klackar, höll Olga i ett fast grepp i famnen. Den stackars hunden gnydde, men gjorde inga helhjärtade försök att ta sig därifrån. Förmodligen var den halvt förlamad av parfymen.

”Vad gör ni här? Jag har inte sett er sedan… När jag tänker på det minns jag inte senast jag såg er”, sade Fredrika.

Parfymmaffians medlemmar log.

”Vi hade vägarna förbi”, sade en av dem.

”Jaha”, sade Fredrika.

”Vad har du gjort med altanen?”

”Jag tog bort den.”

”Varför det?”

”Den var till mer besvär än nytta.”

”Jaha.”

En tryckande tystnad uppstod. Bara parfymdimmans susande hördes. Olga hade somnat. Parfymmaffian skruvade på sig. En kollade in sina målade naglar, en annan betraktade en tavla föreställande en gul penna. Fredrika kliade sig bakom örat.

”Jaha”, sade hon. ”Vill ni ha te?”

I samlad tropp gick de genom huset. Omkring dem kröp tapeterna undan längst väggarna, och växterna drog sitt sista andetag innan de trädde in i dödens dal.

Det här huset är för evigt dömt, tänkte Fredrika. Kan de inte bara riva det och strö salt i jorden också, när de ändå håller på?

”Trevligt hus”, sade en av maffiamedlemmarna och strök ömt en sedan nyligen död växt. Olga, som nu bars av Fredrika, öppnade ena ögat och tittade på henne. Häxan mötte hundens blick och viskade:

”Sov du, sjunk in i den luktfria, djupa koma som också jag trånar efter men som jag ännu inte kan nå. Sov.”

Och hunden somnade.

Så ringde plötsligt telefonen. Fredrika kände en varmt glädje sprida sig i kroppen.

”Ta för er, ni vet var allt står”, sade hon till sina gäster och gjorde en svepande gest med armen innan hon snabbt gick ut ur rummet.

”Vet vi?” frågade maffiabossen. Sedan sken hon upp. ”Ja men det gör vi ju”.

De började plocka fram koppar, kastruller och te ur kökets enda lilla skåp och fyllde sedan på vatten i kastrullen och ställde den på spisen. De slog sig ned runt bordet som nyss inte funnits där, alla med benen i kors, och tog fram var sin tidning. Bossen tog fram sin mobil och spelade Lady Gaga, och de sjöng alla med.

Under tiden hade Fredrika plockat upp telefonen, men hade ännu inte svarat.

”Måste ju vänta på er”, sade hon och mötte vår blick. En kall kår spred sig längst berättarens rygg.

Måste hon göra så hela tiden? tänkte han och rös. Sedan sade han:

”Vänta en vecka, Fredrika. Klarar du det? En vecka med telefonen i hand utan att svara. Sedan ska du få din belöning. En vecka.”

Fredrika grimaserade men sade ingenting. I tanken förbannade hon den usling som var hennes berättare, men sade någonting, det gjorde hon inte.

Recension: Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov

Diamantsvärdet och Träsvärdet, del ett, är första boken i Svärdens Väktare av Ryssamerikanen Nick Perumov. Den handlar om Agata, dankerflickan som jobbar som tjänare i ett resande cirkussällskap; krigaren Fess som är på uppdrag i Chvalin; den unga kejsaren som har problem med Regnbågen – magikerna som mer eller mindre styr landet samt Sidri, gnomen, som reser tillsammans med de Friborna Tavi och Khan-Torog. Boken innehåller, som ni märker, en hel del olika personer, och trots att de inte har särskilt mycket gemensamt finns där en stor nämnare: Dödsregnet. Dödsregnet är ett oväder som drar fram över landet varje år, släpper sin gröna, kletiga och dödliga sörja över allt och dödar alla som råkar befinna sig utomhus. Det är ett fenomen som inte ens Regnbågens bästa magiker kan hindra.

Boken är mörk, och världen den utspelar sig i är otroligt grym och våldsam. Där finns alla möjliga vidunder och varelser, bland annat danker, alver, gnomer, orcher, hamnskiftare och troll. Alla underlägsna hunnerna – människorna – och alla söker hämnd.

Perumov har ett annorlunda språk, det är inget som jag är van vid, i alla fall. Och i början var det lite knepigt att läsa. Ryska ord (med ryska tecken) förekommer överallt, och ibland är det svårt att hänga med då jag inte har en aning om hur de ska uttalas. Men det ger ändå stor kraft till dankernas språk, som just är meningen att vi inte ska förstå.

Jag tycker Diamantsvärdet och Träsvärdet är en bra bok. Världen är otroligt mystisk och svår att greppa, både för oss läsare och för de som lever i den. I en intervju sade Perumov att han bakade in mycket av vår världs problem i boken, och nu i efterhand märker man av dem. Rasism, förtryck och hunnernas kärlek till sig själva, samtidigt som Dödsregnet förpestar och förorenar världen. De har det inte lätt.

Språket är som sagt lite speciellt. Karaktärernas tankar pendlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv, och dialogerna kan ibland kännas stela. Men det är ingenting man inte kan leva med. Det är inte dåligt, bara annorlunda.

Betyg

Språk: 6

Handling: 8

Totalbetyg: 15

Läs också:

Mördarens Lärling, av Robin Hobb, är första delen i Berättelsen om Fjärrskådarna. Sonen är oäkting. Hans far är först i tronföljden, men som oäkta barn betyder det ingenting för honom. Han lärs istället upp till lönnmördare, och får utbildning i Färdigheten, en förmåga att ta sig in i andras tankar eller föra samtal över långa avstånd. Sedan födseln har han också Klokskapen, möjligheten att prata med djur, något som anses vara en hädisk och förbjuden magi. Riket står på avgrundens rand, och Sonen anses vara den enda som kan rädda det.

Betyg: 16

Jim handlar

Jim Bimm handlar. Han är i en stor affär. Så stor att han nästan kan gå vilse. En tanke viner om och om igen genom hans huvud. En tanke som ingen får veta vad den handlar om. Den består av fyra siffror: 6123. I en röd korg plockar han i frukt och grönsaker. Han lägger inte märke till vad han lägger i. Fyra gurkor, tre bananer, fyra tomater, ett äpple, sju päron.

Sextioettjugotre, tänker han och lägger tre potatisar löst i korgen.

Jim går vidare. Hans blick löper löst längst omgivningen. Där finns det mesta. Mejeriprodukter, bröd, pålägg, köttchark, och godis. Godis. Han stannar.

6123.

Han vill ha godis. Korgen ställer han på golvet, han tar en påse och en skopa och börjar med tungspetsen stickande ut i mungipan plocka på sig godis.

6123, 6123, 6123.

Bakom godiset finns en frysdisk. En tjej går förbi Jim där han står och plockar godis. Han följer henne med blicken. Hon ställer sig vid frysdisken, suckar, och drar bort locket. Under locket finns snabbmat i alla dess former. Pizza, lasagne, infryst potatis och köttbullar, gratänger. Jim blir hungrig, men glömmer nästan direkt bort denna nya känsla. Tjejen – en ung asiat med långt, silkeslent, svart hår, åtsittade vit t-shirt och kort kjol – suckar igen och tittar ned på läckerheterna. Jims blick fokuserar. Hon böjer sig framåt. Han zoomar.

Sex tio tjugo tre, sex tio tjugo tre, sex tio, sex, sex, sex…

Under kjolen skymtar han någonting. Någonting ljust grönt. Han andas häftigt in. Är det vad han tror det är? Det är det. Han skrockar förtjust.

Sedan tar det slut. Tjejen får tag på vad hon är ute efter, Snabbpytt, och reser sig snabbt. Jim suckar. Hon vänder sig om, och han inser att han fortfarande står och stirrar. Med misstänksam blick studerar hon honom.

”Ville du något, eller?” frågar hon.

En röd hetta stiger snabbt från hans bröst och sprider sig vidare över hans kinder. Förläget vänder han sig om, och går med raska steg mot kassan.

6123612361236123, tänker han panikslaget när han lägger upp varorna på bandet. Kassörskan tittar häpet på honom, men säger ingenting. När han lagt upp allt på bandet går han fram till kassan, han nickar åt kassörskan, som nickar tillbaka och ler nervöst.

”Var det bra så?” frågar hon,

”Sextioett tjugotre”, svarade Jim Bimm.

”Ursäkta?”

Han blir ställd. Vad hade han sagt? Åh, herregud. Han hade avslöjat sin kod. Han ser sig omkring. Kön bakom honom är lång. Alla måste ha hört. Skit också! En stor kille i skinnjacka och glänsande vaxat hår står bakom honom. Han ler.

Åh gud, han hörde. Han kommer döda mig och ta mitt kort! Jag måste snabba på.

Med flinka fingrar drar han kortet i maskinen, slår in koden och springer därifrån. Killen med skinnjackan tittar snabbt på den springande mannen, sedan på hans varor, tillbaka på honom, och han ropar:

”Öh, du! Du glömde något!”

Jim bryr sig inte. Han vill inte dö.

Kentrul: Agaila

Agaila diskade. Det var något hon alltid gjorde när hon var upprörd. De senaste veckorna hade varit värre än vanligt. Mycket värre. På något sätt hade kobolderna lyckats ta sig förbi alla besvärjelser hon lagt för att skydda trädgården och stugan. Sedan hade de förstört allt de hunnit med innan hon skrikande stormat ut ur stugan och jagat bort dem.

Irriterad staplade hon tallrikarna och glasen bredvid diskhon i höga torn. Hon nästan hoppades att de skulle falla och krossas mot golvet. Hon hoppades att de skulle dra med sig hennes ilska och förtvivlan, att för varje porslinsskärva skulle en del av det försvinna. Tills allt var borta. Det var en löjlig tanke, det visste hon, men den vägrade släppa taget. Ytterligare en tallrik. Snart hade hon inte fler. De skulle inte ramla. Men om hon ställde glasen ovanpå tallrikarna? Nej. Dumheter! Hon ruskade på huvudet.

Skärp dig nu, gamling, tänkte hon. Låt det inte reta upp dig. Det kunde varit värre. Var glad att de inte lyckades hitta din odling av Galörter istället för att vara arg för salladslandet.

Längst väggarna stod hyllor med böcker och glasburkar och -flaskor. De var fyllda med färgat pulver, malda ben från diverse smådjur, spindelväv, kentaursaliv, trollnaglar och diverse andra rariteter som ingen normal människa i Kentrul skulle få för sig att samla på sig. På ett polerat ekbord i ett hörn stod diverse redskap som kittlar, pressar, små flaskor med olikfärgade vätskor, krus, kärl. På väggen ovanför bordet hängde en avbildning av en orm som bet sig själv i svansen. På avstånd såg den oväntat levande ut, och Agaila var mycket stolt över den.

En hög smäll från utsidan fick henne att stanna mitt i en rörelse. Hon lyfte huvudet och lyssnade. Hon kunde höra ljudet av fotsteg och dämpade skratt. Med ens blev hon röd om kinderna. De små kräken! Men vänta bara, den här gången var hon beredd. På ett lågt bord bredvid ytterdörren stod ett brunt lerkrus. Agaila log när hon varligt plockade upp det och öppnade dörren. Kaoset utanför upphörde genast. Den gamla häxan drog med vänsterhanden igen dörren bakom sig och tittade ut över sin trädgård. Tio varelser, inte mycket större än barn, stirrade på henne. De var fula. Ruskigt fula. Brunt, segt skinn och gula ögon som nästan doldes av de låga ögonbrynen. Deras fingrar var knotiga med långa, gula naglar. De flesta av dem var iklädda trasor av någonting som en gång i tiden varit människokläder. Flera av dem hade verktyg i händerna. Spadar eller räfsor, andra hade bara enkla pinnar. Allt som allt var de elva stycken.

Det lugna ögonblicket av stillhet byttes genast ut mot totalt kaos igen. Kobolderna skrek högt är de på nytt gick bärsärkagång på Agailas trädgård. Tre av dem rusade mot häxan, som fortfarande log med kruset i handen. När de knappt var tre meter från henne stack hon snabbt ner handen i det och drog upp ett svart, illaluktande pulver. Kobolderna stelnade till och rynkade äcklade näsorna. Agaila mumlade något och kastade därefter pulvret mot dem. Hennes leende hade övergått till ett gulbrunt hånflin. De små odjuren stannade bara någon meter från henne, och de verkade rädda. Mycket rädda.

Djuret

Två små ögon plirade ut från mörkret under altanen. Altanen var nybyggd, och kanske bara tillfällig. Hon hade inte bestämt sig än. Fredrika var mycket tacksam över att vara en häxa med odefinierade krafter. Allt blev så lätt då. Helt plötsligt hade hon en altan. Om hon inte trivdes med den skulle den sedan plötsligt inte finnas. Hennes enda stora problem här i världen var den förbannade berättaren. Snacka om att den killen ställde till problem för henne. Och inte kunde hon göra någonting åt honom. Han satt där, vid sin vita dator, med ett hånflin i ansiktet och ögon brinnande av ondska. Det var i alla fall så hon tänkte sig honom. Men nu hade hon inte tid att drömma, under trappan fanns ett odjur att hämta. Ett odjur som hade tagit hennes älskade – men fram tills alldeles nyligen helt meningslösa – trollstav. Hon satte sig på huk, kikade in i mörkret. Ett lågt morrande mötte henne och hon ramlade bakåt.

”Nu får det vara nog”, mumlade hon för sig själv och lutade sig fram på händer och knän. Hon började krypa framåt – mot ögonen och morrandet.

Jim Bimm gick obekymrat längst med de för tillfället namnlösa gatorna i staden. Han visslade. Det var en glad melodi. I dur. Men ibland gick den över till moll när han visslade lite falskt. Jim jobbade på djuraffären. Han hade inga barn men tre fiskar. Det hade gått två veckor sedan hans flickvän lämnade honom för hans bror, men han var ganska glad ändå. Hans brorsa var gift.

Längre fram på vägen stod ett hus. Av någon anledning tyckte Jim att det skiljde sig från de övriga husen på gatan. Vad han inte visste var att det var för att berättaren hade bestämt sig för att det helt enkelt skulle vara så. Jim accepterade snabbt det argumentet och ökade farten. Nästan framme såg han någonting sticka upp vid altanen, men han kunde inte riktigt urskilja vad det var. Jim slutade vissla. Han gick närmare. Nu kunde han nästan se det. Snart. Snart. Där! Det var en bakdel! Jim log för sig själv. Han fortsatte gå, och när han var precis bakom den stoppade han två fingrar i munnen och busvisslade.

Fredrika kände hur det drog sig tillbaka. Monstret. Odjuret. Det var för mörkt för att se, men hon kunde känna det. Hon hade det nästan. Bara lite till.

Ett högt tjut hördes, och Fredrika hoppade till. Altanens trä var hårt och obarmhärtigt. Hon skrek till och gned sig i huvudet med sin högra hand. Blod. Satan också! Bakom henne kunde hon höra snabba steg över grus. Det här var någons fel! Någon skulle få betala för det här! Någon skulle… Svarta rosor dansade framför hennes ögon och avbröt hennes sista tanke innan hon kraftlöst föll ihop.

En blöt, nyfiken nos tryckte sig mot hennes kind. Hon viftade lamt med handen och mumlade:

”Försvinn.”

Corgin släppte pinnen bredvid henne och kurade ihop sig vid hennes ansikte. Den var mycket noga med att hennes näsa låg tryckt mot pälsen. Den gillade luftdraget från den.

Recension: Under the Dome av Stephen King

Under the Dome, av Stephen King, utspelar sig i den fiktiva staden Chester’s Mill i Maine. Det är bara några dagar kvar till Halloween, och livet lunkar sakta på. Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat med dåliga minnen från Irak, är på väg att lifta bort från staden när en osynlig barriär faller ned över staden. Ingen kan ta sig därifrån, ingen kan ta sig in. För de flesta i staden är detta en mardröm, men inte för Big Jim Rennie. För honom är barriären det bästa som kunde hända. Det är hans chans att få den totala politiska makt han drömmer om. Barbie blir utsedd av den amerikanska regeringen att styra staden i krisen, något som Big Jim inte alls tycker om. Och det är inte bara Big Jim som ogillar Barbie. Hans son, Junior, har också han ett särskilt hat reserverat mot honom. Nu är det upp till Barbie och hans vänner att inte bara överleva själva, utan också försöka rädda Chester’s Mill från detta underliga fenomen som ingen kan förklara.

Under the Dome är den första boken (förutom Carrie) av Stephen King jag läst som inte är en del av Det Mörka Tornet. Det är en tjock bok, 877 sidor för att vara exakt, och den tog mig lång tid att komma igenom. Men oj, vad bra den är. King har ett språk utan dess like. Hans förmåga att fånga människor i både tal, handling och tanke är häpnadsväckande. Såväl antagonister som protagonister är otroligt välgjorda. Vad som skiljer Under the Dome från många andra böcker jag läst är att det inte görs någon skillnad på hjältar och skurkar. Alla får lika mycket plats, och det sker ingen särbehandling för ”ena sidan”.

Utöver att alla personer känns mycket realistiska är boken också fylld av en gigantiskt persongalleri. Det är mycket namn att hålla reda på, och mycket agendor. Men efter ett tag kommer man i det och inser att allt kanske inte är nödvändigt att hålla reda på. Det är ingen deckarhistoria. Det är snarare en… Science fiction-, dystopisk och politisk roman. Du behöver inte hänga med i alla detaljer, berättelser flyter på ändå.

Stephen King är utan tvekan en av vår tids största populärförfattare. Hans stämpel som skräckförfattare borde vara borttvättad sedan länge, tycker man, men den verkar hänga kvar. Något som jag tycker är mycket synd. Under the Dome är ingen skräckroman, men många som inte uppskattar skräcklitteratur kanske drar sig för att läsa den för att namnet Stephen King står på framsidan. Försök ignorera det. För även om karaktärer dör till höger och vänster är det ingen klassisk skräck vi talar om. Nej, det här är någonting annat.

Betyg

Språk: 9

Handling: 8

Totalbetyg: 17/20

Läs också:

Revolvermannen (1982, nyutgåva 2003) är första delen i Stephen Kings episka serie Det Mörka Tornet om revolvermannen Rolad Deschain. Serien är inspirerad dels av Sagan om Ringen, dels av Sergio Leones Den onde, den gode, den fule. Berättelsen tar plats i ett universum parallellt med vårt, och det finns gott om likheter. Det är en historia full av mysterier och lösa trådar. Genren kan bäst beskrivas som westernfantasy, men i de följande böckerna förändras saker drastiskt när fler huvudpersoner introduceras. Det Mörka Tornet är bland det bästa jag läst, och jag rekommenderar den starkt till alla.

Betyg: 19