Youtube

Youtube har gett oss en otroligt viktig plattform. Youtube har gett oss otroliga möjligheter. Vem som helst kan lägga ut en video, vem som helst kan kolla på videos (utöver det löjliga "du-är-i-fel-del-av-världen". Är inte lite meningen med en digital plattform att det inte ska spela någon roll var man befinner sig?) Youtube är en blandad kompott av föreläsningar, musikvideor, katter som spolar toaletten, mer eller mindre begåvade musiker, tutorials med mera. Där finns något för alla, oavsett vilket område som är av intresse.

Som framtida bibliotekarie är just möjligheten att sprida kurser, kunskap och information via youtube en fantastisk möjlighet. Bara att göra en spellista fylld med andras bidrag skulle förmodligen vara tillräckligt, och sedan fylla på där man anser att det fattas. En del av det jag diskuterade kring podcasts går ju att använda här också. Filma föreläsningar och besök på biblioteket och lägga upp så att de som inte kunde närvara kan ta del av det.

Informationssökning

Anita Meurling har gjort en öppen informationssökningskurs på KTHs bibliotek. Den var bra. Lätt och pedagogisk, och inte onödigt lång. Jag har läst en hel del informationssökning innan, och fann att det mesta var upprepningar på sådant jag redan kan, men det skadar aldrig att repetera lite. Och för repetition var det en alldeles utmärkt resurs.

Informationssökning i dag är, enligt mig, som jag (förmodligen) redan sagt en av de absolut viktigaste färdigheterna. Många kastar ur sig att vi nu lever i ett Informations- eller kunskapssamhälle, men få bryr sig om att definiera vad de menar (ja, jag menar er, Piratpartiet). Likaså är det otroligt viktigt att hålla koll på varifrån information kommer, vem som presenterar den och varför. Samt var de har fått informationen från. Informationssökning och informationskompetens borde genomsyra hela skolan. Det är en förutsättning att lära sig ha koll för att kunna göra välinformerade beslut, och för att kunna ifrågasätta.

Podcasts

Det är nu några få månader sedan jag upptäckte podcasts på riktigt. Det hela började med att komikern Magnus Betnér fick ett eget program på radiokanalen Bandit Rock. Eftersom jag gillar Betnér, men avskyr reklambaserad radio, hamnade jag i svårigheten att prioritera att lyssna på ett bra program lagt under en lång tid på en fast veckodag eller helt enkelt skippa det. Tack vare Twitter fick jag dock reda på lösningen - Podversionen. Musik och reklam bortklippt, vilket innebar att programmet blev en bra stund kortare, och nedladdningsbart och portabelt. Perfekt.

Ju mer jag sedan sökte i iTunes, desto mer intressanta podcasts fann jag. Lester & Koehler skrev (i en bok vars namn jag glömt) "Whatever the topic of interest, there's likely a blog on it." Det känns fantastiskt att den utvecklingen också kommit till podcasts. Förhoppningsvis kommer vi till en tid då radio mer eller mindre är överflödigt, och större delen av vårt behov fylls genom att lyssna på det vi faktiskt vill. Att "ha någonting att lyssna på i bakgrunden" kan kanske bytas ut mot "att ha någonting intressant att lyssna på i bakgrunden." Kanske nås vi av en utveckling där folk prioriterar att faktiskt lyssna på något som finns i deras intressesfär snarare än vad som helst bara för att ha något i bakgrunden.

Och dessutom - vem som helst kan göra en podcast. Ytterligare en viktig demokratiaspekt (som jag kanske inte har pratat om på den här bloggen. Om inte kopierar jag mina inlägg om Björklunds kunskapsförakt och min diskussion om skolan hit senare i veckan), alltså. 

När det handlar om hur podcasts kan användas i professionssyfte finns gott om möjligheter. En idé vore ju att ha en podradio med bibliotekarierna på ett eller flera bibliotek som diskuterar aktuella ämnen på biblioteksfältet, källkritik, informationssökning, recensioner, anekdoter och liknande. Det är ett ypperligt sätt att "ta sig hem" till användarna. Det skulle dessutom vara ett bra tillfälle att bjuda in författare till biblioteket, spela in och sedan låta även de som inte haft möjligheten att ta sig till biblioteket att få ta del av författarbesöket. Bland annat.

Second Life

Ojojoj.

Jag vet inte vad jag kan säga mer, egentligen.

Second Life.

Vilket skräp!

Nu vet jag inte om det beror på min dator. Jag hoppas innerligt det, för om 2nd Life inte är bättre än så här borde det aldrig ha kommit längre än betastadiet. Efter ungefär femton minuters utforskande i den andra världen är mina intryck följande:

Grafiken.

Det första jag tänkte på var grafiken. Den var absolut horribel! Miljöerna tog ungefär en minut att ladda, och till och med då såg de sämre ut än ja... första Tomb Raiderspelet.

Kontrollerna.

För att kunna röra mig krävdes det att Caps Lock var aktiverat. Och inte ens då hände särskilt mycket. Efter att ha tryckt ned framåtpilen en stund början min avatar till slut röra sig framåt (och lite åt sidan, av någon anledning), och då var det omöjligt att få stopp på honom. Ibland gick han rakt genom en vägg för att sedan teleporteras tillbaka tio meter och fortsätta vandra framåt. Jag fastnade i en trappa. Det krävdes en annan användare som hade stora problem att förklara hur man hoppade (jag är inte ens säker på att det var engelska han skrev på) och en sökning i hjälpfönstret för att kunna ta sig upp. I nästa rum kom instruktionerna om hur man flyger, vilket var det som krävdes för att ta sig upp för trappan. Smidigt.

Slutsats.

Jag tror aldrig jag upplevt någonting så dåligt de senaste åren på internet. Jag hoppas som sagt innerligt att det beror på min dator. Second Life som resurs i lärande? Nej tack. Inte som jag upplevt det. The Sims Online vore kanske bättre. Och det var ändå styrt av en in-game maffia, fyllt med prostitution och hot och korruption (Martinsson, Johan (2010) Världen som brann, ur Level Presenterar The Sims. nr 1/2010. s.68-73).

Läroplattformar

Vad jag minns hade vi aldrig någon digital läroplattform under gymnasietiden, utan första kontakten för mig var när jag läste en termin japanska vid Göteborgs Universitet. Det var ett möte som fick mig att längta tillbaka till tiden utan plattform. Inte nog med att sidan var rörig, buggig och - inte minst -  ful, den innehöll en del falsk information också. Som "Vi kommer uppdatera kontinuerligt under kursens gång, och kommer snart lägga ut de första uppgifterna här på sidan" stod det från det att kursen började till att den slutade. När jag sedan började i Borås introducerades vi till en plattform - PingPong. Den var inte så värst mycket snyggare, och många av funktionerna kändes onödiga eller ofullständiga. Två typexempel är Kalender och Miniräknare, två funktioner jag aldrig använt och förmodligen inte heller kommer använda mig av. Kalendern utnyttjas inte av skolan, men ger en möjligheten att lägga till en egen kalender från till exempel iCal. Hade det däremot utnyttjats på ett sådant sätt att lärarna lade in schemat (detta utifrån en campusutbildning), och att det sedan gick att synca med sin vanliga kalender vore det en funktion som i alla fall jag skulle använda. Miniräknaren känns också en aning överflödig. Inte minst för att jag har en räknare om är lättare att komma åt installerat på datorn. 

Ett annat problem jag finner är det att kursaktiviteterna inte sorteras efter i kronologisk ordning, utan i den ordning jag varit inne på dem. Det finns alltså ingen standard över var en aktivitet ligger i listan, utan det krävs att man aktivt letar efter den varje gång.

Jag skulle verkligen vilja se en strömlinjeformad version av PingPong någon gång. Kanske som en app till mobilen och/eller datorn som går att starta direkt från skrivbordet. Läroplattformen FirstClass har anammat det sättet, och det fungerade enligt mig alldeles utmärkt. Lätt att hålla sig uppdaterad om vad som händer på sidan. Och jag skulle vilja ha mer möjligheter att lägga upp sidan som jag vill, kanske med olika teman, frihet att flytta runt de olika boxarna som jag vill och fritt kunna välja vilka delar som ska finnas med och inte.

Oj... Jag bara babblar. Dumt att skriva utan kaffe... Jag återkommer nog om samma ämne senare, fast mer välformulerat...

Tankar kring web 2.0 och projektarbetet

Hela diskussionen kring web 2.0 känns svår att greppa. För mig som inte direkt upplevde särskilt mycket av web 1.0, har jag ibland problem att förstå den utveckling som gjorts. Facebook, MSN, bloggar, youtube, forum, soundcloud, google docs... Allt verkar på sätt och vis så naturligt. Så klart det finns, vad skulle man använda internet till annars, liksom? Men då och då kommer man in på en äldre hemsida, ni vet en sådan HTML-sida med limegrön text mot svart botten (gärna i antingen Times New Roman i alldeles för stort typsnitt, eller - bevara mig väl - Comic Sans) eller liknande hysteriska färgkombinationer. Och det är då man förstår på riktigt vilken utveckling som skett. Egentligen finns det kanske inte så mycket som säger att informationen på en sådan sida är sämre än på en snyggare och mer utvecklad, förutom det faktum att informationen förmodligen är gammal. Fast på sätt och vis har den saken ändå inte blivit bättre, i dag kryllar det av snygga sidor som ser seriösa ut som ändå bara innehåller skitsnack. Vaken.se är ett tydligt exempel på en sida med bra utseende men rutten insida. Att skribenterna är duktiga gör ju inte saken bättre.

Ett problem med det "nya" internet är väl just det, att det är lätt för gemene man att göra snygga sidor. Förr var det förmodligen lättare att sålla, för om en sida var välutvecklad tydde det kanske på att den också var seriös. Nu är källkritik viktigt på ett helt annat plan, och det är av största vikt att man är medveten om hur källkritik går till, och varför det är viktigt.

Jag har de senaste dagarna börjat tänka lite på projektet vi ska genomföra i slutet av kursen. Jag tänkte här presentera lite bakgrund till mina tankar:

Förra året fick vi en uppgift att göra en användarundervisning om informationssökning och källkritik, och jag bestämde mig då för att kontakta min bror som läser ett yrkesförberedande gymnasium och höra hur det ligger till med undervisningen inom källkritik och informationskompetens. Svaret jag fick var i princip: "Vad är källkritik? Vad ska man med det till?", något som gjorde mig förskräckt. Jag skulle därför i den här kursen vara intresserad av att göra en undersökning om just elever på yrkesförberedande program på gymnasial nivå om hur de ser på källkritik och informationssökning och hur de går till väga när de söker information på nätet.

The Wonder of RSS

RSS, Real Simple Syndication, är ingenting jag förrän i går intresserat mig av. Jag kan fullständigt tacka sommarkursen för den insikten att RSS är en bra grej. Jag ansåg mig aldrig ha ett riktigt behov av att få uppdateringarna till mig, utan satsade i stället på att organisera bokmärken med länkar i olika ämnen för att snabbt kunna gå igenom sidor efter information och uppdateringar. Nu när jag testat det under ungefär en dags tid inser jag min naivitet. Den första halvtimman nöjde jag mig med Google Reader, men insåg snart att jag inte vill ha en webläsare uppe bara för att få uppdateringar. Vi har kommit längre än så! Jag begav mig ut på Mac App Store och fann en app vid namn Reeder som jag snabbt köpte efter att ha läst recensionerna och ägnade sedan en tid åt att lägga till bloggar och nyhetssajter jag följer. Det är fantastiskt. Säger jag nu i efterhand. Kanske ett dumt val att lägga till två stora dagstidningar (DN och Aftonbladet) plus en mindre (Borås Tidning), då min feed alltid är full med nyheter jag inte riktigt bryr mig om, men samtidigt vågar jag inte ta bort någon, för tänk om jag missar något?

Jag tror RSS kan vara förträffligt att använda sig av på arbetsplatsen, det är ett utmärkt verktyg att hålla sig uppdaterad med ny forskning, och det går snabbt att få nyheter från fältet. Här snackar vi effektiv omvärldsbevakning!