Parfymmaffian

Hunden gnydde ynkligt, och en liten stund senare började också Fredrika känna den avskyvärda doften som med förvånande hastighet spred sig i huset. Corgin, vars namn nu var Olga, sprang mot hallen med sin matte tätt efter. Olga ökade farten och försvann från Fredrikas synfält när hon svängde till vänster mot ytterdörren. Morrandet byttes plötsligt ut mot ett förvånat skall. Doften blev starkare. Vad var det den luktade? Kanelbullar? Fredrika var inte säker. Så kom också hon runt hörnet, och hon stannade förskräckt.

”Parfymmaffian?”

”Det är vi!”

Fyra unga tjejer iklädda dagens populäraste modekläder och frisyrer stod i hallen. En tjock dimma av parfym stod runt dem. En av dem, den längsta tack vare sina höga klackar, höll Olga i ett fast grepp i famnen. Den stackars hunden gnydde, men gjorde inga helhjärtade försök att ta sig därifrån. Förmodligen var den halvt förlamad av parfymen.

”Vad gör ni här? Jag har inte sett er sedan… När jag tänker på det minns jag inte senast jag såg er”, sade Fredrika.

Parfymmaffians medlemmar log.

”Vi hade vägarna förbi”, sade en av dem.

”Jaha”, sade Fredrika.

”Vad har du gjort med altanen?”

”Jag tog bort den.”

”Varför det?”

”Den var till mer besvär än nytta.”

”Jaha.”

En tryckande tystnad uppstod. Bara parfymdimmans susande hördes. Olga hade somnat. Parfymmaffian skruvade på sig. En kollade in sina målade naglar, en annan betraktade en tavla föreställande en gul penna. Fredrika kliade sig bakom örat.

”Jaha”, sade hon. ”Vill ni ha te?”

I samlad tropp gick de genom huset. Omkring dem kröp tapeterna undan längst väggarna, och växterna drog sitt sista andetag innan de trädde in i dödens dal.

Det här huset är för evigt dömt, tänkte Fredrika. Kan de inte bara riva det och strö salt i jorden också, när de ändå håller på?

”Trevligt hus”, sade en av maffiamedlemmarna och strök ömt en sedan nyligen död växt. Olga, som nu bars av Fredrika, öppnade ena ögat och tittade på henne. Häxan mötte hundens blick och viskade:

”Sov du, sjunk in i den luktfria, djupa koma som också jag trånar efter men som jag ännu inte kan nå. Sov.”

Och hunden somnade.

Så ringde plötsligt telefonen. Fredrika kände en varmt glädje sprida sig i kroppen.

”Ta för er, ni vet var allt står”, sade hon till sina gäster och gjorde en svepande gest med armen innan hon snabbt gick ut ur rummet.

”Vet vi?” frågade maffiabossen. Sedan sken hon upp. ”Ja men det gör vi ju”.

De började plocka fram koppar, kastruller och te ur kökets enda lilla skåp och fyllde sedan på vatten i kastrullen och ställde den på spisen. De slog sig ned runt bordet som nyss inte funnits där, alla med benen i kors, och tog fram var sin tidning. Bossen tog fram sin mobil och spelade Lady Gaga, och de sjöng alla med.

Under tiden hade Fredrika plockat upp telefonen, men hade ännu inte svarat.

”Måste ju vänta på er”, sade hon och mötte vår blick. En kall kår spred sig längst berättarens rygg.

Måste hon göra så hela tiden? tänkte han och rös. Sedan sade han:

”Vänta en vecka, Fredrika. Klarar du det? En vecka med telefonen i hand utan att svara. Sedan ska du få din belöning. En vecka.”

Fredrika grimaserade men sade ingenting. I tanken förbannade hon den usling som var hennes berättare, men sade någonting, det gjorde hon inte.