Hemfärd, del 2

En tung hand föll på Rickards axel. Han stelnade till. En kall kår löpte längst hans rygg. Han vågade knappt andas. Omgiven av mörker, och alldeles ensam. En hand på axeln. Flåsande, illaluktande andetag i nacken. Han blundade, svalde, och tvingade sig ta ett steg framåt. Sedan ett till. Genom en gran skymtade han ett svagt ljus. Ännu ett steg. Flåsandet blev mer avlägset. Tyngden på axeln lättade. Ett steg. Ljuset blev tydligare. Den unkna lukten var borta. Handen på axeln också. Klumpen i halsen släppte. Lustigt, han hade inte lagt märke till den förrän den var borta.

Han klev upp för trappan till altanen, drog handen längst väggen. Han välkomnade ljudet av gummi mot trä. Lamporna avslöjade röda fläckar på väggen, avlägsnade mörkret tillfälligt. Men så blinkade lampan till. Rickard stannade igen. Ljuset slocknade. Han kunde skymta den vita dörren i det i övrigt svarta landskapet. De rosslande andetagen närmade sig. Han stoppade händerna i byxfickan, fick tag i nycklarna, och fumlade fram husnyckeln. Fotsteg närmade sig från andra sidan altanen. Nyckeln gled in i hålet utan problem, men han kunde inte vrida den.

Är den redan öppen?

Han tryckte ned dörrhandtaget och drog, men dörren gick inte upp.

Nej! Det är en mardröm. Sluta, sluta, sluta. Väck mig, någon!

Han försökte vrida nyckeln igen. Fortfarande ingenting. Luften började lukta illa. Gammal fisk och urin.

Tryck in dörren.

Med axeln tryckte han in dörren samtidigt som han vred om nyckeln. Han slet upp dörren, drog ur nyckeln och snubblade in.

I ett mörkt hörn satt hans mor. Huvudet hängde kraftlöst, och hennes kläder var fläckade av blod. Rickard skrek och vände sig mot dörren igen. Han försökte dra igen den, men någonting var i vägen. Lukten av urin spred sig i rummet. Rickard kände värmen sprida sig från skrevet ned för högra byxbenet. Dörren gick inte att stänga. Askgrå fingrar trevade längst dörrkanten, vägrade släppa taget.

”Släpp in honom”, viskade hans mor tätt intill hans öra.

Han vände sig panikslaget om. Ingen där. Hörnet där mammas lik nyss låg var tomt. Dörren gled långsamt igen, vänta otåligt på att någon skulle stänga den helt. De grå fingrarna hade försvunnit. Han tryckte ned dörrhandtaget, och stängde försiktigt dörren. Halsen brände. Värmen längst benet övergick till kyla. Lukten av urin fanns kvar.

”Rickard?” hördes en orolig röst från övervåningen. ”Rickard, är det du?”

Rickard suckade lättat. Han vred om låset på dörren och lutade sig mot den.

”Ja, mamma”, sade han. ”Det är jag.”

”Mår du bra?”

Han tvekade. Kastade en blick mot dörren. Han tände ljuset, tittade i hörnet.

”Jag mår bra”, sade han. ”Jag mår bra.”

Förföljd, del 4

Bussen var nästan ensam på vägen. Lyktorna svepte över vägen och gjorde mörkret omkring en nyans svartare. Vägen kantades av täta buskar och träd som hängde ut och piskade fönstren i förbifarten. Olivia satt några säten bakom chauffören. Hennes väska låg på sätet bredvid henne. Någonstans längre bak satt han. Men inte långt bak. Han studerade henne. Hon kände det.

”Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, hade Susanna sagt. Jag vill tro på det. Jag måste tro på det. Han råkar bara vara på samma ställen som mig. Han råkar bara ta samma buss hem. Han råkar bara bo mitt ute i skogen. Varför har jag inte sett honom innan? Så många bor inte här ute. Fanfanfan.

Hon tryckte händerna mot varandra mellan knäna. Det här skulle gå bra. Det här skulle gå alldeles, djävla utmärkt. Hon såg sig nervöst över axeln. I sätet bakom henne satt en man i fyrtioårsåldern, rastlöst tuggande på ett tuggummi. Han luktade sprit. Lite längre bak satt mycket riktigt han. Han såg ut att rastlöst titta ut genom fönstret, kanske betrakta sin egna spegelbild i de mörka glaset. Olivia vände sig framåt igen. Hon andades ut. Förmodligen hade Susanna rätt. Hon var kanske lite paranoid, trots allt.

Dennis hade varit noga med att sätta sig tillräckligt långt bak för att hon inte skulle bli orolig, men ändå såpass nära att han kunde hålla koll på henne. Han tyckte han hade lyckats ganska bra. Ända sedan bussen lämnat stationen hade han granskat henne. En gång hade hon vänt sig om, tittat mot honom, men till och med då hade han hållit blicken fäst vid henne. Fast då genom rutans reflektion.

Det var inte långt kvar innan slutstationen när hon äntligen rätade på ryggen och lyfte väskan till knäet. Dennis tryckte snabbt på stoppknappen och väntade. Mycket riktigt, när bussen stannade reste sig Olivia upp och gick ut. Dennis följde efter.

Den kalla nattluften sköljde över dem när de gick av bussen vid en ensam hållplats ute i ingenstans. Olivia drog jackan tätare kring kroppen och började snabbt gå in på en liten väg som sträckte sig in i skogen. Dennis gick en bit bakom, med lugna, bestämda steg. När bussen var borta hörde han hennes ojämna, darrande andetag. Hon var rädd. Mycket rädd.

Du har ingenting att vara rädd för, tänkte Dennis. Här finns ingenting. Bara du. Bara jag.

Liksom Dennis hörde henne, hörde hon också honom. Trots hjärtats bultande i öronen, trots sina skräckslagna rossliga andetag, kunde hon höra honom. Hon hörde hur han slickade sig om torra läppar. Hur han svalde utan saliv. Hon hörde honom. Hon kände honom. De svettiga händerna. Det envetna bultandet i skrevet.

När han ökade stegen började hon springa. Men han var snabbare. Han kastade sig över henne, tryckte ned henne mot marken. Hon kände honom. Hans händer över hennes kropp. Hon hörde honom. Hans flåsande i hennes öra. Hans beska andedräkt mot hennes ansikte.

Hon var vackrare än någonsin. De röda läpparna, det svarta håret. I natten blev kontrasten ännu tydligare. Han tryckte sig mot henne, höll fast henne. Med en trevande hand fick han tag på en sten. Vass, trubbig, oviktigt. Viktig.

Ett slag. Rött.

Röda läppar.

Svart hår.

Rött blod.

Hon var vackrare än någonsin.

Gotcha!

Besök, del 2

Han ställde sig bredbent framför mig och flinade. Ful som stryk var han, precis som förr i tiden. Bruna, ojämna tänder med snus som ramlat ner över de två mellersta. Det krossade porslinet skar in i mina armar och ben, och huvudet dunkade efter smällen. Blod rann från pannan ner i ögonen, men jag kunde inte ens förmå att blinka bort det. Sten tittade på mig och skakade sorgset på huvudet. Desperat började jag krypa bakåt på armbågarna, glaset skar in längre och blodet lämnade röda märken på golvet. Monstret framför mig log. Han tog tag i bordet med sin lediga hand och välte över det. Det slog i golvet med en hög smäll och slog omkull stolarna. Jag kved olyckligt, och Sten gick ytterligare ett steg närmare. Han tog ett nytt tag om slagträet med båda händerna, höjde det över huvudet. Tungspetsen kikade fram mellan de blottade tänderna. Han log fortfarande. Jag rullade åt höger, kände hur porslin pressades in i ryggen, armarna, magen. Träet slog ned bara någon decimeter från mig, slog sönder golvet och studsade upp igen. Sten tappade balansen och stapplade bakåt. Jag rullade över på rygg, sträckte mig efter en av de liggande stolarna och kastade den med all kraft mot Sten. Jag skrek. Av ursinne. Av smärta.

Han lyckades få upp armarna framför ansiktet och stolen slog emot hans underarmar. Innan slagträet slog i marken var jag uppe på fötter. En spark mot hans smalben, ett knä i ansiktet. Han stönade, vek sig, gick ned på knä.

”Ska vi skita i det här, eller?” frågade jag flåsande.

Sten tittade på mig under sänkta ögonbryn. Hans panna var blank av svett, och hår hängde ned över ansiktet.

”Ja, det kanske är lika bra”, sade han. Han skrattade till. Jag stämde nervöst in i skrattet. Darrhänt ställde jag upp en stol och satte mig på den. Sten sjönk långsamt ned mot golvet.

Den djäveln!

Innan jag hunnit resa mig upp stod han än en gång framför mig, än en gång med slagträet i ett fast grepp.

”Fast…”, sade han med låtsad eftertänksamhet. ”Vi kan ju lika gärna slutföra det, eller hur?”

”Du anar inte vilket as du är.”

Han skrattade. ”Kanske inte, men jag kan gissa.”

Har bara en chans.

Jag kastade mig mot honom, slog honom till golvet och slöt fingrarna runt pistolen han hade i byxlinningen. Tyngden från den gav mig mod. Jag ställde mig upp med pistolen riktad mot Stens huvud.

”Nu tar det slut”, sade jag. ”Nu tar det här helvetet slut.”

Sten bleknade, hans nyligen svettiga ansikte var nu helt torrt. Jag skrattade. Högt. Med båda händerna höll jag pistolen stadigt. Högra foten satte jag mot hans bröst och tryckte ned honom mot golvet. Hans ögon spärrades upp. Skräcken han utstrålade stärkte mig. Aldrig hade jag varit så lycklig. Aldrig skulle jag bli lika lycklig igen.

Förföljd, del 3

Hur längesedan var det han senast hade någon? Två månader? Tre? Han kom inte riktigt ihåg. Ibland kändes det som en evighet, ibland som några minuter. Ibland lyckades han till och med koppla bort det, men det var inte ofta. Han visste att han var sjuk. Han var mycket medveten om det. Men han kunde inte sluta, och han kunde inte söka hjälp. För hjälp skulle han inte få. Han skulle förmodligen bli inburad och bli tvångsmatad med piller. Fan heller. Aldrig i livet.

McDonald’s luktade svett och stress. Personalen sprang fram och tillbaka bakom disken. Gjorde hamburgare, tappade upp dricka, tog beställningar, erbjöd plusmenyer. Nästan alla bord var upptagna. Småbarn skrek överallt och det luktade unket av blöta kläder. För bara en liten stund sedan hade det börjat regna. Först ingenting – bara några moln – sedan ett totalt skyfall. Olivia, Petra och Andrea hade skyndat in på McDonald’s, och Dennis och Martin hade kommit strax efter. Väl inne hade tjejerna lyckats hitta ett bord nästan längst in, och de hade gått och beställt. Dennis och Martin slog sig ned vid samma bord som en mamma och hennes son. Martin beställde en ostburgare, Dennis nöjde sig med en liten Cola.

De åt under tystnad. Bara deras bordskamrater pladdrade på. Tydligen hade sonen – Niklas – skolkat en hel del på senaste tiden, något som hans morsa inte tyckte det minsta om. Men han kunde ju redan allt de gick igenom i skolan, varför ska han då behöva gå? Inte för att det spelade någon roll, om mamma Kristina fick bestämma, dock. Ty det är inte därför du går i skolan, lilla gubben, det är för att man måste.

När mor och son till slut lämnade bordet flyttade Dennis snabbt bort de tomma stolarna till ett annat bord. Martin var den första som sade något:

”Vet du var hon bor?”

Dennis ryckte på axlarna.

”Det löser sig”, sade han.

Martin såg fundersam ut.

”Vad menar du ’det löser sig’?”

”Det löser sig”, sade Dennis otåligt. ”Lita på mig.”

Varken Olivia, Susanna eller Amanda såg att Dennis och Martin följde efter dem. Inte förrän de beställt och satt sig.

”Vad fan är det med dem?” frågade hon irriterat och nickade mot killarnas bord. Hennes vänner vände sig och tittade utan att försöka dölja det.

”De är ju söta”, sade Amanda och fnissade.

”Jag tycker de är skitläskiga”, sade Olivia. ”Tror ni de förföljer oss?”

”Vad då förföljer?”

”Ja, de var ju i skoaffären också.”

”Äsch, du är bara paranoid. Varför skulle de göra det? Brukar inte du tro gott om alla?”

”Jag försöker. Men det är inte alltid så lätt. Kolla på hans ögon, liksom. Helt djävla galna.”

De åt under tystnad, och när de var klara klädde de på sig och gick ut. Olivia såg hur deras ”förföljare” gjorde likadant, och hon kände hur håren i nacken reste sig.

”Klarar du dig nu då?” frågade Amanda.

”Jag tror det”, svarade Olivia.

”Bra. Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, sade Susanna. De kramades och sade hej då, och Susanna och Amanda gick till spårvagnarna, medan Olivia styrde stegen mot centralstationen.

Ingenting kommer att hända. Jag behöver inte oroa mig.

Om hon bara visste hur fel hon hade.

Förföljd, del 2

När stöveln gled på tappade hon nästan balansen. Både Susanna och Amanda ramlade och satte sig på baken. De tittade på varandra och bröt ut i gapskratt. ”Olivia” slog lätt ryggen i väggen bakom henne. Hon tittade ut över havet av människor och log.

De är så vackra, tänkte hon och strök undan håret som fallit framför ögonen. Hon lät blicken glida över lokalen, och fastnade på en ung man som öppet stirrade på henne. Under en svart Adidaskeps stack brunt, ostyrigt hår ut. Det fick henne att tänka på en fågelskrämma under Halloween. Under en sekund möttes deras blickar. Hon kände en rodnad leta sig upp för halsen och slog snabbt ned blicken. Ur ögonvrån såg hon att han fortfarande tittade på henne, men hon vägrade titta åt hans håll.

”Nästa också?” frågade Susanna (Petra), fortfarande skrattande, och torkade bort en tår med baksidan av handen.

”Vad?” frågade Olivia skrämt och vände uppmärksamheten tillbaka till sina vänner.

”Ska du testa den andra också?”

”Nej”, sade Olivia frånvarande. ”Nej, det är för jobbigt.”

”För jobbigt? Men det är ju halva grejen”, sade Amanda och skrattade.

Varför stirrar han så?

”Kan vi inte gå och äta? Jag är hungrig”, sade Olivia och tittade vädjande på sina vänner. De tittade på varandra och ryckte på axlarna.

”Visst”, sade de unisont.

För Dennis var Olivias undvikande blick som ett slag i magen. En röd slöja av raseri lade sig över hans synfält. Han hann bara ta två steg innan han kände hur någon höll fast honom i ena armen, men när han vände sig om var det ingen där.

”Lugna dig, för fan”, viskade Martin bakom honom. Dennis blinkade hårt en gång och såg sig omkring. Det hade uppstått ett tomrum mellan honom och de övriga i butiken, och de tittade skrämt på honom. ”Du får inte tappa kontrollen så där. Släpp skohornet.”

Dennis rynkade pannan. Skohorn? Han tittade ned, och såg att han mycket riktigt höll ett blått skohorn i högra handen. Han släppte det och det skramlade när det nådde stengolvet.

När plockade jag upp det?

Hans käkar värkte och huvudet dunkade. Med darriga händer tog han av sig kepsen och torkade sig i pannan med baksidan av handen. Han dröp av svett. Hur fan gick det här till? Han tittade mot Olivia. Hon satt på golvet och försökte dra av stöveln och verkade inte ha sett något. Han andades ut. Det var inte förstört, han kunde fortfarande få henne.

Martin bad om ursäkt till de uppskrämda kunderna. Han förklarade snabbt att Dennis blir så ibland, men han kan inte hjälpa det. Förlåt så mycket, jag ber verkligen om ursäkt. Sedan sprang han ikapp Dennis, som följde efter Olivia mot McDonald’s. Han suckade djupt.

”Gotta catch ’em all”, mumlade han för sig själv när han saktade in bredvid Dennis.

”Sade du något?” frågade Dennis utan att ta blicken från tjejerna som gick en bit framför dem.

”Vad? Nej. Jag har inte sagt något.”

”Bra”, sade Dennis.

Martin himlade med ögonen och hoppades att Dennis inte såg det.

Hemfärd, del 1

De plockade bort schackpjäserna och brädet, Rickard tog på sig ytterkläderna och de sade hej då. Dörren stängdes bakom honom efter en sista kort omfamning. Han fann sig stående i en cirkel av ljus, omgärdad av bäcksvart mörker. Det verkade ogenomträngligt. Ljusets skyddande aura dog ut alldeles för plötsligt i de yttre kanterna av cirkeln. Början av april. Våren vaknade ur sin dvala. På himlen fanns ingen måne. Inga stjärnor. Ingenting. Framför honom låg 100 meter skog. Tät skog, med endast en knappt synlig, barrtäckt stig att gå på. Han började långsamt gå. Än var han skyddad av ljuset. Ett steg till. Ingen fara än. Då släcktes lampan, och med ens kastade sig mörkret hänsynslöst över honom. Svalde honom.

Först såg han ingenting alls. Det har helt svart. Han var blind. Sedan återvände synen långsamt, ett svagt ljus från fönstret bakom honom lyste upp en svag rektangel vid marken på hans högra sida. Rickard vände sig om och kikade in genom fönstret. Hans vän var borta. I hallen var det mörkt. Ljuset kom från lampan i köksfönstret, och han visste att de aldrig släckte den om nätterna. Han ville bulta på dörren, trycka in ringklockans svagt lysande orangegula knapp tills någon kom och tände för honom igen. Istället knackade han svagt på fönsterrutan. Klockan var efter tre, vännens föräldrar jobbade tidigt på morgonen och blev ursinniga om någon väckte dem efter de lagt sig. Allt för många gånger hade Rickard blivit förbjuden att komma dit för att de varit för högljudda. Han knackade igen. Försiktigt. Fortfarande ingenting. Skit.

Lampan i köket släcktes.

Du skämtar!

Natten trängde sig närmare.

Den ska ju inte släckas…

Han kunde känna den.

Den har ju alltid varit tänd.

Mörker.

Sluta djävlas med mig…

Kyla.

Grabbar?

Han grävde i fickorna. Nycklar, småpengar, gem, kvitton, busskort. Där! Han ryckte upp mobiltelefonen. Några mynt ramlade ur, men han brydde sig inte. Kollade bara så att nycklarna fanns kvar. Det gjorde dem. Han tryckte bort knapplåset, riktade telefonen mot marken och började långsamt gå mot skogen. Efter några meter slocknade telefonens ljus. Rickard svor och tryckte bort knapplåset igen. In på menyn, stänga av autolås, höja ljusstyrkan. Så! Han började gå igen. Långsamt, men säkert. Någonting slog honom i ansiktet. Någonting blött och vasst. Han ropade till, stapplade åt höger, och vände telefonen mot… Granen. Han andades ut. En droppe landade på hans kind. Kall, våt. Rickard vände blicken mot himlen, insåg att det var moln som skymde stjärnorna, och svor högt när regnet obarmhärtigt började falla från skyn.

Han ökade stegen, fann utan svårighet stigen och traskade bestämt vidare. Han hade gått här säkert över hundra gånger. Det här var inga problem. På hans högra sida bakom träden, låg ett berg. På vänster var det bara skog, skog och skog.

Det här går bra, tänkte han. Vad skulle kunna hända?

Han stannade. Hörde han något? Fotsteg? Nej. Inbillning. Dumheter. En kvist knäcktes någonstans strax till vänster om honom.

Ett rådjur? Kan det vara älgen? Eller råbocken? Fan ta dig, Mats! Varför måste du alltid berätta massa historier. Ta det lugnt Rickard. Råbocken är inte så farlig som alla säger. Fast jag hörde att Felicia blivit jagad av den. Var tvungen att gömma sig i en buske, sade hon. Vad var det? Det lät som ett skall. Jag har hört dem skälla. Fan, fan, fan.

Så fort jag kommer hem är det lugnt. Innanför dörren är jag fri. Men tänk om det har hänt något där hemma? Tänk om någon mördare har smugit sig in och dödat mamma och pappa?

Plötsligt fanns där en klump i halsen. Han kunde knappt andas. Han föräldrar var döda! Nej, han inbillar sig bara. Så klart de inte är döda. De lever och mår bra. De ligger och sover. Inget att oroa sig för. Men tänk om? Nej! Dumheter!

Med gråten i halsen och tårarna som pressade på och sved i ögonen började han springa. Springa, utan att bry sig om granarnas barr som piskade honom i ansiktet. Utan att bry sig om skallen, vrålen och ropen som ekade bakom honom.

Påskspecial

En dag försenad, tyvärr, men här kommer den: K-skrivets Påskspecial.

Alla som betydde något var där - Julia, Patrika, Ulla, ja, till och med Isabella var där. Det var perfekt flygväder, inte ett moln så lång ögat kunde nå. Och det säger en del, när det handlar om häxor. En bit bort steg grå rök långsamt mot himlen, men de hade lyckats med att hitta en plats som var fri från de eländiga brasorna. Fredrika stod med kvasten i högra näven och kitteln i den andra. Hennes katt, Oscar, satt på hennes axel och spann nöjt. Det här var hans favorittid på året. Till skillnad från många andra katter gillade han faktiskt att flyga. För att få honom att bada, däremot, krävdes ett halvt dussin besvärjelser.

Fredrika strök lite av det grå håret ur ansiktet. Hon hade fortfarande lite ont i kroppen efter kyrkan, men hon hade varit med om värre. De andra häxorna hade brett ut rutiga filtar på gräset och höll på att plocka fram fikat. Där fanns Patrikas fantastiska bullar, Julias utomstående hemmagjorda saft och Isabellas äppelpaj som hon hade med sig varje år. Det var en höjdare varje gång. Fredrika bistod med småsaker såsom kex, kaffe och frukt. Till och med katterna fick festa loss ordentligt. För dem erbjöds alla möjliga sorters fisk. Också diverse gnagare gick att få tag på. Oscar hade till och med lyckats fånga en fågel, som han stolt visade upp för de övriga katterna. En rejäl skata. Ingen dålig fångst. Nej, inte alls dålig.

Med tunga steg gick Fredrika och satte sig hos de andra. Blåkullafärden hade aldrig varit något för henne. Inte ens fikat innan brukade hon tycka var kul. Hon som alltid älskade fika annars. Hon kunde inte låta bli att känna sig lite som tjuren Ferdinand. Hon passade inte in, men alla andra älskade hela spektaklet. Ulla hade till och med lyckats få tag på ett barn.

”Min systerdotter”, förklarade hon med blicken nedvänd när de andra frågade. ”Hon har tjatat i ett helt år nu, så till slut gick jag med på det. Jag vet att vi sagt att vi inte ska ta med barn längre, men…”

”Det finns en anledning till det”, sade Isabella skarpt. ”Vill du bli bränd på bål, kanske?”

”Äsch, du driver bara med mig”, väste Ulla, men hon lät inte helt övertygad.

De andra häxorna skrattade högt, och den lilla flickan tittade storögt på dem.

”Bu!” skrek Julia åt henne, och när hon sprang och gömde sig bakom Ulla, som nu var helt röd i ansiktet, skrattade de ännu mer.

Fredrika ryckte uttråkat på axlarna. Varför följde hon med på det här år efter år?

De åt upp fikat och plockade ihop.

”Då bär det av, då. Är ni redo?” frågade Isabella. De andra nickade. Ulla hjälpte sin systerdotter upp på kvasten, och katten skuttade upp i flickans famn. De övriga katterna kröp ner i kittlarna som häxorna hade hängt bak på kvastarna.

”Tror ni det blir något sex i år?” frågade Julia.

”Nej, Satan har blivit så tråkig på senare år”, suckade Ulla. Hon höll händerna för öronen på flickan.

”Han börjar väl bli gammal”, sade Patrika.

”Gubbfan”, mumlade Isabella. ”Aldrig får man ligga.”

De sparkade ifrån och for med ett tjut upp i luften. Fredrika höll hårt om hatten och kontrollerade att kitteln med katten och spritflaskorna fortfarande fanns kvar. Hon kisade för vinddraget, svor i tanken över att hon låtit sig övertalas i år igen. Men långt inne i henne, knappt märkbart, kände hon ett svagt pirrande i magen. Kanske skulle det inte bli så illa, trots allt.

Förföljd, del 1

Det vore på alla sätt fel att säga att Dennis letade efter henne. Det var mer att hon råkade befinna sig just där hans blick vilade. Han döpte henne till Olivia. Olivia med det svarta håret och rödmålade läpparna. Kontrasten fick Dennis att rysa av vällust.

”Hon?” frågade Martin.

Dennis vände sig mot honom och nickade.

”Hon”, bekräftade han.

”Du ska inte ta alla tre då?”

Martin skrattade och blinkade åt Dennis som ignorerade honom och istället vände sig mot Olivia igen. Han ryckte till. Han hade inte ens sett de två andra.

Andrea och Petra, tänkte han.

”Nej”, sade han. ”De är oviktiga.”

Runt omkring dem drog sommaren sitt sista andetag. Dagarna var fortfarande varma, men under kvällarna regerade hösten och gjorde dem råa och mörka. Det var eftermiddag, och Nordstan var fullpackad med människor. Alla på sitt eget ärende, ingen hade tid för någon annan. Olivia och hennes vänner stod utanför en skobutik. De såg ut att, med vida gester, diskutera om de skulle gå in eller inte. Dennis och Martin stod vid bankomaterna en bit längre bort. De betraktade nu under tystnad tjejerna. Till slut bestämde de sig för att gå in i affären, och Dennis och Martin följde efter.

Den fräna doften av läder och skinn slog emot dem redan innan de hade kommit in på butikens område. En våg av illamående sköljde över Dennis. Han rynkade näsan.

Äckligt.

Han tittade sig runt i havet av människor som testade skor eller väntade på sina respektive. Olivia syntes inte till, och en klump av panik trängde fram i Dennis hals. Han greppade Martins arm, hårt, och tittade sig nervöst omkring.

”Ser du dem?” frågade han oroligt.

”Släpp mig, det gör ont.”

”Ser du dem!?”

Han drog Martin till sig, höll fast hans blick med sin och klämde hårdare runt hans arm. Svett bröt fram i Martins panna och han bleknade märkbart.

Den här gången dödar han mig, tänkte han skräckslaget. Han vände bort blicken från Dennis iskalla, blå ögon. Sedan fick han syn på henne. Hon satt på en liten stol vid en spegel och försökte, med hjälp av sina vänner, dra på sig ett par svarta stövlar. Han tog tag i Dennis och ruskade om honom.

”Där”, sade han och pekade med sin lediga hand. Dennis släppte honom med blicken och tittade dit Martin pekade. Han såg henne, och andades lättad ut. Martin ryckte loss armen från hans nu kraftlösa grepp. Han drog försiktigt upp ärmen på tröjan och såg röda märken efter Dennis hand.

Olivia satt framåtlutad över stolen. Andrea och Petra satt på huk på golvet framför henne och de försökte gemensamt dra på en svart stövel. Den andra stod orörd bredvid. Hennes raka, svarta hår föll framför ansiktet och dolde de bleka kinderna och blå ögonen. Vid varje ryck för att dra på stöveln skymtades de rödmålade läpparna och Dennis kände än en gång ett habegär utan dess like.

Stöveln gled på och ett förvånat litet utrop undslapp de tre vännerna. Petra och Andrea ramlade bakåt och satte sig klumpigt på golvet. De började skratta hysteriskt. Olivia tittade leende upp, och hon såg att han betraktade henne.

Deras blickar möttes.

Besök, del 1

På ett ögonblick tömdes vardagsrummet. Den bruna skinnsoffan jag fått av min moster, det nyköpta matsalsbordet med kristallkronan hängandes över, bokhyllan fylld med populärförfattare och bestsellers. På bara en sekund var allt borta. Kvar fanns endast jag, Christian, och århundradets största skitstövel i form av Sten. Det var inte första gången Sten kom och hälsade på mig utan mitt tillåtande, men om jag fick bestämma skulle det vara hans sista. Ingen kommer långt med krossade knäskålar och utslitna ögon.

Sten var stor. Mycket större än mig. Och han hade ett djävla slagträ av metall i handen, och i byxlinningen, under tröjan, såg jag konturerna av en pistol.

Djävla skit, tänkte jag. Hur kunde jag låta honom komma in i huset osedd?

”Kom igen Sten”, sade jag mjukt. ”Vi var ju polare en gång i tiden, för fan.”

Bjässen framför mig böjde huvudet bakåt och undslapp sig ett gapskratt.

”Christian lilla, det var innan du sålde dig som en smutsig liten hora till Olof och förrådde både mig och Gunilla. Inte nog med det. Du hade stake att låna pengar av henne innan du förrådde henne! Och nu tror du att jag ska skona dig för att vi var kompisar en gång i tiden!?”

Jag ryggade tillbaka. Det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle gå. Sten tog ett steg mot mig. Han torkade av svetten på händerna mot T-shirten och tog ett bättre grepp om slagträt. Jag tittade mig desperat omkring. Fanns där ingenting jag kunde använda?

Om jag ändå hade tagit med mig pistolen.

Sedan några år tillbaka hade jag haft problem med blåsan. Flera gånger per natt var jag tvungen att springa på toaletten, och vanligtvis var jag paranoid nog att ta med mig ett vapen. Men inte i natt. Nej fan, inte i natt.

Plötsligt drog han armarna bakåt och svingade slagträt mot mig med förödande kraft. Jag hann precis ducka, och kände vinddraget i håret.

En träff och det är ute med mig. Han kommer krossa min djävla skalle!

En min av förvåning svepte över Stens ansikte när jag duckade undan. Han lyfte armarna för att slå igen. Jag hoppade snabbt ett steg åt häger och slog honom så hårt jag kunde i sidan. En intensiv smärta blommade genast upp i handen. Han tappade andan och stapplade bakåt, och jag backade bort från honom.

”Lugna ned dig, för fan!” ropade jag. Jag slog i något, förmodligen bordet. Sten rätade på sig. Han andades tungt men behärskat. Någonstans i mitt inre beundrade jag honom för hans lugn. Samtidigt hatade jag honom för det.

”Lugna ned mig? Vad ska vi göra då? Prata om det?”

Han rusade mot mig. Den här gången hade jag inte samma tur. Han greppade mig runt halsen och kastade mig över bordet. Jag föll framstupa över det och ljus, glas och tallrikar från gårdagens middag slog i golvet med mig. Jag lyckades ta emot mig med armbågarna men slog ändå huvudet hårt i golvet. Med ens blev allt suddigt. Bordet kastades åt sidan, och jag såg hur Sten klev fram mot mig, tornade upp sig framför mig.

Herregud. Djävla skit!