Skrivprocessen

Kornelia har fått sin första fullständiga genomarbetning. Ord som inte ska vara med stryks med markeringspenna, förslag på nya ord eller ändringar skrivs till. I en anteckningsbok vid sidan av skrivs alla större förslag till förändringar ned - såsom nya scener, ändringar av namn, tillägg i beskrivningar och liknande. Texten läses på detta sätt igenom tre till fyra gånger med de olika verktygen i högsta hugg. Sedan är det dags att sätta sig vid datorn igen. Till att börja med gör jag alla småändringar. Ord tas bort, byter plats och läggs till. Vissa meningar byggs om. Men bara de jag har färdiga förslag till hur de ska se ut.

Det är så långt jag kommit hittills. I kommande skede ska de nya scenerna som ska vara med planeras. Några nya beskrivningar ska skrivas och en del förlängda dialoger likaså. Jag har tur, bara en scen ska helt skrivas om. Sedan har jag i nuläget förslag på två eller tre mindre scener som ska skrivas till.

För att hålla koll på vad jag gjort i de olika delarna av berättelsen använder jag mig av Scriveners Statusfunktion. I nuläget finns där ”To Do”, ”First Draft”, ”Second Draft”, ”Final Draft” samt ”Done”. Jag tänkte försöka beskriva processen såsom jag hoppas den kommer se ut, men en del ändringar kommer nog få göras i framtiden.

To Do - Här skrivs första utkastet till varje scen. Anteckningar om vad scenen ska innehålla, förslag och sammanfattning skrivs i separata delar i Scrivener som är lätta att hålla koll på och ändra.

First Draft - När första utkastet på scenen är klar ändrar jag status till First Draft, först då går jag vidare till nästa scen. När alla scener står som First Draft skriver jag ut texten och gör det jag precis gjort med Kornelia, det vill säga en första genomarbetning.

Second Draft - När alla ändringar är gjorda och alla nya scener tillagda (som också de ska gå igenom de föregående skedena) sätts status till Second Draft. Då skrivs texten än en gång ut och samma genomarbetning sker igen.

Final Draft - Efter ändringarna från Second Draft skickar jag ut texten till två eller tre personer som får hjälpa mig korrekturläsa och komma med förslag på förändringar. Alternativt låter jag Kuggen (skrivgrupp) hjälpa mig med detta. Samtidigt skriver också jag ut texten och går igenom den en sista gång.

Done - När förslagen från korrekturläsarna och mina egna förändringar är gjorda är texten klar. Då lämnas den orörd fram tills det att jag känner att en revidering behövs.

Där har ni det. Låter det som ett fungerande projekt? Förslag på förbättringar? Processen är än så länge bara inne i första skedet, och kommer behöva en del jobb.

Kornelia var inte alls lika dålig som jag hade trott. Vid första genomläsningen fann jag inte mycket jag ville ändra på, till min stora förvåning, men efter två gånger till var marginalerna färgade blå, som det ska vara. Nu ser jag fram emot att skriva lite nya scener och tillägg. Ska bli intressant.

Dagen efter

Det var en bra idé att skriva ut texten och gå igenom den ordentligt innan jag gjorde några faktiska ändringar, upptäckte jag. Det fanns en del stora missar som jag skäms lite över att jag en fick med i originalet. Bland annat hade jag en del som var i fel tempus. Mycket pinsamt. Men jag kom igenom hela novellen i går, och jag gjorde en del ändringar. Ord och meningar som skulle bort, andra som skulle omformuleras, och vissa delar som lades till. Det här är något jag kommer fortsätta göra med samtliga nya noveller jag skriver, först och främst med Kornelia, som ska skrivas ut och få första genomarbetningen i dag.

Den nya versionen av Dödsväntan har nu skickats ut till två personer för en sista-minuten-korrekturläsning. Jag hoppas jag får en del input som jag hinner göra någonting av innan jag ska skicka in den senare i dag. Det vore fantastiskt bra.

Arbetsyta

Så här kan det se ut när jag arbetar. Lila markeringspenna, tékopp, anteckningsbok från Moleskine, MacBook och en Terminatorlampa som inte får den uppmärksamhet den förtjänar.

Nu ligger också en gigantisk smörgås med kaviar vid min sida, likt en trogen följeslagare som långsamt förtärs under en dämpad tystnad.

Skrivdagboken - första inlägget.

Första inlägget. Klockan är 23:04. För en stund sedan fick jag reda på om Umeå novellpris 2014. Inlämningsdag i morgon, 29/9. Jag kände att det kan nog vara något, att även om chansen är otroligt liten finns den ändå där. Jag bestämde mig för att skicka in ett bidrag.

Men vad ska jag då skicka in? Jag har ingen supertext. Min, enligt mig, bästa text - Dödsväntan - fick sin första refusering för inte så längesedan. Av eStory, som varken erbjuder ersättning till författarna som får sina texter publicerade genom dem eller har särskilt många aktiva författare som skriver för dem. Vad kan då Dödsväntan ha för chans i en stor tävling? Men se, det ger jag blanka fan i. Här ska inte skyltas med självömkan. Vet hut! Jag skrev ut den fem sidor långa novellen, och i nuläget sitter jag med markeringspenna och anteckningsblock och ska revidera. Det blir nattarbete för hela slanten. Vilket äventyr, eller hur? Det kanske kommer upp fler inlägg i skrivdagboken under nattens gång, beroende på om det är något som är värt att säga. Man vet aldrig.

Wish me luck.

Tillbaka efter sommaren

Sommarlovet är över. Det var aldrig meningen att det ens skulle bli något uppehåll, men plötsligt tog studierna över. Två sommarkurser var helt enkelt för mycket för att jag skulle orka hålla k-skrivet uppdaterad vid sidan av också. Så kan det gå. Men nu är sommaren över, och nu blir det nya tag. Jag har precis slutfört första utkastet till min nya novell ”Kornelia”. Det är den första av flera berättelsen som utspelar sig i det lilla samhället Själstorp. Det finns redan idéer på ytterligare några noveller därifrån. Om jag publicerar dem en och en eller som en samling återstår dock att se.

Som ni kanske upptäckte kom följetongen Kentrul inte särskilt långt alls, tyvärr. Anledningen till detta var att startskottet låg lagom för att det skulle bli en död start i och med sommaren. Ibland har man otur. Jag är i nuläget osäker på om jag kommer fortsätta med Kentrul, eller om det kommer andra projekt som ersätter det. Vi får se.

Det som närmast kommer hända här på bloggen är att jag ska (försöka) komma igång med lite nya berättelser. Jag vet att häxan Fredrika är sugen på att få en fortsättning (om inte annat får jag en utskällning på 500 ord av henne), och jag ska försöka fixa någon som är sugen på att gästskriva ett litet scenario eller liknande. Sist men inte minst tänkte jag försöka starta upp en skrivdagbok här på k-skrivet. Inga stora hemligheter kommer avslöjas i den (för det använder jag anteckningsböcker), men det kommer gå att följa mitt skrivande i stora drag, och det är ju inte fy skam, eller hur?

Outline

Jag testar något nytt. Jag outlinar en hel novell innan jag skriver den. För mig är det nytt. Jag ska förklara hur det brukar gå till när jag skriver noveller (eller arbetar på min roman också, för den delen).

Först kommer jag på ett ämne. Detta sker på alla möjliga sätt. Min novell Dödsväntan till exempel kom jag på när jag läste en annan novell med samma tema, nämligen en man som visste att han bara hade tjugofyra timmar kvar att leva. Jag tyckte ämnet var så otroligt bra att jag helt enkelt bestämde mig för att göra en egen tolkning av det. Ett annat sätt kan vara tänk om… eller vad skulle hända om…, något som också kan ge en hel del bra ämnen.

Sedan är det dags för planeringen. För Dödsväntan var planering en snabb övergående fas - den fanns inte. Jag visste vad jag ville skriva, så jag satte igång. Visst, jag hade några idéer på vad jag skulle ha med, men det allra mesta i berättelsen dök upp allt eftersom. Jag gillar, som jag ofta sagt tidigare, att upptäcka vad som kommer hända i samma stund som det skrivs ned. Mitt skrivande är på så sätt helt och hållet själviskt, men mer om det en annan gång.

När planeringen är gjord (eller avsaknaden av den) är det dags för själva skrivandet. Ett tomt ark i Microsoft Word var det som gällde förr i tiden, nu använder jag mig av Scrivener, som är bättre på alla plan. Word använder jag mig numera bara av för att konvertera den skrivna texten till PDF.Vanligtvis skriver jag novellen från början till slut. Kanske skriver jag också om några scener mitt i, men jag brukar inte hoppa särskilt mycket.

När jag kommit igenom hela berättelsen brukar jag gå tillbaka och ändra saker jag inte är riktigt nöjd med. Om det handlar om någon dialog eller miljöbeskrivning. Då är det också dags att ta bort de stycken som inte hör dit eller passar in. När detta är klart läser jag kanske igenom den. Jag är otroligt lat, och är inte mycket för att korrekturläsa. När den är färdigskriven är den färdig, brukar jag gå efter. Något jag jobbar på att bli bättre på.

Och med det är novellen klar. Några veckor senare när jag läser den igen och inser att den skulle kunna bli mycket bättre brukar jag skriva en reviderad version. Dock brukar den nya versionen inte läggas upp någonstans, utan ligger och samlar damm i min mapp med färdiga noveller.

I detta nu sitter jag och arbetar lite med en ny novell. Och jag tänker testa ett helt nytt sätt att skriva på. Inte språkmässigt, ty språket är jag mestadels ganska nöjd med, men däremot hur jag lägger upp arbetet med den. Jag har hittills fyllt en A4 samt nästan två sidor i min anteckningsbok med idéer, samt i Scrivener sammanfattat alla scener jag vill ha med. Fördelen med att gått ifrån Word är att jag inte längre har all text i ett enda stycke, utan kan dela upp dem som jag vill och sedan markera dem beroende på hur långt jag har kommit i dem. Jag kör oftast med To Do, First Draft, Revised Draft, Final Draft samt Done, som är standard för scenstatus. På så sätt har jag full koll på vad jag behöver arbeta mer med och vad som är färdigt.

Där finns också möjlighet att ha anteckningar, antingen för varje scen eller för hela projektet, och i och med det kan jag ha all information på samma ställe. Mycket effektivare än att ha olika dokument för olika information.

När novellen är färdigskriven kommer jag den här gången låta den ligga ungefär en vecka (med alarm i kalendern) innan jag korrekturläser och reviderar den. Kanske kommer den i och med det redan från första stund den läggs ut hålla högre kvalitet än mina tidigare. Jag ska försöka hålla er uppdaterade om hur det går.

Om ni vill läsa Dödsväntan eller någon av mina andra noveller finns de på http://kapitel1.se/kristoffer-karlsson.

Trevlig midsommar.

Parfymmaffian

Hunden gnydde ynkligt, och en liten stund senare började också Fredrika känna den avskyvärda doften som med förvånande hastighet spred sig i huset. Corgin, vars namn nu var Olga, sprang mot hallen med sin matte tätt efter. Olga ökade farten och försvann från Fredrikas synfält när hon svängde till vänster mot ytterdörren. Morrandet byttes plötsligt ut mot ett förvånat skall. Doften blev starkare. Vad var det den luktade? Kanelbullar? Fredrika var inte säker. Så kom också hon runt hörnet, och hon stannade förskräckt.

”Parfymmaffian?”

”Det är vi!”

Fyra unga tjejer iklädda dagens populäraste modekläder och frisyrer stod i hallen. En tjock dimma av parfym stod runt dem. En av dem, den längsta tack vare sina höga klackar, höll Olga i ett fast grepp i famnen. Den stackars hunden gnydde, men gjorde inga helhjärtade försök att ta sig därifrån. Förmodligen var den halvt förlamad av parfymen.

”Vad gör ni här? Jag har inte sett er sedan… När jag tänker på det minns jag inte senast jag såg er”, sade Fredrika.

Parfymmaffians medlemmar log.

”Vi hade vägarna förbi”, sade en av dem.

”Jaha”, sade Fredrika.

”Vad har du gjort med altanen?”

”Jag tog bort den.”

”Varför det?”

”Den var till mer besvär än nytta.”

”Jaha.”

En tryckande tystnad uppstod. Bara parfymdimmans susande hördes. Olga hade somnat. Parfymmaffian skruvade på sig. En kollade in sina målade naglar, en annan betraktade en tavla föreställande en gul penna. Fredrika kliade sig bakom örat.

”Jaha”, sade hon. ”Vill ni ha te?”

I samlad tropp gick de genom huset. Omkring dem kröp tapeterna undan längst väggarna, och växterna drog sitt sista andetag innan de trädde in i dödens dal.

Det här huset är för evigt dömt, tänkte Fredrika. Kan de inte bara riva det och strö salt i jorden också, när de ändå håller på?

”Trevligt hus”, sade en av maffiamedlemmarna och strök ömt en sedan nyligen död växt. Olga, som nu bars av Fredrika, öppnade ena ögat och tittade på henne. Häxan mötte hundens blick och viskade:

”Sov du, sjunk in i den luktfria, djupa koma som också jag trånar efter men som jag ännu inte kan nå. Sov.”

Och hunden somnade.

Så ringde plötsligt telefonen. Fredrika kände en varmt glädje sprida sig i kroppen.

”Ta för er, ni vet var allt står”, sade hon till sina gäster och gjorde en svepande gest med armen innan hon snabbt gick ut ur rummet.

”Vet vi?” frågade maffiabossen. Sedan sken hon upp. ”Ja men det gör vi ju”.

De började plocka fram koppar, kastruller och te ur kökets enda lilla skåp och fyllde sedan på vatten i kastrullen och ställde den på spisen. De slog sig ned runt bordet som nyss inte funnits där, alla med benen i kors, och tog fram var sin tidning. Bossen tog fram sin mobil och spelade Lady Gaga, och de sjöng alla med.

Under tiden hade Fredrika plockat upp telefonen, men hade ännu inte svarat.

”Måste ju vänta på er”, sade hon och mötte vår blick. En kall kår spred sig längst berättarens rygg.

Måste hon göra så hela tiden? tänkte han och rös. Sedan sade han:

”Vänta en vecka, Fredrika. Klarar du det? En vecka med telefonen i hand utan att svara. Sedan ska du få din belöning. En vecka.”

Fredrika grimaserade men sade ingenting. I tanken förbannade hon den usling som var hennes berättare, men sade någonting, det gjorde hon inte.

Recension: Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov

Diamantsvärdet och Träsvärdet, del ett, är första boken i Svärdens Väktare av Ryssamerikanen Nick Perumov. Den handlar om Agata, dankerflickan som jobbar som tjänare i ett resande cirkussällskap; krigaren Fess som är på uppdrag i Chvalin; den unga kejsaren som har problem med Regnbågen – magikerna som mer eller mindre styr landet samt Sidri, gnomen, som reser tillsammans med de Friborna Tavi och Khan-Torog. Boken innehåller, som ni märker, en hel del olika personer, och trots att de inte har särskilt mycket gemensamt finns där en stor nämnare: Dödsregnet. Dödsregnet är ett oväder som drar fram över landet varje år, släpper sin gröna, kletiga och dödliga sörja över allt och dödar alla som råkar befinna sig utomhus. Det är ett fenomen som inte ens Regnbågens bästa magiker kan hindra.

Boken är mörk, och världen den utspelar sig i är otroligt grym och våldsam. Där finns alla möjliga vidunder och varelser, bland annat danker, alver, gnomer, orcher, hamnskiftare och troll. Alla underlägsna hunnerna – människorna – och alla söker hämnd.

Perumov har ett annorlunda språk, det är inget som jag är van vid, i alla fall. Och i början var det lite knepigt att läsa. Ryska ord (med ryska tecken) förekommer överallt, och ibland är det svårt att hänga med då jag inte har en aning om hur de ska uttalas. Men det ger ändå stor kraft till dankernas språk, som just är meningen att vi inte ska förstå.

Jag tycker Diamantsvärdet och Träsvärdet är en bra bok. Världen är otroligt mystisk och svår att greppa, både för oss läsare och för de som lever i den. I en intervju sade Perumov att han bakade in mycket av vår världs problem i boken, och nu i efterhand märker man av dem. Rasism, förtryck och hunnernas kärlek till sig själva, samtidigt som Dödsregnet förpestar och förorenar världen. De har det inte lätt.

Språket är som sagt lite speciellt. Karaktärernas tankar pendlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv, och dialogerna kan ibland kännas stela. Men det är ingenting man inte kan leva med. Det är inte dåligt, bara annorlunda.

Betyg

Språk: 6

Handling: 8

Totalbetyg: 15

Läs också:

Mördarens Lärling, av Robin Hobb, är första delen i Berättelsen om Fjärrskådarna. Sonen är oäkting. Hans far är först i tronföljden, men som oäkta barn betyder det ingenting för honom. Han lärs istället upp till lönnmördare, och får utbildning i Färdigheten, en förmåga att ta sig in i andras tankar eller föra samtal över långa avstånd. Sedan födseln har han också Klokskapen, möjligheten att prata med djur, något som anses vara en hädisk och förbjuden magi. Riket står på avgrundens rand, och Sonen anses vara den enda som kan rädda det.

Betyg: 16

Jim handlar

Jim Bimm handlar. Han är i en stor affär. Så stor att han nästan kan gå vilse. En tanke viner om och om igen genom hans huvud. En tanke som ingen får veta vad den handlar om. Den består av fyra siffror: 6123. I en röd korg plockar han i frukt och grönsaker. Han lägger inte märke till vad han lägger i. Fyra gurkor, tre bananer, fyra tomater, ett äpple, sju päron.

Sextioettjugotre, tänker han och lägger tre potatisar löst i korgen.

Jim går vidare. Hans blick löper löst längst omgivningen. Där finns det mesta. Mejeriprodukter, bröd, pålägg, köttchark, och godis. Godis. Han stannar.

6123.

Han vill ha godis. Korgen ställer han på golvet, han tar en påse och en skopa och börjar med tungspetsen stickande ut i mungipan plocka på sig godis.

6123, 6123, 6123.

Bakom godiset finns en frysdisk. En tjej går förbi Jim där han står och plockar godis. Han följer henne med blicken. Hon ställer sig vid frysdisken, suckar, och drar bort locket. Under locket finns snabbmat i alla dess former. Pizza, lasagne, infryst potatis och köttbullar, gratänger. Jim blir hungrig, men glömmer nästan direkt bort denna nya känsla. Tjejen – en ung asiat med långt, silkeslent, svart hår, åtsittade vit t-shirt och kort kjol – suckar igen och tittar ned på läckerheterna. Jims blick fokuserar. Hon böjer sig framåt. Han zoomar.

Sex tio tjugo tre, sex tio tjugo tre, sex tio, sex, sex, sex…

Under kjolen skymtar han någonting. Någonting ljust grönt. Han andas häftigt in. Är det vad han tror det är? Det är det. Han skrockar förtjust.

Sedan tar det slut. Tjejen får tag på vad hon är ute efter, Snabbpytt, och reser sig snabbt. Jim suckar. Hon vänder sig om, och han inser att han fortfarande står och stirrar. Med misstänksam blick studerar hon honom.

”Ville du något, eller?” frågar hon.

En röd hetta stiger snabbt från hans bröst och sprider sig vidare över hans kinder. Förläget vänder han sig om, och går med raska steg mot kassan.

6123612361236123, tänker han panikslaget när han lägger upp varorna på bandet. Kassörskan tittar häpet på honom, men säger ingenting. När han lagt upp allt på bandet går han fram till kassan, han nickar åt kassörskan, som nickar tillbaka och ler nervöst.

”Var det bra så?” frågar hon,

”Sextioett tjugotre”, svarade Jim Bimm.

”Ursäkta?”

Han blir ställd. Vad hade han sagt? Åh, herregud. Han hade avslöjat sin kod. Han ser sig omkring. Kön bakom honom är lång. Alla måste ha hört. Skit också! En stor kille i skinnjacka och glänsande vaxat hår står bakom honom. Han ler.

Åh gud, han hörde. Han kommer döda mig och ta mitt kort! Jag måste snabba på.

Med flinka fingrar drar han kortet i maskinen, slår in koden och springer därifrån. Killen med skinnjackan tittar snabbt på den springande mannen, sedan på hans varor, tillbaka på honom, och han ropar:

”Öh, du! Du glömde något!”

Jim bryr sig inte. Han vill inte dö.

Kentrul: Agaila

Agaila diskade. Det var något hon alltid gjorde när hon var upprörd. De senaste veckorna hade varit värre än vanligt. Mycket värre. På något sätt hade kobolderna lyckats ta sig förbi alla besvärjelser hon lagt för att skydda trädgården och stugan. Sedan hade de förstört allt de hunnit med innan hon skrikande stormat ut ur stugan och jagat bort dem.

Irriterad staplade hon tallrikarna och glasen bredvid diskhon i höga torn. Hon nästan hoppades att de skulle falla och krossas mot golvet. Hon hoppades att de skulle dra med sig hennes ilska och förtvivlan, att för varje porslinsskärva skulle en del av det försvinna. Tills allt var borta. Det var en löjlig tanke, det visste hon, men den vägrade släppa taget. Ytterligare en tallrik. Snart hade hon inte fler. De skulle inte ramla. Men om hon ställde glasen ovanpå tallrikarna? Nej. Dumheter! Hon ruskade på huvudet.

Skärp dig nu, gamling, tänkte hon. Låt det inte reta upp dig. Det kunde varit värre. Var glad att de inte lyckades hitta din odling av Galörter istället för att vara arg för salladslandet.

Längst väggarna stod hyllor med böcker och glasburkar och -flaskor. De var fyllda med färgat pulver, malda ben från diverse smådjur, spindelväv, kentaursaliv, trollnaglar och diverse andra rariteter som ingen normal människa i Kentrul skulle få för sig att samla på sig. På ett polerat ekbord i ett hörn stod diverse redskap som kittlar, pressar, små flaskor med olikfärgade vätskor, krus, kärl. På väggen ovanför bordet hängde en avbildning av en orm som bet sig själv i svansen. På avstånd såg den oväntat levande ut, och Agaila var mycket stolt över den.

En hög smäll från utsidan fick henne att stanna mitt i en rörelse. Hon lyfte huvudet och lyssnade. Hon kunde höra ljudet av fotsteg och dämpade skratt. Med ens blev hon röd om kinderna. De små kräken! Men vänta bara, den här gången var hon beredd. På ett lågt bord bredvid ytterdörren stod ett brunt lerkrus. Agaila log när hon varligt plockade upp det och öppnade dörren. Kaoset utanför upphörde genast. Den gamla häxan drog med vänsterhanden igen dörren bakom sig och tittade ut över sin trädgård. Tio varelser, inte mycket större än barn, stirrade på henne. De var fula. Ruskigt fula. Brunt, segt skinn och gula ögon som nästan doldes av de låga ögonbrynen. Deras fingrar var knotiga med långa, gula naglar. De flesta av dem var iklädda trasor av någonting som en gång i tiden varit människokläder. Flera av dem hade verktyg i händerna. Spadar eller räfsor, andra hade bara enkla pinnar. Allt som allt var de elva stycken.

Det lugna ögonblicket av stillhet byttes genast ut mot totalt kaos igen. Kobolderna skrek högt är de på nytt gick bärsärkagång på Agailas trädgård. Tre av dem rusade mot häxan, som fortfarande log med kruset i handen. När de knappt var tre meter från henne stack hon snabbt ner handen i det och drog upp ett svart, illaluktande pulver. Kobolderna stelnade till och rynkade äcklade näsorna. Agaila mumlade något och kastade därefter pulvret mot dem. Hennes leende hade övergått till ett gulbrunt hånflin. De små odjuren stannade bara någon meter från henne, och de verkade rädda. Mycket rädda.

Djuret

Två små ögon plirade ut från mörkret under altanen. Altanen var nybyggd, och kanske bara tillfällig. Hon hade inte bestämt sig än. Fredrika var mycket tacksam över att vara en häxa med odefinierade krafter. Allt blev så lätt då. Helt plötsligt hade hon en altan. Om hon inte trivdes med den skulle den sedan plötsligt inte finnas. Hennes enda stora problem här i världen var den förbannade berättaren. Snacka om att den killen ställde till problem för henne. Och inte kunde hon göra någonting åt honom. Han satt där, vid sin vita dator, med ett hånflin i ansiktet och ögon brinnande av ondska. Det var i alla fall så hon tänkte sig honom. Men nu hade hon inte tid att drömma, under trappan fanns ett odjur att hämta. Ett odjur som hade tagit hennes älskade – men fram tills alldeles nyligen helt meningslösa – trollstav. Hon satte sig på huk, kikade in i mörkret. Ett lågt morrande mötte henne och hon ramlade bakåt.

”Nu får det vara nog”, mumlade hon för sig själv och lutade sig fram på händer och knän. Hon började krypa framåt – mot ögonen och morrandet.

Jim Bimm gick obekymrat längst med de för tillfället namnlösa gatorna i staden. Han visslade. Det var en glad melodi. I dur. Men ibland gick den över till moll när han visslade lite falskt. Jim jobbade på djuraffären. Han hade inga barn men tre fiskar. Det hade gått två veckor sedan hans flickvän lämnade honom för hans bror, men han var ganska glad ändå. Hans brorsa var gift.

Längre fram på vägen stod ett hus. Av någon anledning tyckte Jim att det skiljde sig från de övriga husen på gatan. Vad han inte visste var att det var för att berättaren hade bestämt sig för att det helt enkelt skulle vara så. Jim accepterade snabbt det argumentet och ökade farten. Nästan framme såg han någonting sticka upp vid altanen, men han kunde inte riktigt urskilja vad det var. Jim slutade vissla. Han gick närmare. Nu kunde han nästan se det. Snart. Snart. Där! Det var en bakdel! Jim log för sig själv. Han fortsatte gå, och när han var precis bakom den stoppade han två fingrar i munnen och busvisslade.

Fredrika kände hur det drog sig tillbaka. Monstret. Odjuret. Det var för mörkt för att se, men hon kunde känna det. Hon hade det nästan. Bara lite till.

Ett högt tjut hördes, och Fredrika hoppade till. Altanens trä var hårt och obarmhärtigt. Hon skrek till och gned sig i huvudet med sin högra hand. Blod. Satan också! Bakom henne kunde hon höra snabba steg över grus. Det här var någons fel! Någon skulle få betala för det här! Någon skulle… Svarta rosor dansade framför hennes ögon och avbröt hennes sista tanke innan hon kraftlöst föll ihop.

En blöt, nyfiken nos tryckte sig mot hennes kind. Hon viftade lamt med handen och mumlade:

”Försvinn.”

Corgin släppte pinnen bredvid henne och kurade ihop sig vid hennes ansikte. Den var mycket noga med att hennes näsa låg tryckt mot pälsen. Den gillade luftdraget från den.

Recension: Under the Dome av Stephen King

Under the Dome, av Stephen King, utspelar sig i den fiktiva staden Chester’s Mill i Maine. Det är bara några dagar kvar till Halloween, och livet lunkar sakta på. Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat med dåliga minnen från Irak, är på väg att lifta bort från staden när en osynlig barriär faller ned över staden. Ingen kan ta sig därifrån, ingen kan ta sig in. För de flesta i staden är detta en mardröm, men inte för Big Jim Rennie. För honom är barriären det bästa som kunde hända. Det är hans chans att få den totala politiska makt han drömmer om. Barbie blir utsedd av den amerikanska regeringen att styra staden i krisen, något som Big Jim inte alls tycker om. Och det är inte bara Big Jim som ogillar Barbie. Hans son, Junior, har också han ett särskilt hat reserverat mot honom. Nu är det upp till Barbie och hans vänner att inte bara överleva själva, utan också försöka rädda Chester’s Mill från detta underliga fenomen som ingen kan förklara.

Under the Dome är den första boken (förutom Carrie) av Stephen King jag läst som inte är en del av Det Mörka Tornet. Det är en tjock bok, 877 sidor för att vara exakt, och den tog mig lång tid att komma igenom. Men oj, vad bra den är. King har ett språk utan dess like. Hans förmåga att fånga människor i både tal, handling och tanke är häpnadsväckande. Såväl antagonister som protagonister är otroligt välgjorda. Vad som skiljer Under the Dome från många andra böcker jag läst är att det inte görs någon skillnad på hjältar och skurkar. Alla får lika mycket plats, och det sker ingen särbehandling för ”ena sidan”.

Utöver att alla personer känns mycket realistiska är boken också fylld av en gigantiskt persongalleri. Det är mycket namn att hålla reda på, och mycket agendor. Men efter ett tag kommer man i det och inser att allt kanske inte är nödvändigt att hålla reda på. Det är ingen deckarhistoria. Det är snarare en… Science fiction-, dystopisk och politisk roman. Du behöver inte hänga med i alla detaljer, berättelser flyter på ändå.

Stephen King är utan tvekan en av vår tids största populärförfattare. Hans stämpel som skräckförfattare borde vara borttvättad sedan länge, tycker man, men den verkar hänga kvar. Något som jag tycker är mycket synd. Under the Dome är ingen skräckroman, men många som inte uppskattar skräcklitteratur kanske drar sig för att läsa den för att namnet Stephen King står på framsidan. Försök ignorera det. För även om karaktärer dör till höger och vänster är det ingen klassisk skräck vi talar om. Nej, det här är någonting annat.

Betyg

Språk: 9

Handling: 8

Totalbetyg: 17/20

Läs också:

Revolvermannen (1982, nyutgåva 2003) är första delen i Stephen Kings episka serie Det Mörka Tornet om revolvermannen Rolad Deschain. Serien är inspirerad dels av Sagan om Ringen, dels av Sergio Leones Den onde, den gode, den fule. Berättelsen tar plats i ett universum parallellt med vårt, och det finns gott om likheter. Det är en historia full av mysterier och lösa trådar. Genren kan bäst beskrivas som westernfantasy, men i de följande böckerna förändras saker drastiskt när fler huvudpersoner introduceras. Det Mörka Tornet är bland det bästa jag läst, och jag rekommenderar den starkt till alla.

Betyg: 19

Recension: Mörkrädd av Andreas Roman

David är sjukt mörkrädd. På ett sätt som inte går att jämföra med vanlig skotofobi. Hans rädsla för mörkret har följt med honom ända sedan barnsben, och den visar inga tecken på att försvinna. Efter terapi bestämmer han sig för att hyra en stuga uppe i norrlands skogar. Där ska han bo ensam tills hans rädsla försvunnit. Men det går inte som väntat. När natten tränger sig på är det någon som vill in.

Mörkrädd är Andreas Romans sjunde roman, och hans debutroman inom skräckgenren. Tyvärr finner jag den inte alls lika bra som hans tidigare böcker. Språket är halvdant och handlingen känns lite stel. De partier som är bäst är tyvärr också de som är sällsyntas, nämligen dialogerna. Roman är duktig på det där med tal. Dock utspelar sig större delen av boken i stugan i skogen. Natt efter natt efter natt. Efter ett tag blir det bara för mycket. Nätterna flyter ihop, de upprepar sig och blir otroligt enformigt. Att Roman inte lyckas fånga skräckkänslan särskilt bra ställer också till lite problem. Grejen med en skräckroman är ju att man ska bli rädd, eller hur? Tyvärr blir jag inte det av Mörkrädd. Däremot förstår jag Davids rädsla. David är rädd. Djävligt rädd. Jag önskar bara att jag kunde känt åtminstone lite av det.

Egentligen finns det inte mycket mer än så att säga om Mörkrädd. Det är en okej skräckdebut av en i övrigt ganska stark författare.

Betyg

Språk: 5

Handling: 5

Totalt: 10/20

Läs hellre:

Vigilante, 2006.

Vigilante handlar om Marcus, en ung man som fått nog av dagens ytliga sociala samhälle. Han bestämmer sig för att någon måste sätta stopp för idiotin. Någon måste förhindra våldtäkter, rökning i busskurer och misshandlar. Och om ingen annan gör det får väl han ta tag i det. En intensiv historia som ger en kuslig bild av människan.

Betyg: 14

Bad

Hon föste försiktigt bort skummet med sin vänstra hand. Den högra höll hon strax under vattenytan, med två fingrar pekande upp mot taket. Hon höll andan och förde långsamt handen uppåt. När fingertopparna bröt vattenytan log hon svagt. Hon fortsatte höja handen, och stannade när knogarna var ovanför ytan. Då bytte hon riktning, och förde istället handen långsamt nedåt, mot badkarets botten. Handen sänktes, vattnet bröt ljuset, förvrängde fingrarna, Denise log. Ett plötsligt knackande på badrumsdörren fick henne att rycka till.

”Vad gör du där inne?”

Han lät otålig.

”Jag badar.”

”Tänkte du ligga i hela djävla dagen, eller?”

”Låt mig vara!”

En tryckande tystnad lade sig. Denise höll andan. Sedan hördes en hög smäll och dörren skallrade på sina fästen. Denise reste sig halvt upp ur badkaret och skrek:

”Du är ju för fan inte klok! Gå härifrån!”

Tystnaden svarade henne.

”Henrik? Snälla, låt mig bara ha den här stunden för mig själv?”

Mer tystnad, innan hon kunde urskilja svaga fotsteg som var på väg bort. Denise gled långsamt tillbaka ner i vattnet och lät det svälja henne. Bara två bleka knän stack upp som öar i en stilla ocean. På toalettstolen, handfatet och golvet stod levande ljus. En söt doft av vanilj blandad med rosor låg i luften. Det var varmt, kvavt, syrefattigt. Men under ytan märkte inte Denise något av det. Under ytan var hennes egna värld. En värld av ljud. Nagelns knackande mot badkarskanten förstärktes och tycktes eka runt omkring henne. Kranens långsamma droppande var nästan öronbedövande, trots att hon knappt märkte det. Det bästa av allt var att hon var helt ensam. När yttervärlden inte hördes fanns den inte. Därför älskade hon att sjunka ner i badkarets ljumna, smutsiga vatten.

Hon hade inte alltid tyckt om vatten. Nej, verkligen inte. Innan hon träffade Henrik stod hon knappt ut med det. Hon blev äcklad, rädd och alldeles kall inombords. En fobi sedan barnsben. Men snart visade det sig att även han ogillade vatten. Till att börja med var det en kul gemensam nämnare, något de kunde skoja över och skratta åt när de följde med vännerna till stranden. Sedan blev det hennes enda tillflyktsplats. Det var bara där hon kunde vara helt i fred. Bara där han inte kunde följa efter. Även om det så bara var badkaret.

Hon lade armbågarna på badkarskanten, lät fingertopparna hänga i vattnet. Sedan stängde hon ögonen och lutade sig bakåt. Huvudet fann väggen och sjönk sedan ned till handduken hon lagt bakom sig. Varmt och skönt. Och alldeles ensamt. Men inte länge till. Snart skulle hon vara tvungen att gå upp. Hon tittade på sina skrynkliga fingrar och suckade. Sedan reste hon sig långsamt upp, drog ur proppen och lät vattnet virvla ned i avloppet. Hon satte på duschen och sköljde snabbt av sig innan hon gick ur och torkade sig. Noga. Med långsamma rörelser tog hon på sig kläderna. En stund hon där, vid dörren, tvekandes, innan hon tog ett djupt andetag och låste upp.

”Så du är färdig nu? Det var fan på tiden!”

Hon suckade. Och längtade redan tillbaka till vattnets frid.

Tröjan

Vår. De tjocka tröjorna försvann, ögonen doldes av solglasögon, och en kväljande stank av svett spred sig i de trånga korridorerna i köpcentret. Glass, skrikande barn och kvav luft. Med jackan i handen gick jag rastlöst mellan affärerna, väjde för stressade föräldrar med stora barnvagnar och svettluktande, medelålders män iklädda smutsiga, missfärgade linnen.

Jag armbågade mig fram, tog emot och skrek förolämpningar till höger och vänster. Till slut nådde jag en butik. Den var full av kläder. Jag visste precis vad jag var ute efter: en tröja –kortärmad, billig och snygg. Inga specifika krav, tänkte jag, för med specifika krav kommer jag inte finna något.

Ett butiksbiträde, för stunden släppt av de övriga vildsinta kunderna, gick stressat förbi mig. Jag kastade mig efter henne och tacklade henne. Hon föll och satte sig tungt på baken. Förvirrat såg hon sig omkring, sedan såg hon mig. En kund! Hon sken upp.

”Vad kan jag hjälpa er med?” frågade hon plastigt artigt.

”Jag söker efter ett plagg”, svarade jag.

”Ett plagg? Vad för plagg?”

”En så kallad T-shirt. Den ska vara billig, och den ska vara snygg.”

Hon rynkade pannan. Ögonen skymdes av ögonbrynen. För en sekund blev hennes ansikte helt tomt på uttryck, sedan fångade hon min blick igen.

”Vad kan jag hjälpa er med?”

”Ööh…”, sade jag. ”Jag skulle vilja titta på tröjor. Kortärmade, snygga och billiga.”

Tomheten föll över henne igen. Hon reste sig långsamt, utan att titta på mig, och gick därifrån. Jag skakade långsamt på huvudet.

Ingen servicekänsla.

”Kan jag hjälpa er med något?” sade en röst bakom mig. Jag vände mig om och stirrade in i ett par mörka ögon. De satt djupt. Alldeles för djupt. Jag kände mig svagt illamående. Det var som att stirra in i två brunnar. Brunnar, i vilka vattnet sinat och små grodor hjälplöst sprattlade på botten.

Stackars grodor.

”Ja”, sade jag när jag återfått handlingsförmågan. ”Jag söker en tröja. Kortärmad, billig, och snygg.”

Mannen med de djupa ögonen log. Han vände sig halvt om och pekade och sade:

”Där har ni de snygga tröjorna, och där borta”, han pekade åt ett annat håll. ”finns de billiga tröjorna. Var det något mer?”

”Nej, du missförstår mig”, sade jag. ”Jag söker tröjor som är både snygga och billiga.”

”Nu är du löjlig.”

”Vad då löjlig? Jag vill bara ha en tröja som ser både bra ut och inte kostar skjortan. Bildligt talat.”

”Sluta.”

”Där har du billiga tröjor, där är snygga. Mer än så kan jag inte hjälpa dig med.”

Jag suckade.

”Vet du någon annan butik som kan hjälpa mig?”

”Låt mig tänka. Hm. Med en sådan orimlig önskan, nej.”

”Men det var då fan.”

”Gå härifrån!”

”Sluta nu.”

”Du är förvisad från den här butiken.”

”Du är ju inte klok!”

”Stick!”

”Ja, ja. Jag ska.”

”Bra.”

Jag började irriterat gå därifrån. Jag kände hans blick bränna i ryggtavlan. Jag stannade, vände mig långsamt om.

”Grodmördare”, spottade jag fram.

Han slog händerna för munnen. Tårar började fylla hans ögon. Jag log. Bra, nu kan grodorna kanske komma därifrån.

Slutet för följetongen - början på något större

God dag, go’vänner.

Ett gäng mindre berättelser, och en längre i fyra delar ligger nu uppe här på K-skrivet. Från början var planen att ha en följetong varje månad, men redan efter en månad tänkte jag ändra på det. Istället har jag nu börjat arbeta på ett annat, större, projekt. Men mer om det senare. Först ska jag förklara varför jag lägger ner följetongen. För det första: en novell á 2000 ord per månad kräver mycket jobb. För mycket jobb, i nuläget. Kanske hade det fungerat bättre om jag hade haft mer tid. För det andra: att skriva en lite längre berättelse i små delar (ca 500 ord per del) är väldigt omständigt. Varje del måste ha en början och ett slut, och det är svårt att få ett bra flyt i det hela. Samtidigt blir det svårt att ha längre delar på bloggen, då inläggen i så fall skulle bli väldigt långa.

Därför slutar jag med följetongen, för nu.

Istället påbörjar jag ett nytt, större och mer krävande projekt. Motsägelsefullt, inte sant? Det nya projektet utspelar sig i en värld där fantasy och sci-fi existerar sida vid sida. Egentligen finns det två stora anledningar jag skrotar det förra projektet och påbörjar det här. Jag vill ha en värld och karaktärer att utforska, och på bara 2000 ord finns ingen plats för det. Den andra anledningen är att jag inte har tid att komma på nya personer, platser, plotter, början och slut hela tiden. I och med det här projektet kommer jag ha en början, ett gäng personer och en grundidé. Sedan kommer jag arbeta utifrån den, utan att behöva känna kravet att jag bara har 2000 ord på mig att slutföra det.

Jag kommer fortfarande försöka publicera ett avsnitt varje lördag, men allt som oftast kommer en scen behöva mer än 500 ord. I de fallen kommer jag försöka publicera hela scenen i flera delar i flera dagar på rad. 500 ord per dag.

Samtidigt kommer jag försöka hålla torsdagsberättelserna igång. Två bokrecensioner lär dyka upp snart, samt en artikelliknande text med namnet Kill your darlings.

När första delen av den nya berättelsen kommer upp vet jag inte riktigt. Än så länge är allt i planeringsstadiet, men med lite tur kanske det kommer en del redan nu på lördag.

Då så, det var allt för den här gången. Håll ögonen öppna efter fler uppdateringar. Har också lite planer på en skrivdagbok, men vi får se. Tills dess, ta hand om er, så ses vi snart i Juhnskogen.