När stöveln gled på tappade hon nästan balansen. Både Susanna och Amanda ramlade och satte sig på baken. De tittade på varandra och bröt ut i gapskratt. ”Olivia” slog lätt ryggen i väggen bakom henne. Hon tittade ut över havet av människor och log.
De är så vackra, tänkte hon och strök undan håret som fallit framför ögonen. Hon lät blicken glida över lokalen, och fastnade på en ung man som öppet stirrade på henne. Under en svart Adidaskeps stack brunt, ostyrigt hår ut. Det fick henne att tänka på en fågelskrämma under Halloween. Under en sekund möttes deras blickar. Hon kände en rodnad leta sig upp för halsen och slog snabbt ned blicken. Ur ögonvrån såg hon att han fortfarande tittade på henne, men hon vägrade titta åt hans håll.
”Nästa också?” frågade Susanna (Petra), fortfarande skrattande, och torkade bort en tår med baksidan av handen.
”Vad?” frågade Olivia skrämt och vände uppmärksamheten tillbaka till sina vänner.
”Ska du testa den andra också?”
”Nej”, sade Olivia frånvarande. ”Nej, det är för jobbigt.”
”För jobbigt? Men det är ju halva grejen”, sade Amanda och skrattade.
Varför stirrar han så?
”Kan vi inte gå och äta? Jag är hungrig”, sade Olivia och tittade vädjande på sina vänner. De tittade på varandra och ryckte på axlarna.
”Visst”, sade de unisont.
För Dennis var Olivias undvikande blick som ett slag i magen. En röd slöja av raseri lade sig över hans synfält. Han hann bara ta två steg innan han kände hur någon höll fast honom i ena armen, men när han vände sig om var det ingen där.
”Lugna dig, för fan”, viskade Martin bakom honom. Dennis blinkade hårt en gång och såg sig omkring. Det hade uppstått ett tomrum mellan honom och de övriga i butiken, och de tittade skrämt på honom. ”Du får inte tappa kontrollen så där. Släpp skohornet.”
Dennis rynkade pannan. Skohorn? Han tittade ned, och såg att han mycket riktigt höll ett blått skohorn i högra handen. Han släppte det och det skramlade när det nådde stengolvet.
När plockade jag upp det?
Hans käkar värkte och huvudet dunkade. Med darriga händer tog han av sig kepsen och torkade sig i pannan med baksidan av handen. Han dröp av svett. Hur fan gick det här till? Han tittade mot Olivia. Hon satt på golvet och försökte dra av stöveln och verkade inte ha sett något. Han andades ut. Det var inte förstört, han kunde fortfarande få henne.
Martin bad om ursäkt till de uppskrämda kunderna. Han förklarade snabbt att Dennis blir så ibland, men han kan inte hjälpa det. Förlåt så mycket, jag ber verkligen om ursäkt. Sedan sprang han ikapp Dennis, som följde efter Olivia mot McDonald’s. Han suckade djupt.
”Gotta catch ’em all”, mumlade han för sig själv när han saktade in bredvid Dennis.
”Sade du något?” frågade Dennis utan att ta blicken från tjejerna som gick en bit framför dem.
”Vad? Nej. Jag har inte sagt något.”
”Bra”, sade Dennis.
Martin himlade med ögonen och hoppades att Dennis inte såg det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar