Hur längesedan var det han senast hade någon? Två månader? Tre? Han kom inte riktigt ihåg. Ibland kändes det som en evighet, ibland som några minuter. Ibland lyckades han till och med koppla bort det, men det var inte ofta. Han visste att han var sjuk. Han var mycket medveten om det. Men han kunde inte sluta, och han kunde inte söka hjälp. För hjälp skulle han inte få. Han skulle förmodligen bli inburad och bli tvångsmatad med piller. Fan heller. Aldrig i livet.
McDonald’s luktade svett och stress. Personalen sprang fram och tillbaka bakom disken. Gjorde hamburgare, tappade upp dricka, tog beställningar, erbjöd plusmenyer. Nästan alla bord var upptagna. Småbarn skrek överallt och det luktade unket av blöta kläder. För bara en liten stund sedan hade det börjat regna. Först ingenting – bara några moln – sedan ett totalt skyfall. Olivia, Petra och Andrea hade skyndat in på McDonald’s, och Dennis och Martin hade kommit strax efter. Väl inne hade tjejerna lyckats hitta ett bord nästan längst in, och de hade gått och beställt. Dennis och Martin slog sig ned vid samma bord som en mamma och hennes son. Martin beställde en ostburgare, Dennis nöjde sig med en liten Cola.
De åt under tystnad. Bara deras bordskamrater pladdrade på. Tydligen hade sonen – Niklas – skolkat en hel del på senaste tiden, något som hans morsa inte tyckte det minsta om. Men han kunde ju redan allt de gick igenom i skolan, varför ska han då behöva gå? Inte för att det spelade någon roll, om mamma Kristina fick bestämma, dock. Ty det är inte därför du går i skolan, lilla gubben, det är för att man måste.
När mor och son till slut lämnade bordet flyttade Dennis snabbt bort de tomma stolarna till ett annat bord. Martin var den första som sade något:
”Vet du var hon bor?”
Dennis ryckte på axlarna.
”Det löser sig”, sade han.
Martin såg fundersam ut.
”Vad menar du ’det löser sig’?”
”Det löser sig”, sade Dennis otåligt. ”Lita på mig.”
Varken Olivia, Susanna eller Amanda såg att Dennis och Martin följde efter dem. Inte förrän de beställt och satt sig.
”Vad fan är det med dem?” frågade hon irriterat och nickade mot killarnas bord. Hennes vänner vände sig och tittade utan att försöka dölja det.
”De är ju söta”, sade Amanda och fnissade.
”Jag tycker de är skitläskiga”, sade Olivia. ”Tror ni de förföljer oss?”
”Vad då förföljer?”
”Ja, de var ju i skoaffären också.”
”Äsch, du är bara paranoid. Varför skulle de göra det? Brukar inte du tro gott om alla?”
”Jag försöker. Men det är inte alltid så lätt. Kolla på hans ögon, liksom. Helt djävla galna.”
De åt under tystnad, och när de var klara klädde de på sig och gick ut. Olivia såg hur deras ”förföljare” gjorde likadant, och hon kände hur håren i nacken reste sig.
”Klarar du dig nu då?” frågade Amanda.
”Jag tror det”, svarade Olivia.
”Bra. Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, sade Susanna. De kramades och sade hej då, och Susanna och Amanda gick till spårvagnarna, medan Olivia styrde stegen mot centralstationen.
Ingenting kommer att hända. Jag behöver inte oroa mig.
Om hon bara visste hur fel hon hade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar