Hemfärd, del 2

En tung hand föll på Rickards axel. Han stelnade till. En kall kår löpte längst hans rygg. Han vågade knappt andas. Omgiven av mörker, och alldeles ensam. En hand på axeln. Flåsande, illaluktande andetag i nacken. Han blundade, svalde, och tvingade sig ta ett steg framåt. Sedan ett till. Genom en gran skymtade han ett svagt ljus. Ännu ett steg. Flåsandet blev mer avlägset. Tyngden på axeln lättade. Ett steg. Ljuset blev tydligare. Den unkna lukten var borta. Handen på axeln också. Klumpen i halsen släppte. Lustigt, han hade inte lagt märke till den förrän den var borta.

Han klev upp för trappan till altanen, drog handen längst väggen. Han välkomnade ljudet av gummi mot trä. Lamporna avslöjade röda fläckar på väggen, avlägsnade mörkret tillfälligt. Men så blinkade lampan till. Rickard stannade igen. Ljuset slocknade. Han kunde skymta den vita dörren i det i övrigt svarta landskapet. De rosslande andetagen närmade sig. Han stoppade händerna i byxfickan, fick tag i nycklarna, och fumlade fram husnyckeln. Fotsteg närmade sig från andra sidan altanen. Nyckeln gled in i hålet utan problem, men han kunde inte vrida den.

Är den redan öppen?

Han tryckte ned dörrhandtaget och drog, men dörren gick inte upp.

Nej! Det är en mardröm. Sluta, sluta, sluta. Väck mig, någon!

Han försökte vrida nyckeln igen. Fortfarande ingenting. Luften började lukta illa. Gammal fisk och urin.

Tryck in dörren.

Med axeln tryckte han in dörren samtidigt som han vred om nyckeln. Han slet upp dörren, drog ur nyckeln och snubblade in.

I ett mörkt hörn satt hans mor. Huvudet hängde kraftlöst, och hennes kläder var fläckade av blod. Rickard skrek och vände sig mot dörren igen. Han försökte dra igen den, men någonting var i vägen. Lukten av urin spred sig i rummet. Rickard kände värmen sprida sig från skrevet ned för högra byxbenet. Dörren gick inte att stänga. Askgrå fingrar trevade längst dörrkanten, vägrade släppa taget.

”Släpp in honom”, viskade hans mor tätt intill hans öra.

Han vände sig panikslaget om. Ingen där. Hörnet där mammas lik nyss låg var tomt. Dörren gled långsamt igen, vänta otåligt på att någon skulle stänga den helt. De grå fingrarna hade försvunnit. Han tryckte ned dörrhandtaget, och stängde försiktigt dörren. Halsen brände. Värmen längst benet övergick till kyla. Lukten av urin fanns kvar.

”Rickard?” hördes en orolig röst från övervåningen. ”Rickard, är det du?”

Rickard suckade lättat. Han vred om låset på dörren och lutade sig mot den.

”Ja, mamma”, sade han. ”Det är jag.”

”Mår du bra?”

Han tvekade. Kastade en blick mot dörren. Han tände ljuset, tittade i hörnet.

”Jag mår bra”, sade han. ”Jag mår bra.”