Förföljd, del 1

Det vore på alla sätt fel att säga att Dennis letade efter henne. Det var mer att hon råkade befinna sig just där hans blick vilade. Han döpte henne till Olivia. Olivia med det svarta håret och rödmålade läpparna. Kontrasten fick Dennis att rysa av vällust.

”Hon?” frågade Martin.

Dennis vände sig mot honom och nickade.

”Hon”, bekräftade han.

”Du ska inte ta alla tre då?”

Martin skrattade och blinkade åt Dennis som ignorerade honom och istället vände sig mot Olivia igen. Han ryckte till. Han hade inte ens sett de två andra.

Andrea och Petra, tänkte han.

”Nej”, sade han. ”De är oviktiga.”

Runt omkring dem drog sommaren sitt sista andetag. Dagarna var fortfarande varma, men under kvällarna regerade hösten och gjorde dem råa och mörka. Det var eftermiddag, och Nordstan var fullpackad med människor. Alla på sitt eget ärende, ingen hade tid för någon annan. Olivia och hennes vänner stod utanför en skobutik. De såg ut att, med vida gester, diskutera om de skulle gå in eller inte. Dennis och Martin stod vid bankomaterna en bit längre bort. De betraktade nu under tystnad tjejerna. Till slut bestämde de sig för att gå in i affären, och Dennis och Martin följde efter.

Den fräna doften av läder och skinn slog emot dem redan innan de hade kommit in på butikens område. En våg av illamående sköljde över Dennis. Han rynkade näsan.

Äckligt.

Han tittade sig runt i havet av människor som testade skor eller väntade på sina respektive. Olivia syntes inte till, och en klump av panik trängde fram i Dennis hals. Han greppade Martins arm, hårt, och tittade sig nervöst omkring.

”Ser du dem?” frågade han oroligt.

”Släpp mig, det gör ont.”

”Ser du dem!?”

Han drog Martin till sig, höll fast hans blick med sin och klämde hårdare runt hans arm. Svett bröt fram i Martins panna och han bleknade märkbart.

Den här gången dödar han mig, tänkte han skräckslaget. Han vände bort blicken från Dennis iskalla, blå ögon. Sedan fick han syn på henne. Hon satt på en liten stol vid en spegel och försökte, med hjälp av sina vänner, dra på sig ett par svarta stövlar. Han tog tag i Dennis och ruskade om honom.

”Där”, sade han och pekade med sin lediga hand. Dennis släppte honom med blicken och tittade dit Martin pekade. Han såg henne, och andades lättad ut. Martin ryckte loss armen från hans nu kraftlösa grepp. Han drog försiktigt upp ärmen på tröjan och såg röda märken efter Dennis hand.

Olivia satt framåtlutad över stolen. Andrea och Petra satt på huk på golvet framför henne och de försökte gemensamt dra på en svart stövel. Den andra stod orörd bredvid. Hennes raka, svarta hår föll framför ansiktet och dolde de bleka kinderna och blå ögonen. Vid varje ryck för att dra på stöveln skymtades de rödmålade läpparna och Dennis kände än en gång ett habegär utan dess like.

Stöveln gled på och ett förvånat litet utrop undslapp de tre vännerna. Petra och Andrea ramlade bakåt och satte sig klumpigt på golvet. De började skratta hysteriskt. Olivia tittade leende upp, och hon såg att han betraktade henne.

Deras blickar möttes.