Hemfärd, del 1

De plockade bort schackpjäserna och brädet, Rickard tog på sig ytterkläderna och de sade hej då. Dörren stängdes bakom honom efter en sista kort omfamning. Han fann sig stående i en cirkel av ljus, omgärdad av bäcksvart mörker. Det verkade ogenomträngligt. Ljusets skyddande aura dog ut alldeles för plötsligt i de yttre kanterna av cirkeln. Början av april. Våren vaknade ur sin dvala. På himlen fanns ingen måne. Inga stjärnor. Ingenting. Framför honom låg 100 meter skog. Tät skog, med endast en knappt synlig, barrtäckt stig att gå på. Han började långsamt gå. Än var han skyddad av ljuset. Ett steg till. Ingen fara än. Då släcktes lampan, och med ens kastade sig mörkret hänsynslöst över honom. Svalde honom.

Först såg han ingenting alls. Det har helt svart. Han var blind. Sedan återvände synen långsamt, ett svagt ljus från fönstret bakom honom lyste upp en svag rektangel vid marken på hans högra sida. Rickard vände sig om och kikade in genom fönstret. Hans vän var borta. I hallen var det mörkt. Ljuset kom från lampan i köksfönstret, och han visste att de aldrig släckte den om nätterna. Han ville bulta på dörren, trycka in ringklockans svagt lysande orangegula knapp tills någon kom och tände för honom igen. Istället knackade han svagt på fönsterrutan. Klockan var efter tre, vännens föräldrar jobbade tidigt på morgonen och blev ursinniga om någon väckte dem efter de lagt sig. Allt för många gånger hade Rickard blivit förbjuden att komma dit för att de varit för högljudda. Han knackade igen. Försiktigt. Fortfarande ingenting. Skit.

Lampan i köket släcktes.

Du skämtar!

Natten trängde sig närmare.

Den ska ju inte släckas…

Han kunde känna den.

Den har ju alltid varit tänd.

Mörker.

Sluta djävlas med mig…

Kyla.

Grabbar?

Han grävde i fickorna. Nycklar, småpengar, gem, kvitton, busskort. Där! Han ryckte upp mobiltelefonen. Några mynt ramlade ur, men han brydde sig inte. Kollade bara så att nycklarna fanns kvar. Det gjorde dem. Han tryckte bort knapplåset, riktade telefonen mot marken och började långsamt gå mot skogen. Efter några meter slocknade telefonens ljus. Rickard svor och tryckte bort knapplåset igen. In på menyn, stänga av autolås, höja ljusstyrkan. Så! Han började gå igen. Långsamt, men säkert. Någonting slog honom i ansiktet. Någonting blött och vasst. Han ropade till, stapplade åt höger, och vände telefonen mot… Granen. Han andades ut. En droppe landade på hans kind. Kall, våt. Rickard vände blicken mot himlen, insåg att det var moln som skymde stjärnorna, och svor högt när regnet obarmhärtigt började falla från skyn.

Han ökade stegen, fann utan svårighet stigen och traskade bestämt vidare. Han hade gått här säkert över hundra gånger. Det här var inga problem. På hans högra sida bakom träden, låg ett berg. På vänster var det bara skog, skog och skog.

Det här går bra, tänkte han. Vad skulle kunna hända?

Han stannade. Hörde han något? Fotsteg? Nej. Inbillning. Dumheter. En kvist knäcktes någonstans strax till vänster om honom.

Ett rådjur? Kan det vara älgen? Eller råbocken? Fan ta dig, Mats! Varför måste du alltid berätta massa historier. Ta det lugnt Rickard. Råbocken är inte så farlig som alla säger. Fast jag hörde att Felicia blivit jagad av den. Var tvungen att gömma sig i en buske, sade hon. Vad var det? Det lät som ett skall. Jag har hört dem skälla. Fan, fan, fan.

Så fort jag kommer hem är det lugnt. Innanför dörren är jag fri. Men tänk om det har hänt något där hemma? Tänk om någon mördare har smugit sig in och dödat mamma och pappa?

Plötsligt fanns där en klump i halsen. Han kunde knappt andas. Han föräldrar var döda! Nej, han inbillar sig bara. Så klart de inte är döda. De lever och mår bra. De ligger och sover. Inget att oroa sig för. Men tänk om? Nej! Dumheter!

Med gråten i halsen och tårarna som pressade på och sved i ögonen började han springa. Springa, utan att bry sig om granarnas barr som piskade honom i ansiktet. Utan att bry sig om skallen, vrålen och ropen som ekade bakom honom.