Han ställde sig bredbent framför mig och flinade. Ful som stryk var han, precis som förr i tiden. Bruna, ojämna tänder med snus som ramlat ner över de två mellersta. Det krossade porslinet skar in i mina armar och ben, och huvudet dunkade efter smällen. Blod rann från pannan ner i ögonen, men jag kunde inte ens förmå att blinka bort det. Sten tittade på mig och skakade sorgset på huvudet. Desperat började jag krypa bakåt på armbågarna, glaset skar in längre och blodet lämnade röda märken på golvet. Monstret framför mig log. Han tog tag i bordet med sin lediga hand och välte över det. Det slog i golvet med en hög smäll och slog omkull stolarna. Jag kved olyckligt, och Sten gick ytterligare ett steg närmare. Han tog ett nytt tag om slagträet med båda händerna, höjde det över huvudet. Tungspetsen kikade fram mellan de blottade tänderna. Han log fortfarande. Jag rullade åt höger, kände hur porslin pressades in i ryggen, armarna, magen. Träet slog ned bara någon decimeter från mig, slog sönder golvet och studsade upp igen. Sten tappade balansen och stapplade bakåt. Jag rullade över på rygg, sträckte mig efter en av de liggande stolarna och kastade den med all kraft mot Sten. Jag skrek. Av ursinne. Av smärta.
Han lyckades få upp armarna framför ansiktet och stolen slog emot hans underarmar. Innan slagträet slog i marken var jag uppe på fötter. En spark mot hans smalben, ett knä i ansiktet. Han stönade, vek sig, gick ned på knä.
”Ska vi skita i det här, eller?” frågade jag flåsande.
Sten tittade på mig under sänkta ögonbryn. Hans panna var blank av svett, och hår hängde ned över ansiktet.
”Ja, det kanske är lika bra”, sade han. Han skrattade till. Jag stämde nervöst in i skrattet. Darrhänt ställde jag upp en stol och satte mig på den. Sten sjönk långsamt ned mot golvet.
Den djäveln!
Innan jag hunnit resa mig upp stod han än en gång framför mig, än en gång med slagträet i ett fast grepp.
”Fast…”, sade han med låtsad eftertänksamhet. ”Vi kan ju lika gärna slutföra det, eller hur?”
”Du anar inte vilket as du är.”
Han skrattade. ”Kanske inte, men jag kan gissa.”
Har bara en chans.
Jag kastade mig mot honom, slog honom till golvet och slöt fingrarna runt pistolen han hade i byxlinningen. Tyngden från den gav mig mod. Jag ställde mig upp med pistolen riktad mot Stens huvud.
”Nu tar det slut”, sade jag. ”Nu tar det här helvetet slut.”
Sten bleknade, hans nyligen svettiga ansikte var nu helt torrt. Jag skrattade. Högt. Med båda händerna höll jag pistolen stadigt. Högra foten satte jag mot hans bröst och tryckte ned honom mot golvet. Hans ögon spärrades upp. Skräcken han utstrålade stärkte mig. Aldrig hade jag varit så lycklig. Aldrig skulle jag bli lika lycklig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar