Förföljd, del 4

Bussen var nästan ensam på vägen. Lyktorna svepte över vägen och gjorde mörkret omkring en nyans svartare. Vägen kantades av täta buskar och träd som hängde ut och piskade fönstren i förbifarten. Olivia satt några säten bakom chauffören. Hennes väska låg på sätet bredvid henne. Någonstans längre bak satt han. Men inte långt bak. Han studerade henne. Hon kände det.

”Ingenting kommer hända, du behöver inte oroa dig”, hade Susanna sagt. Jag vill tro på det. Jag måste tro på det. Han råkar bara vara på samma ställen som mig. Han råkar bara ta samma buss hem. Han råkar bara bo mitt ute i skogen. Varför har jag inte sett honom innan? Så många bor inte här ute. Fanfanfan.

Hon tryckte händerna mot varandra mellan knäna. Det här skulle gå bra. Det här skulle gå alldeles, djävla utmärkt. Hon såg sig nervöst över axeln. I sätet bakom henne satt en man i fyrtioårsåldern, rastlöst tuggande på ett tuggummi. Han luktade sprit. Lite längre bak satt mycket riktigt han. Han såg ut att rastlöst titta ut genom fönstret, kanske betrakta sin egna spegelbild i de mörka glaset. Olivia vände sig framåt igen. Hon andades ut. Förmodligen hade Susanna rätt. Hon var kanske lite paranoid, trots allt.

Dennis hade varit noga med att sätta sig tillräckligt långt bak för att hon inte skulle bli orolig, men ändå såpass nära att han kunde hålla koll på henne. Han tyckte han hade lyckats ganska bra. Ända sedan bussen lämnat stationen hade han granskat henne. En gång hade hon vänt sig om, tittat mot honom, men till och med då hade han hållit blicken fäst vid henne. Fast då genom rutans reflektion.

Det var inte långt kvar innan slutstationen när hon äntligen rätade på ryggen och lyfte väskan till knäet. Dennis tryckte snabbt på stoppknappen och väntade. Mycket riktigt, när bussen stannade reste sig Olivia upp och gick ut. Dennis följde efter.

Den kalla nattluften sköljde över dem när de gick av bussen vid en ensam hållplats ute i ingenstans. Olivia drog jackan tätare kring kroppen och började snabbt gå in på en liten väg som sträckte sig in i skogen. Dennis gick en bit bakom, med lugna, bestämda steg. När bussen var borta hörde han hennes ojämna, darrande andetag. Hon var rädd. Mycket rädd.

Du har ingenting att vara rädd för, tänkte Dennis. Här finns ingenting. Bara du. Bara jag.

Liksom Dennis hörde henne, hörde hon också honom. Trots hjärtats bultande i öronen, trots sina skräckslagna rossliga andetag, kunde hon höra honom. Hon hörde hur han slickade sig om torra läppar. Hur han svalde utan saliv. Hon hörde honom. Hon kände honom. De svettiga händerna. Det envetna bultandet i skrevet.

När han ökade stegen började hon springa. Men han var snabbare. Han kastade sig över henne, tryckte ned henne mot marken. Hon kände honom. Hans händer över hennes kropp. Hon hörde honom. Hans flåsande i hennes öra. Hans beska andedräkt mot hennes ansikte.

Hon var vackrare än någonsin. De röda läpparna, det svarta håret. I natten blev kontrasten ännu tydligare. Han tryckte sig mot henne, höll fast henne. Med en trevande hand fick han tag på en sten. Vass, trubbig, oviktigt. Viktig.

Ett slag. Rött.

Röda läppar.

Svart hår.

Rött blod.

Hon var vackrare än någonsin.

Gotcha!