Bussen

Jag satt på bussen. Det var fortfarande snö ute, men solen låg på och gjorde livet outhärdligt för oss stackare som valt att ta på oss den tjocka jackan i dag också. Jag menar, det var ju inte som att solen gjorde några ansträngningar för att visa dess existens under morgonen. Bussen var nästan full, sånär på två tomma platser vid pensionärsplatserna och ett tomt säte bredvid mig. Som vanligt färdades vi i ungefär 140 på de smala, isiga vägarna. Bilarna vi mötte fick panikslaget väja undan när fordonens motsvarighet till drakar kom framrusande på vägen.

"Störst går först!" gapar chauffören, och skrattar rått när han prejar en gammal dam på cykel av vägen. Tre hundra meter längre fram får han syn på något. En busshållplats, av glassplittret på snön runt fyra metallstänger att döma. Mitt i detta kaos stod en varelse, hoppfullt väntandes på bussen. Kanske stannar den den här gången? Chauffören ställde sig bromsen. Två hundra meter bränt gummi senare stannade monstret flåsande, och dörrarna öppnades med ett pysande. Sedan stängdes de plötsligt igen. Och öppnades än en gång. Varelsen steg på. Huden var fylld av rynkor som skulle göra Grand Canyon grön av avund, och håret var grått och stripigt. Varelsen – som vid närmare inspektion kunde bedömas vara en äldre kvinna – släpade en grön väska på hjul bakom sig, den såg ut att vara fylld av stenbumlingar. Hon lade busskortet på avläsaren och fick fem snabba pip i följd som svar. Busschauffören, i full fart att bläddra i en porrtidning, ryckte på axlarna och nickade åt henne. Hon gick på.

Efter två vacklande steg var bussen återigen uppe i 140 kilometer. Hon traskade bestämt förbi de två lediga platserna på hennes vänstra sida och ställde sig och stirrade på mig. Jag pausade musiken, tog ur den vita plasten från örat och tittade frågande på henne.

"Flytta på väskan", sade hon argt.

"Ursäkta?" svarade jag bestört. "Du gick precis förbi två lediga platser längre fram." Jag log och visade med en tydlig gest mot de lediga platserna. Hennes ögon borrade sig fast i mina. Jag kände svetten tränga fram i pannan och svalde högljutt. Med ens hade jag ingen saliv kvar i munnen. "Men…", försökte jag trevande.

"Flytta på väskan, unge man. Vet du inte hur man uppför sig mot äldre?"

Jag flyttade förskräckt väskan från sätet till knäet, och damen slog sig genast ned. Hon kämpade med att hålla blicken rakt fram, men ur ögonvrån såg jag ur den hela tiden sökte sig till de tomma platserna. Eller snarare till den som satt mitt emot dem. Varje gång detta hände flammade hennes ögon upp i lågor. Lågor av rent hat, förstod jag senare. Den som hennes blick sökte sig till var en annan dam i ungefär hennes egna ålder, det vill säga runt 330 år, och varje gång deras blickar möttes sken hon upp i ett elakt grin. Läpparna drogs bakåt och blottade det utrymme som en gång i tiden hade varit platsen för tänder. Nu fanns där bara ett gapande, svart hål.

"Vad har hon gjort?" frågade jag försiktigt.

Hon vände sig plötsligt om och spände blicken i mig och sade:

"Du dricker kaffe?" Det var ingen fråga, men jag nickade ändå febrilt. "Hon övertalade dem att ta bort kaffebrödet". Spottet yrde kring hennes mun och andedräkten luktade hundbajs. Men jag förstod. Jag förstod henne precis.