Kyrkan

Det var den tredje söndagen efter första måndagen i månaden. Solen började lossa vinterns grepp om staden – göra den flytande igen. Häxan Fredrika gick drömmande längst trottoaren och stirrade intensivt på sina inre syner. Iklädd en luggsliten jeansjacka, ett par svarta byxor och trätofflor vandrade hon upp för Engelbrektsgatan. Bredvid henne gick en äldre man med ett begynnande grått hår och en alldeles för kort jacka som han nervöst drog i. Till skillnad från Fredrika, som gick vårdslöst sina träskor till trots, gick Bert mycket försiktigt. Varje steg tycktes utstuderat, hans ansikte var en ständigt rörlig mask av ansträngning. Plötsligt stannade Fredrika, och Bert gick in i ryggen på henne. Hon grymtade irriterat.

”Vad är det här?” frågade hon och gjorde en gest mot plankorna som stod lutade mot kyrkväggen. Bert ryckte på axlarna och sade:

”De håller väl upp kyrkan.”

Det var uppenbart ett skämt. Han skrattade – förlåt, frustade – till och med högt när han sade det. Fredrika tittade tankfullt på kyrkan.

”Håller upp kyrkan?”

”Ja, så den inte ska ramla.”

Hon tittade storögt på honom. ”Är det sant?”

”Ja”, svarade han utan omsvep. Gud, vad lustig jag är, tänkte han och frustade i tanken. En riktig pajas, det är vad jag är.

De gick vidare, men Fredrika kastade den ena blicken efter den andra bakåt mot kyrkan. Bert undrade vad som pågick i det gamla huvudet, men han vågade inte fråga i rädslan för att få ett ärligt svar. När de kommit förbi motionsstudion som låg längre upp vände sig Fredrika om och frågade:

”Ska vi vända om?”

Bert, som inte riktigt visste varför de var ute och gick från första början, nickade.

”Visst”, sade han och kastade en skräckslagen blick på backen de precis kommit upp för.

Nu ska vi gå ned för isen. Ge mig en hörsal och ända min plåga! tänkte han, men sade ingenting. En bit ner tog han mod till sig och kallade på Fredrika. Hon stannade och vände sig mot honom. Han var tyst en stund, funderade på hur han skulle formulera sig.

”Varför halkar du inte?” sade han till slut.

Hon flinade och lyfte foten mot honom. Han stirrade häpet, och slog sig i pannan med öppen hand.

Dubbar. Kärringen har dubbar under träskorna.

Fredrika sänkte foten och blinkade åt honom, sedan började hon gå igen. Hon visslade glatt och svängde med armarna längst sidorna. De kom till kyrkan igen, och Bert insåg att det var därför de hade vänt om. Fredrika hade skrotat sitt egentliga ärende för att komma tillbaka till kyrkan. Hon stannade och tittade än en gång på plankorna.

”Du kan gå vidare”, sade hon och pekade mot centrum. Bert ryckte på axlarna och började gå. Han vände sig om och vinkade åt henne, men hon var upptagen med plankan.

När han nästan var nere vid skolan hörde han ett avlägset Thomp och han tittade bakåt. Fredrika stod med armarna i sidorna och tittade stolt på plankan vid hennes fötter. Hennes tänder glimmade i solskenet.

Sedan ramlade kyrkan.