Mikrofonen

Han öppnade nervöst dörren och kikade in. Det låga mumlandet som hördes utanför växte till ett högljutt tjattrande. Han svalde och stängde dörren igen, ljudnivån sänktes. Bert torkade nervöst bort svetten från pannan med baksidan av handen. Han började bli för gammal för det här. Förr i tiden var det ju rena barnleken. Fast det var förstås innan de började med de här amerikanska salarna. Hörsal kallades de tydligen. Det var i alla fall vad hans kollegor hade sagt i lärarrummet. Där gick det varmt om skolans nya hööörsalar. ”De är så bra”, sades det, ”Det är så skönt att ha mikrofon till hjälp så man slipper slita ut rösten”. En annan – Linda, hade Bert fått för sig att hon hette – tyckte det var så fantastiskt att få en sådan bra överblick över studenterna. Bert, snart pensionsfärdig och med en förkärlek till Powerpoint, hatade dem. Han knäppte upp översta knappen på skjortan och sträckte på sig.

Det här går bra, tänkte han och öppnade dörren och steg in.

Det mesta av studenternas surrande tystnade, och han kände deras blickar följa honom. Vägen från dörren till skrivbordet kändes som en mil, och varje steg var en plåga. Tortyr bevakad av nästan hundra personer, alla barnsligt nyfikna. Han ville vända sig mot dem och skrika. Skrika åt dem att sluta stirra, att ägna sig åt sina egna problem. Men han kunde inte. Varför skulle han? På skrivbordet stod datorn, och bredvid den låg ett headset. Han tittade oroligt på dem. Kände blickarna. Värmen spred sig över ryggen, och armhålorna blev varma. Bert plockade upp headsetet, han hoppades att han såg mer självsäker ut än han kände sig när han trädde den tunna, svarta plasten runt nacken och rättade till mikrofonen framför munnen.

”Hörs jag?” frågade han i vanligt samtalsläge. Spridda tveksamma skakningar på huvuden i lokalen, och ett eller annat ”Nej”. Han lyfte mikrofonen närmare munnen, och upprepade frågan. Nej, inte nu heller. Trevande fingrar sökte sig till dosan headsetet var kopplat till. Där! En volymknapp. Han höjde, och sedan sade han:

”Nu då?”

Nu var det några studenter som nickade. Han skrattade nervöst, ett frustande, och böjde sig mot datorn. Han såg inte att flera studenter ryggade tillbaka av det plötsliga ljudet. Nu kände han sig säkrare. Datorn fungerade utan större problem, och mikrofonen var igång den också. Finfint. Han frustade igen.

”Dåså”, började han och började gå över golvet. Nu var han tillbaka, nu var han i form. ”Vi börjar med –”

Ett högt tjut avbröt honom, och han backade snabbt undan och tittade sig förvirrat omkring. Några studenter stoppade fingrar i öronen. ”Rundgång”, sade en av dem.

”Vad?” frågade Bert, lite högre än han planerat och ett nytt tjut fick honom att hoppa till.

”Rundgång”, sade studenten igen. ”Sänk volymen.”

Sänk volymen? Men då hörs jag ju inte…

”Nej, det här går inte”, sade han och krånglade av mikrofonen och lade bort den. ”Jag får prata högre, helt enkelt”, sade han med en röst som hade varit perfekt för mikrofonen på lägre volym.