Bad

Hon föste försiktigt bort skummet med sin vänstra hand. Den högra höll hon strax under vattenytan, med två fingrar pekande upp mot taket. Hon höll andan och förde långsamt handen uppåt. När fingertopparna bröt vattenytan log hon svagt. Hon fortsatte höja handen, och stannade när knogarna var ovanför ytan. Då bytte hon riktning, och förde istället handen långsamt nedåt, mot badkarets botten. Handen sänktes, vattnet bröt ljuset, förvrängde fingrarna, Denise log. Ett plötsligt knackande på badrumsdörren fick henne att rycka till.

”Vad gör du där inne?”

Han lät otålig.

”Jag badar.”

”Tänkte du ligga i hela djävla dagen, eller?”

”Låt mig vara!”

En tryckande tystnad lade sig. Denise höll andan. Sedan hördes en hög smäll och dörren skallrade på sina fästen. Denise reste sig halvt upp ur badkaret och skrek:

”Du är ju för fan inte klok! Gå härifrån!”

Tystnaden svarade henne.

”Henrik? Snälla, låt mig bara ha den här stunden för mig själv?”

Mer tystnad, innan hon kunde urskilja svaga fotsteg som var på väg bort. Denise gled långsamt tillbaka ner i vattnet och lät det svälja henne. Bara två bleka knän stack upp som öar i en stilla ocean. På toalettstolen, handfatet och golvet stod levande ljus. En söt doft av vanilj blandad med rosor låg i luften. Det var varmt, kvavt, syrefattigt. Men under ytan märkte inte Denise något av det. Under ytan var hennes egna värld. En värld av ljud. Nagelns knackande mot badkarskanten förstärktes och tycktes eka runt omkring henne. Kranens långsamma droppande var nästan öronbedövande, trots att hon knappt märkte det. Det bästa av allt var att hon var helt ensam. När yttervärlden inte hördes fanns den inte. Därför älskade hon att sjunka ner i badkarets ljumna, smutsiga vatten.

Hon hade inte alltid tyckt om vatten. Nej, verkligen inte. Innan hon träffade Henrik stod hon knappt ut med det. Hon blev äcklad, rädd och alldeles kall inombords. En fobi sedan barnsben. Men snart visade det sig att även han ogillade vatten. Till att börja med var det en kul gemensam nämnare, något de kunde skoja över och skratta åt när de följde med vännerna till stranden. Sedan blev det hennes enda tillflyktsplats. Det var bara där hon kunde vara helt i fred. Bara där han inte kunde följa efter. Även om det så bara var badkaret.

Hon lade armbågarna på badkarskanten, lät fingertopparna hänga i vattnet. Sedan stängde hon ögonen och lutade sig bakåt. Huvudet fann väggen och sjönk sedan ned till handduken hon lagt bakom sig. Varmt och skönt. Och alldeles ensamt. Men inte länge till. Snart skulle hon vara tvungen att gå upp. Hon tittade på sina skrynkliga fingrar och suckade. Sedan reste hon sig långsamt upp, drog ur proppen och lät vattnet virvla ned i avloppet. Hon satte på duschen och sköljde snabbt av sig innan hon gick ur och torkade sig. Noga. Med långsamma rörelser tog hon på sig kläderna. En stund hon där, vid dörren, tvekandes, innan hon tog ett djupt andetag och låste upp.

”Så du är färdig nu? Det var fan på tiden!”

Hon suckade. Och längtade redan tillbaka till vattnets frid.