Djuret

Två små ögon plirade ut från mörkret under altanen. Altanen var nybyggd, och kanske bara tillfällig. Hon hade inte bestämt sig än. Fredrika var mycket tacksam över att vara en häxa med odefinierade krafter. Allt blev så lätt då. Helt plötsligt hade hon en altan. Om hon inte trivdes med den skulle den sedan plötsligt inte finnas. Hennes enda stora problem här i världen var den förbannade berättaren. Snacka om att den killen ställde till problem för henne. Och inte kunde hon göra någonting åt honom. Han satt där, vid sin vita dator, med ett hånflin i ansiktet och ögon brinnande av ondska. Det var i alla fall så hon tänkte sig honom. Men nu hade hon inte tid att drömma, under trappan fanns ett odjur att hämta. Ett odjur som hade tagit hennes älskade – men fram tills alldeles nyligen helt meningslösa – trollstav. Hon satte sig på huk, kikade in i mörkret. Ett lågt morrande mötte henne och hon ramlade bakåt.

”Nu får det vara nog”, mumlade hon för sig själv och lutade sig fram på händer och knän. Hon började krypa framåt – mot ögonen och morrandet.

Jim Bimm gick obekymrat längst med de för tillfället namnlösa gatorna i staden. Han visslade. Det var en glad melodi. I dur. Men ibland gick den över till moll när han visslade lite falskt. Jim jobbade på djuraffären. Han hade inga barn men tre fiskar. Det hade gått två veckor sedan hans flickvän lämnade honom för hans bror, men han var ganska glad ändå. Hans brorsa var gift.

Längre fram på vägen stod ett hus. Av någon anledning tyckte Jim att det skiljde sig från de övriga husen på gatan. Vad han inte visste var att det var för att berättaren hade bestämt sig för att det helt enkelt skulle vara så. Jim accepterade snabbt det argumentet och ökade farten. Nästan framme såg han någonting sticka upp vid altanen, men han kunde inte riktigt urskilja vad det var. Jim slutade vissla. Han gick närmare. Nu kunde han nästan se det. Snart. Snart. Där! Det var en bakdel! Jim log för sig själv. Han fortsatte gå, och när han var precis bakom den stoppade han två fingrar i munnen och busvisslade.

Fredrika kände hur det drog sig tillbaka. Monstret. Odjuret. Det var för mörkt för att se, men hon kunde känna det. Hon hade det nästan. Bara lite till.

Ett högt tjut hördes, och Fredrika hoppade till. Altanens trä var hårt och obarmhärtigt. Hon skrek till och gned sig i huvudet med sin högra hand. Blod. Satan också! Bakom henne kunde hon höra snabba steg över grus. Det här var någons fel! Någon skulle få betala för det här! Någon skulle… Svarta rosor dansade framför hennes ögon och avbröt hennes sista tanke innan hon kraftlöst föll ihop.

En blöt, nyfiken nos tryckte sig mot hennes kind. Hon viftade lamt med handen och mumlade:

”Försvinn.”

Corgin släppte pinnen bredvid henne och kurade ihop sig vid hennes ansikte. Den var mycket noga med att hennes näsa låg tryckt mot pälsen. Den gillade luftdraget från den.