Jim handlar

Jim Bimm handlar. Han är i en stor affär. Så stor att han nästan kan gå vilse. En tanke viner om och om igen genom hans huvud. En tanke som ingen får veta vad den handlar om. Den består av fyra siffror: 6123. I en röd korg plockar han i frukt och grönsaker. Han lägger inte märke till vad han lägger i. Fyra gurkor, tre bananer, fyra tomater, ett äpple, sju päron.

Sextioettjugotre, tänker han och lägger tre potatisar löst i korgen.

Jim går vidare. Hans blick löper löst längst omgivningen. Där finns det mesta. Mejeriprodukter, bröd, pålägg, köttchark, och godis. Godis. Han stannar.

6123.

Han vill ha godis. Korgen ställer han på golvet, han tar en påse och en skopa och börjar med tungspetsen stickande ut i mungipan plocka på sig godis.

6123, 6123, 6123.

Bakom godiset finns en frysdisk. En tjej går förbi Jim där han står och plockar godis. Han följer henne med blicken. Hon ställer sig vid frysdisken, suckar, och drar bort locket. Under locket finns snabbmat i alla dess former. Pizza, lasagne, infryst potatis och köttbullar, gratänger. Jim blir hungrig, men glömmer nästan direkt bort denna nya känsla. Tjejen – en ung asiat med långt, silkeslent, svart hår, åtsittade vit t-shirt och kort kjol – suckar igen och tittar ned på läckerheterna. Jims blick fokuserar. Hon böjer sig framåt. Han zoomar.

Sex tio tjugo tre, sex tio tjugo tre, sex tio, sex, sex, sex…

Under kjolen skymtar han någonting. Någonting ljust grönt. Han andas häftigt in. Är det vad han tror det är? Det är det. Han skrockar förtjust.

Sedan tar det slut. Tjejen får tag på vad hon är ute efter, Snabbpytt, och reser sig snabbt. Jim suckar. Hon vänder sig om, och han inser att han fortfarande står och stirrar. Med misstänksam blick studerar hon honom.

”Ville du något, eller?” frågar hon.

En röd hetta stiger snabbt från hans bröst och sprider sig vidare över hans kinder. Förläget vänder han sig om, och går med raska steg mot kassan.

6123612361236123, tänker han panikslaget när han lägger upp varorna på bandet. Kassörskan tittar häpet på honom, men säger ingenting. När han lagt upp allt på bandet går han fram till kassan, han nickar åt kassörskan, som nickar tillbaka och ler nervöst.

”Var det bra så?” frågar hon,

”Sextioett tjugotre”, svarade Jim Bimm.

”Ursäkta?”

Han blir ställd. Vad hade han sagt? Åh, herregud. Han hade avslöjat sin kod. Han ser sig omkring. Kön bakom honom är lång. Alla måste ha hört. Skit också! En stor kille i skinnjacka och glänsande vaxat hår står bakom honom. Han ler.

Åh gud, han hörde. Han kommer döda mig och ta mitt kort! Jag måste snabba på.

Med flinka fingrar drar han kortet i maskinen, slår in koden och springer därifrån. Killen med skinnjackan tittar snabbt på den springande mannen, sedan på hans varor, tillbaka på honom, och han ropar:

”Öh, du! Du glömde något!”

Jim bryr sig inte. Han vill inte dö.