Kentrul: Agaila

Agaila diskade. Det var något hon alltid gjorde när hon var upprörd. De senaste veckorna hade varit värre än vanligt. Mycket värre. På något sätt hade kobolderna lyckats ta sig förbi alla besvärjelser hon lagt för att skydda trädgården och stugan. Sedan hade de förstört allt de hunnit med innan hon skrikande stormat ut ur stugan och jagat bort dem.

Irriterad staplade hon tallrikarna och glasen bredvid diskhon i höga torn. Hon nästan hoppades att de skulle falla och krossas mot golvet. Hon hoppades att de skulle dra med sig hennes ilska och förtvivlan, att för varje porslinsskärva skulle en del av det försvinna. Tills allt var borta. Det var en löjlig tanke, det visste hon, men den vägrade släppa taget. Ytterligare en tallrik. Snart hade hon inte fler. De skulle inte ramla. Men om hon ställde glasen ovanpå tallrikarna? Nej. Dumheter! Hon ruskade på huvudet.

Skärp dig nu, gamling, tänkte hon. Låt det inte reta upp dig. Det kunde varit värre. Var glad att de inte lyckades hitta din odling av Galörter istället för att vara arg för salladslandet.

Längst väggarna stod hyllor med böcker och glasburkar och -flaskor. De var fyllda med färgat pulver, malda ben från diverse smådjur, spindelväv, kentaursaliv, trollnaglar och diverse andra rariteter som ingen normal människa i Kentrul skulle få för sig att samla på sig. På ett polerat ekbord i ett hörn stod diverse redskap som kittlar, pressar, små flaskor med olikfärgade vätskor, krus, kärl. På väggen ovanför bordet hängde en avbildning av en orm som bet sig själv i svansen. På avstånd såg den oväntat levande ut, och Agaila var mycket stolt över den.

En hög smäll från utsidan fick henne att stanna mitt i en rörelse. Hon lyfte huvudet och lyssnade. Hon kunde höra ljudet av fotsteg och dämpade skratt. Med ens blev hon röd om kinderna. De små kräken! Men vänta bara, den här gången var hon beredd. På ett lågt bord bredvid ytterdörren stod ett brunt lerkrus. Agaila log när hon varligt plockade upp det och öppnade dörren. Kaoset utanför upphörde genast. Den gamla häxan drog med vänsterhanden igen dörren bakom sig och tittade ut över sin trädgård. Tio varelser, inte mycket större än barn, stirrade på henne. De var fula. Ruskigt fula. Brunt, segt skinn och gula ögon som nästan doldes av de låga ögonbrynen. Deras fingrar var knotiga med långa, gula naglar. De flesta av dem var iklädda trasor av någonting som en gång i tiden varit människokläder. Flera av dem hade verktyg i händerna. Spadar eller räfsor, andra hade bara enkla pinnar. Allt som allt var de elva stycken.

Det lugna ögonblicket av stillhet byttes genast ut mot totalt kaos igen. Kobolderna skrek högt är de på nytt gick bärsärkagång på Agailas trädgård. Tre av dem rusade mot häxan, som fortfarande log med kruset i handen. När de knappt var tre meter från henne stack hon snabbt ner handen i det och drog upp ett svart, illaluktande pulver. Kobolderna stelnade till och rynkade äcklade näsorna. Agaila mumlade något och kastade därefter pulvret mot dem. Hennes leende hade övergått till ett gulbrunt hånflin. De små odjuren stannade bara någon meter från henne, och de verkade rädda. Mycket rädda.